Category Archives: Bloggeri

Ny outfit

Bloggen flyttar. Och byter ansikte. Om du bokmärkt wordpressadressen till bloggen, så bokmärk om. Här finns jag fortsättningsvis. Har du bokmärkt Queenstreet.se så har du redan hamnat på nya sidan.

Välkommen in! Queenstreet.se.

Lajka hit och lajka dit

Det kanske bara är jag som är konstig, hjärtlös och helt saknar empati, men mig stör alla ”like-if-you…”-inlägg som Facebook svämmas över av just nu.

Gilla om du tycker att det är synd om den här bebisen som fötts med hjärntumör, gilla om du fördömer misshandel, om du tycker att våldtäkt är vidrigt, om du skulle vilja ha fred på jorden. Eller den här sidan, gilla om du älskar dina barn. Duh…

De spelar på ens samvete och det kan kännas hårdhamrat att bara scrolla förbi den där magra svältande mamman med en tvååring i ett spädbarns storlek i sin famn. Men jag gör det. Jag scrollar förbi. För jag förstår inte varför. Varför ska jag skriva att jag önskar den kvinnan ett bättre liv. Finns det de som inte gör det? Blir hennes tillvaro annorlunda av att jag klickar på ”like-knappen”?

Det tror jag inte. Det enda som händer är att jag får ett litet stygn av dåligt samvete för att jag bläddrar vidare. Och det finns de som påstår att Facebook betalar pengar för klickandet. Och att dessa pengar inte nödvändigtvis hamnar hos de drabbade i just det ”like-if-you-inlägget”. Utan till den som knåpat ihop det och som spelar på ditt (och mitt) dåliga samvete.

Nej jag tror inte på ändring via like-andet. Kom igen då du har fått spons. Riktig spons. En spänn per klick. En krona som går till Barncancerfonden, till Brottsofferjouren, till Läkare utan gränser. Då ska jag också klicka.

Men bevisa ATT DU ÄR det…

Hatar ordverifiering i bloggar. Har skrivit om det förr. Och på senare tid har det bara blivit värre. ”Bevisa att du inte är en robot” står det om man vill kommentera på blogspot-bloggar med ordverifiering. Men bevisa att du är det och GE MIG BOKSTÄVER SOM INTE ÄR IHOPBLURRADE I EN ENDA GEGGA SÅ MAN FÅR SKRIVA OM FYRA GÅNGER INNAN KOMMENTAREN GODKÄNNS…

Sen undrar jag fortfarande. Är problemet med oönskade kommentarer verkligen så stort? Nu använder jag ju ett annat bloggverktyg, men mitt skräppostfilter har inte släppt igenom en enda skum kommentar på snart tre år. Och om man är osäker, varför inte bara välja att publicera först efter bloggskribentens godkännande? Bara en liten fråga… Allt är bättre än ordverifiering. Kalla mig gnällig, men efter fyra misslyckade försök att få till en kommentar, då ger i alla fall jag upp och surfar vidare utan att lämna avtryck.

När bör ett barn börja förskola?

Jag läser ibland Ebba von Sydows blogg. Hon hänvisar i ett inlägg till Anitha Schulmans blogg och menar att det finns en hets kring förskolan. När bör ett barn börja förskola? Anitha har tydligen mött kritik då hon berättat att hennes och Calles dotter ska börja när hon är dryga året.

Ebba menar att ingen annan än barnets föräldrar kan bestämma vad som är bäst för just deras situation. Och att de som väljer att jobba tidigt och mycket ofta får elaka kommentarer slängda efter sig som ”varför skaffa barn om man inte vill träffa dom”.

Nu vet jag ju inte hur och när dessa kommentarer fälls och hur utbredd kritiken är, men jag kan uttala mig om det omvända. Om att vara hemma länge med sitt barn. Redan innan dottern föddes bestämde jag och Mats att dottern skulle börja förskola först vid 2 års ålder. Väl medvetna om att detta skulle innebära en ekonomisk belastning valde vi ändå att ta ut endast 3 dagar i veckan första året   och 5 dagar i veckan andra året (annars förlorar man sin SGI).

Folk har undrat ”varför”? Och ”är det inte tråkigt att bara vara hemma”. Fast vi ser det inte så. Dottern är bara liten en ytterst kort tid och den tiden vill vi ta tillvara på. På det sättet vi tycker är bäst. Med det inte sagt att vi tycker det är fel att barn börjar förskola tidigare. Det är bara fel för oss.

Ebba tar kort upp även detta omvända. Att kritiken då handlar om att dessa barn inte skulle utvecklas socialt samt att deras föräldrar saknar ambitioner.

Och oj vad jag hört det sistnämnda mellan raderna när folk frågat vad jag gör. Planen var från början att jag och Mats skulle dela på dessa två år ganska lika. Nu blev det inte så. Mats fick jobb i London. Jag och dottern följde med. Och jag fortsatte vara hemma. Och nu har dottern hunnit bli två och ett halvt.

Visst har jag kunnat söka jobb här också. Men då engelska inte är mitt modersmål är det lite trögt med journalistjobb. Och det är inte så att jag är för fin för att hälla upp kaffe på ett fik eller stå i butik. Det hade jag lätt kunnat göra om det var så att det betalade sig.

Ebba skriver i sitt inlägg att en föräldraledighet på ett år är lyxigt ur ett internationellt perspektiv. Om man ser till Storbritannien har hon delvis rätt. Det är lyxigt att ha en betald föräldraledighet. Här har kvinnan 6 månaders betald ledighet, sen får hon vara ledig ytterligare 6 månader obetalt men fortfarande ha rätt till sin gamla tjänst. Efter det är man ute.

Ändå är det få barn som börjar förskola då de är ett år. Anledningen är främst att förskola här är väldigt dyrt. Särskilt i det område vi bor i. Vi var och tittade på en som kostade runt 5000SEK/månad. Med öppettiderna 09-12. Säg mig vilket jobb som på dessa tre timmar skulle betala den avgiften? Andra förskolor har öppet till 15, ytterligare ett fåtal ännu senare. Men oftast måste arbetande föräldrar ha både en förskoleplats och en nanny som hämtar barnet/barnen och tar hand om det under eftermiddagen. Och en nanny kostar också. £8-10/timme är det vanligaste eller om man har au pair runt £100/vecka (för cirka 25 timmars arbete, lägg då till det också kost och logi och då ett extrarum kan kosta flera hundra pund mer i veckohyra blir även en au pair rätt dyr i slutändan).

Här tycker man snarare att det är lyxigt att kunna börja jobba då barnet är ett år. När jag berättar om priser och öppettider för förskolor i Sverige bara gapar folk. Och ändå har Sverige och Storbritannien ungefär samma skattesats…

På många förskolor kräver man dessutom att barnen är blöjfria, vilket kanske får dig att förstå att ettåringar är rätt sällsynta. Vid tre års ålder har man rätt till statlig gratis förskola (I vårt område finns en. Med tillhörande kö. En kö man i princip bara kommer fram i antingen genom syskonförtur eller att man bor typ granne med förskolan).

Allt detta gör att många är hemma med sina barn till de får börja gratisförskolan, eller till de är fyra och ett halvt och börjar skolan. Men även då behöver man en nanny som hämtar på eftermiddagen. Jag har träffat högskoleutbildade kvinnor med relativt lågavlönade jobb, t ex lärare och socionomer som säger att ”visst jag kan gå tillbaka till mitt jobb, men vad är rimligheten med att jag jobbar bara för att hela min lön ska gå till någon annan som tar hand om mitt barn”?

Det är sådant slöseri med kvinnlig kunskap. För det är inte männen som är hemma. Nästan aldrig. Man utbildar kvinnor i många år bara för att låta deras expertis gå till spillo under 5-10 år (de flesta får ju ändå mer än ett barn) då de är hemma med barn. För att de inte har något annat val.

Vi har fått till en halvlösning. Sedan i höstas jobbar jag. Två förmiddagar i veckan. Med mitt eget företag. Mot Sverige. Under denna tid har vi en nanny som tar hand om dottern. Resten av tiden är jag med dottern. Och hur hon inte skulle utvecklas socialt av detta förstår jag inte. Det är ju inte så att man sitter ensam hemma i sitt hus med sitt barn utan att göra någonting. Det säger väl mer om kritikerna än de kritiserade. Här i London kunde det dessutom inte vara enklare att hitta något att göra. Här där det finns en uppsjö av andra mammor i samma situation och därmed massor av aktiviteter.

En vanlig vecka kan se ut ungefär så här:

  • Måndag: Vår hemmafixardag. Tvätta, plocka och baka bröd. Det gör vi tillsammans. På eftermiddagen går vi oftast ut och träffar någon av dotterns kompisar.
  • Tisdag: Jag jobbar förmiddag och dottern går till lekparken eller liknande med nannyn. På eftermiddagen går vi på en svensk lekträff och sedan simmar dottern med Mats.
  • Onsdag: Jag jobbar till lunch och dottern delar nannyn med sin bästis. De går på sångstund. På eftermiddagen går vi oftast till lekparken eller till någon kompis.
  • Torsdag: Antingen innelek i en helskön gymnastiksal eller utelek med kompisar. På eftermiddagen går vi ofta lite ärenden. Handlar, posten mm.
  • Fredag: Vår utflyktsdag då vi far med vänner på zoo, museum eller liknande.

På måndagar och onsdagar har dottern oftast ”vila” hemma. Just nu består den i en film i soffan då jag kan göra annat. Som att blogga. Surfa. Läsa. Pyssla. Och jag gillar ju att fixa. Det får mig avslutningsvis att tänka på ett inlägg jag skrev då dottern bara var ett par veckor gammal. Ett inlägg om hemmafruar. Ett inlägg innan Londonflytten ens fanns på världskartan:

”(…) det verkar vara fult att vara hemmafru. Jag fattar inte. Om Mats tjänade tillräckligt för att jag skulle kunna låta bli att jobba, skulle jag inte tveka en sekund. Jag gillar ju att fixa hemma, tänka ut olika lösningar och leta efter den perfekta stolen, tavlan eller skålen, jag tycker om att laga mat och baka och sylta och safta – och gör det oavsett om jag har ett jobb eller inte. Man skulle kunna säga att det där fixandet är min hobby.

Men om jag var hemma och gjorde det skulle jag vara “hemmafru” och det är fult. Då är det synd om mig som inte gör karriär. Om jag däremot skulle ha… säg skärmflygning som mitt främsta intresse och Mats tjänade så mycket att jag skulle kunna ägna mig åt det 24/7 så skulle jag vara en cool kvinna som förverkligat mig själv. Det är skillnad på hobby och hobby.

Det man istället borde diskutera är att det i arbetslivet i Sverige är näst intill omöjligt att vara hemma med sina barn ett par år om man har möjlighet till det. För det är inget man blingar sitt CV med direkt. Inget som är till ens fördel. Det borde det bli ändring på.”

Vilken present!

Jag har skrivit om Maria förut. Vi har följt varandra på nätet i flera år, våra historier är på många sätt lika och våra döttrar är födda med bara ett par veckors mellanrum. När hon öppnade smyckesstudio i mina gamla hoods tittade jag och dottern in och hälsade på. Det var första gången vi sågs på riktigt. Det var i somras.

För någon vecka sen mailade Maria mig och frågade om min adress. Hon hade något hon ville ge mig. Gissa om jag blev nyfiken. Så när paketet dök upp idag var jag snabb att öppna. Och blev så glad att tårarna trillade.

”Inte för att detta kan ersätta ditt gamla, men jag kunde inte låta bli” stod det på kortet. Och när jag öppnade den lilla lådan fann jag… mitt förlorade ekollon:

Nej det är förstås inte exakt det ekollonet jag tappade. Det är nog försvunnet forever. Men det är nästan exakt likadant. Och att Maria, som jag alltså träffat en enda gång, tänkte på mig, det är så fantastiskt fint att jag inte vet hur jag någonsin ska kunna återgälda henne.

Och inte nog med det. Hennes dotter hade även valt ut ett halsband till min dotter. Det var som lilla julafton för oss!

Missa inte att kolla in allt annat fint Maria gör i hennes webshop Mawi Design.

Hemma på min gata i stan…

20120202-152300.jpg

Min dator har kastat ut mig från Facebook

Igår vägrade min dator plötsligt släppa in mig på Facebook. What’s up med det? Är det för att jag nu tvångsfått Timeline och datorn vill skona mig från irritationen? Knappast. Via telefonen kommer jag in, men datorn säger no-no. Någon aning om vad som hänt?

Lovely Blog Award

Just som allt är som tråkigast (sjuk dotter är inte kul, särskilt inte när det börjar gå över och hon också tycker det är urtrist att behöva hållas hemma) dök en fin utmärkelse upp och lyste upp i mörkret. Från Sara. Sara som precis som vi levt (lever) med IVF. De har dock haft det betydligt motigare än vi. Men så plötsligt. Plötsligt händer det. Dubbelt upp dessutom! Hon väntar tvillingar. Två killar som visade sig på rutinultraljudet idag. Grattis! Och tack fina Sara för Liebstern!

”Liebster är ett tyskt ord som betyder ”käraste” och utnämningen ges endast till bloggar med färre än 200 följare/prenumeranter. När man får utmärkelsen ska man göra följande:

1. Tacka den som gett dig utmärkelsen och länka.
2. Skriva ned de fem bloggar som man vill lämna awarden vidare till och låta dem veta det genom att lämna en kommentar hos dem.
3. Till slut hoppas man att de utvalda vill lämna awarden vidare…


Allt och inget-Camilla: Hon är inte bara en av mina bästa vänner (tillika sko-guru). Hon är även en kul bloggare, även om det varit lite sporadiskt senaste tiden. Men när man har jobb, två barn och lägger husletande till det räcker tiden såklart inte alltid till. Jag längtar till ni hittar huset så jag får läsa mer hos dig, fina C!
Ylvaland: Camilla har bästa syrran. En syrra som tycker som jag nästan jämt. Och som inte är rädd för att utrycka sina känslor. Och som hon gör det. Hon är vän med pennan tangentbordet vill jag lova. Bland vinorgier och Idoltyckande dyker allt som oftast aktuella inlägg upp om jämställdhet och orättvisor.
Garderoben Min: En för mig ganska ny bekantskap. Men ack så trevlig sådan. Här ser jag alltid något jag gillar. Allt från de fina dagens, till de vackra fotona och inte minst det nya huset familjen Liten, Man, Kiddo och Kiddet snart flyttar in i – vi snackar drömhus! Ser fram emot att följa med under renovering, fix och inflytt!
Inspirationsboost: Jag har länge följt Pixalexias blogg och läst om hennes träning, svaghet för chokladbollar och lilla Fred som nyss blev storasyster till en Alda. Nu har hon sedan en tid en blogg till. En med fokus på hälsa och träning. Men utan att vara sådär hurtig och gå-på-ig som sådana kan vara. Utan mer ta-till-dig-det-du-vill. Jag gillar.
Bebisliv: Anna-Bell har jag ”känt” sedan vi började med IVF. De har kämpat länge men har nu två guldklimpar. Hon har ett fantastiskt kul sätt att uttrycka sig på som gör att man ibland skrattar till och med åt med mest tragiska.

Besöksrekord

Hej och hå vad med klick min blogg fått idag. Den ”normala” dagsbesökssiffran har fyrdubblats! På grund av mitt inlägg om Mats nedan? Näe knappast. Men Zlatan släpper ju bok och folk verkar googla hans andra hälft allt vad dom orkar. Och bildgooglar man ”helena seger blogg” dyker mitt inlägg om nämnda kvinna upp som förstaträff… Gissar att de flesta blev lite besvikna, även om jag naturligtvis hälsar alla välkomna!

Mawi Design – IRL

Jag har följt Marias privata blogg i flera år. Från det att hon började knåpa med pärlor hemma och gick smyckeskurs efter smyckeskurs parallellt med sitt arbete – till det att hon började sälja lite smått över nätet till idag då hon jobbar med sin smyckestillverkning på heltid, har en egen webshop, säljer till flera IRL-butiker och har sin egen lilla ateljé och butik.

Det var just denna lilla ateljé som gjorde att vi till sist träffades på riktigt. Tidigare i somras hade jag och V vägarna förbi och stack in huvudet och sa ”hej”. Så kul att träffa någon man varit bloggvän med så länge. Plötsligt kunde jag förstå det där med nätdejtande lite bättre, för det var som att vi känt varandra längelänge. Och det har vi ju. Vi hade bara inte setts innan.

Det lustiga var att så fort jag kom in sa Maria ”jag har ett smycke till dig, du vann ju!” Hon hade nämligen haft en tävling på sin Facebooksida och hennes söta dotter Molly hade dragit mitt namn som en av vinnarna. Så jag gick inte ifrån Mawi Designs studio med bara ett kärt möte, utan även med ett vackert smycke, tack Maria!

Regissör: Mikaela de Ville

Är jag den enda som gör det? Regisserar samtal i förväg. Samtal som jag inte ens vet om de kommer att bli av. Samtal jag tänker skulle kunna inträffa. Jag tänker ut bästa svaren, jag testar dom fram och tillbaka, jag kan till och med gå och prata för mig själv.

Det händer ofta då jag tror att någon ska tillrättavisa mig. Typ ”jo vi går långsamt, men som du ser är hon rätt liten och håller på att lära sig gå i trappa, dessutom finns det gott om plats för dig att gå förbi oss om du vill”. Men det behöver inte bara vara så. Ibland kan det vara rena rama dagdrömmerier ”jo jag tyckte nog att du var ganska lik Jude Law, men jag insåg inte att det faktiskt var du”.

Så här kan jag hålla på i all evighet. Ofta på promenad med sovande V. Där har jag skapat värsta bästa blogginläggen. Inlägg som sedan antingen blivit av, men oftast fallit i glömska för att tusen andra saker kommit emellan. Det här till exempel, det har jag funderat på att skriva om i säkert ett år. Jag vet att jag funderade över om jag var ensam om detta regisserande under en promenad på Skeppsbron i Stockholm och där har jag inte gått sen förra våren… Inte så att det är fulländat nu för det, för alla kalasformuleringar är som bortblåsta när jag väl sätter mig vid tangenterna.

Varför jag inte skrivit det förr? Av samma anledning som mina vänner får vänta på mailsvar från mig alltför ofta. När jag väl sitter vid datorn minns jag inte och när jag väl minns har jag ingen möjlighet att sätta mig och skriva. Att synka minnet med möjliggörandetillfällen (näe inget riktigt ord, jag vet, men du fattar) verkar inte gå.

Är jag ensam, eller gör du det med? Spelar upp anställningsintervjun med drömsvaren i huvudet, dissar den töntiga uppraggningen med bästa dräparkommentaren och skriver värsta debattinlägget – i fantasin?

Matkärlek

Jag är golfänka. Kan man säga det fast sambon är hemma? Bredvid mig sitter nämligen Mats med datorn i knäet där Masters streamas och med hörlurar i öronen. Det är en lördagskväll att minnas du!

Surfar runt lite planlöst och hamnade plötsligt på den härligaste av matbloggar. Eftersom den för två år sen blev utsedd till Sveriges bästa känner du kanske redan till den, men jag hade missat. Pickipicki, nu en favorit hos mig! Den chockrosa peston är bara en av alla godsaker jag vill testa snartsnart!

Det enda goda med ordverifiering

Jag hatar ordverifiering. Det gör det så mycket jobbigare att kommentera på bloggar. Och kan man verkligen få så mycket spam som trillar igenom skräpfiltret att det faktiskt behövs? Kanske. Jag har aldrig känt något behov under de dryga fem år jag bloggat på olika plattformer. Men. Det enda goda med det. Det är när det dyker upp roliga ord där i slumpfönstret. Kalla det låg humor, men jag fnissade!

2010 in review – mail från WordPress

The stats helper monkeys at WordPress.com mulled over how this blog did in 2010, and here’s a high level summary of its overall blog health:

Healthy blog!

The Blog-Health-o-Meter™ reads Wow.

The Louvre Museum has 8.5 million visitors per year. This blog was viewed about 110,000 times in 2010. If it were an exhibit at The Louvre Museum, it would take 5 days for that many people to see it.

In 2010, there were 767 new posts, growing the total archive of this blog to 1553 posts.

The busiest day of the year was January 14th with 773 views. The most popular post that day was Gubbjävel, gubbjävel, gubbjävel!.

The top referring sites in 2010 were queenstreet.se, mikaelas-bloppis.blogspot.com, bloglovin.com, blogger.com, and svd.se.

Some visitors came searching, mostly for snook, love, rachel zoe, shirley clamp, and james franco.

These are the posts and pages that got the most views in 2010.

1

Gubbjävel, gubbjävel, gubbjävel! January 2010

2

Bilder May 2009

3

Bloppis May 2009

4

Bakom bloggen September 2008