Category Archives: Bloggeri

Ny outfit

Bloggen flyttar. Och byter ansikte. Om du bokmärkt wordpressadressen till bloggen, så bokmärk om. Här finns jag fortsättningsvis. Har du bokmärkt Queenstreet.se så har du redan hamnat på nya sidan.

Välkommen in! Queenstreet.se.

Lajka hit och lajka dit

Det kanske bara är jag som är konstig, hjärtlös och helt saknar empati, men mig stör alla ”like-if-you…”-inlägg som Facebook svämmas över av just nu.

Gilla om du tycker att det är synd om den här bebisen som fötts med hjärntumör, gilla om du fördömer misshandel, om du tycker att våldtäkt är vidrigt, om du skulle vilja ha fred på jorden. Eller den här sidan, gilla om du älskar dina barn. Duh…

De spelar på ens samvete och det kan kännas hårdhamrat att bara scrolla förbi den där magra svältande mamman med en tvååring i ett spädbarns storlek i sin famn. Men jag gör det. Jag scrollar förbi. För jag förstår inte varför. Varför ska jag skriva att jag önskar den kvinnan ett bättre liv. Finns det de som inte gör det? Blir hennes tillvaro annorlunda av att jag klickar på ”like-knappen”?

Det tror jag inte. Det enda som händer är att jag får ett litet stygn av dåligt samvete för att jag bläddrar vidare. Och det finns de som påstår att Facebook betalar pengar för klickandet. Och att dessa pengar inte nödvändigtvis hamnar hos de drabbade i just det ”like-if-you-inlägget”. Utan till den som knåpat ihop det och som spelar på ditt (och mitt) dåliga samvete.

Nej jag tror inte på ändring via like-andet. Kom igen då du har fått spons. Riktig spons. En spänn per klick. En krona som går till Barncancerfonden, till Brottsofferjouren, till Läkare utan gränser. Då ska jag också klicka.

Men bevisa ATT DU ÄR det…

Hatar ordverifiering i bloggar. Har skrivit om det förr. Och på senare tid har det bara blivit värre. ”Bevisa att du inte är en robot” står det om man vill kommentera på blogspot-bloggar med ordverifiering. Men bevisa att du är det och GE MIG BOKSTÄVER SOM INTE ÄR IHOPBLURRADE I EN ENDA GEGGA SÅ MAN FÅR SKRIVA OM FYRA GÅNGER INNAN KOMMENTAREN GODKÄNNS…

Sen undrar jag fortfarande. Är problemet med oönskade kommentarer verkligen så stort? Nu använder jag ju ett annat bloggverktyg, men mitt skräppostfilter har inte släppt igenom en enda skum kommentar på snart tre år. Och om man är osäker, varför inte bara välja att publicera först efter bloggskribentens godkännande? Bara en liten fråga… Allt är bättre än ordverifiering. Kalla mig gnällig, men efter fyra misslyckade försök att få till en kommentar, då ger i alla fall jag upp och surfar vidare utan att lämna avtryck.

När bör ett barn börja förskola?

Jag läser ibland Ebba von Sydows blogg. Hon hänvisar i ett inlägg till Anitha Schulmans blogg och menar att det finns en hets kring förskolan. När bör ett barn börja förskola? Anitha har tydligen mött kritik då hon berättat att hennes och Calles dotter ska börja när hon är dryga året.

Ebba menar att ingen annan än barnets föräldrar kan bestämma vad som är bäst för just deras situation. Och att de som väljer att jobba tidigt och mycket ofta får elaka kommentarer slängda efter sig som ”varför skaffa barn om man inte vill träffa dom”.

Nu vet jag ju inte hur och när dessa kommentarer fälls och hur utbredd kritiken är, men jag kan uttala mig om det omvända. Om att vara hemma länge med sitt barn. Redan innan dottern föddes bestämde jag och Mats att dottern skulle börja förskola först vid 2 års ålder. Väl medvetna om att detta skulle innebära en ekonomisk belastning valde vi ändå att ta ut endast 3 dagar i veckan första året   och 5 dagar i veckan andra året (annars förlorar man sin SGI).

Folk har undrat ”varför”? Och ”är det inte tråkigt att bara vara hemma”. Fast vi ser det inte så. Dottern är bara liten en ytterst kort tid och den tiden vill vi ta tillvara på. På det sättet vi tycker är bäst. Med det inte sagt att vi tycker det är fel att barn börjar förskola tidigare. Det är bara fel för oss.

Ebba tar kort upp även detta omvända. Att kritiken då handlar om att dessa barn inte skulle utvecklas socialt samt att deras föräldrar saknar ambitioner.

Och oj vad jag hört det sistnämnda mellan raderna när folk frågat vad jag gör. Planen var från början att jag och Mats skulle dela på dessa två år ganska lika. Nu blev det inte så. Mats fick jobb i London. Jag och dottern följde med. Och jag fortsatte vara hemma. Och nu har dottern hunnit bli två och ett halvt.

Visst har jag kunnat söka jobb här också. Men då engelska inte är mitt modersmål är det lite trögt med journalistjobb. Och det är inte så att jag är för fin för att hälla upp kaffe på ett fik eller stå i butik. Det hade jag lätt kunnat göra om det var så att det betalade sig.

Ebba skriver i sitt inlägg att en föräldraledighet på ett år är lyxigt ur ett internationellt perspektiv. Om man ser till Storbritannien har hon delvis rätt. Det är lyxigt att ha en betald föräldraledighet. Här har kvinnan 6 månaders betald ledighet, sen får hon vara ledig ytterligare 6 månader obetalt men fortfarande ha rätt till sin gamla tjänst. Efter det är man ute.

Ändå är det få barn som börjar förskola då de är ett år. Anledningen är främst att förskola här är väldigt dyrt. Särskilt i det område vi bor i. Vi var och tittade på en som kostade runt 5000SEK/månad. Med öppettiderna 09-12. Säg mig vilket jobb som på dessa tre timmar skulle betala den avgiften? Andra förskolor har öppet till 15, ytterligare ett fåtal ännu senare. Men oftast måste arbetande föräldrar ha både en förskoleplats och en nanny som hämtar barnet/barnen och tar hand om det under eftermiddagen. Och en nanny kostar också. £8-10/timme är det vanligaste eller om man har au pair runt £100/vecka (för cirka 25 timmars arbete, lägg då till det också kost och logi och då ett extrarum kan kosta flera hundra pund mer i veckohyra blir även en au pair rätt dyr i slutändan).

Här tycker man snarare att det är lyxigt att kunna börja jobba då barnet är ett år. När jag berättar om priser och öppettider för förskolor i Sverige bara gapar folk. Och ändå har Sverige och Storbritannien ungefär samma skattesats…

På många förskolor kräver man dessutom att barnen är blöjfria, vilket kanske får dig att förstå att ettåringar är rätt sällsynta. Vid tre års ålder har man rätt till statlig gratis förskola (I vårt område finns en. Med tillhörande kö. En kö man i princip bara kommer fram i antingen genom syskonförtur eller att man bor typ granne med förskolan).

Allt detta gör att många är hemma med sina barn till de får börja gratisförskolan, eller till de är fyra och ett halvt och börjar skolan. Men även då behöver man en nanny som hämtar på eftermiddagen. Jag har träffat högskoleutbildade kvinnor med relativt lågavlönade jobb, t ex lärare och socionomer som säger att ”visst jag kan gå tillbaka till mitt jobb, men vad är rimligheten med att jag jobbar bara för att hela min lön ska gå till någon annan som tar hand om mitt barn”?

Det är sådant slöseri med kvinnlig kunskap. För det är inte männen som är hemma. Nästan aldrig. Man utbildar kvinnor i många år bara för att låta deras expertis gå till spillo under 5-10 år (de flesta får ju ändå mer än ett barn) då de är hemma med barn. För att de inte har något annat val.

Vi har fått till en halvlösning. Sedan i höstas jobbar jag. Två förmiddagar i veckan. Med mitt eget företag. Mot Sverige. Under denna tid har vi en nanny som tar hand om dottern. Resten av tiden är jag med dottern. Och hur hon inte skulle utvecklas socialt av detta förstår jag inte. Det är ju inte så att man sitter ensam hemma i sitt hus med sitt barn utan att göra någonting. Det säger väl mer om kritikerna än de kritiserade. Här i London kunde det dessutom inte vara enklare att hitta något att göra. Här där det finns en uppsjö av andra mammor i samma situation och därmed massor av aktiviteter.

En vanlig vecka kan se ut ungefär så här:

  • Måndag: Vår hemmafixardag. Tvätta, plocka och baka bröd. Det gör vi tillsammans. På eftermiddagen går vi oftast ut och träffar någon av dotterns kompisar.
  • Tisdag: Jag jobbar förmiddag och dottern går till lekparken eller liknande med nannyn. På eftermiddagen går vi på en svensk lekträff och sedan simmar dottern med Mats.
  • Onsdag: Jag jobbar till lunch och dottern delar nannyn med sin bästis. De går på sångstund. På eftermiddagen går vi oftast till lekparken eller till någon kompis.
  • Torsdag: Antingen innelek i en helskön gymnastiksal eller utelek med kompisar. På eftermiddagen går vi ofta lite ärenden. Handlar, posten mm.
  • Fredag: Vår utflyktsdag då vi far med vänner på zoo, museum eller liknande.

På måndagar och onsdagar har dottern oftast ”vila” hemma. Just nu består den i en film i soffan då jag kan göra annat. Som att blogga. Surfa. Läsa. Pyssla. Och jag gillar ju att fixa. Det får mig avslutningsvis att tänka på ett inlägg jag skrev då dottern bara var ett par veckor gammal. Ett inlägg om hemmafruar. Ett inlägg innan Londonflytten ens fanns på världskartan:

”(…) det verkar vara fult att vara hemmafru. Jag fattar inte. Om Mats tjänade tillräckligt för att jag skulle kunna låta bli att jobba, skulle jag inte tveka en sekund. Jag gillar ju att fixa hemma, tänka ut olika lösningar och leta efter den perfekta stolen, tavlan eller skålen, jag tycker om att laga mat och baka och sylta och safta – och gör det oavsett om jag har ett jobb eller inte. Man skulle kunna säga att det där fixandet är min hobby.

Men om jag var hemma och gjorde det skulle jag vara “hemmafru” och det är fult. Då är det synd om mig som inte gör karriär. Om jag däremot skulle ha… säg skärmflygning som mitt främsta intresse och Mats tjänade så mycket att jag skulle kunna ägna mig åt det 24/7 så skulle jag vara en cool kvinna som förverkligat mig själv. Det är skillnad på hobby och hobby.

Det man istället borde diskutera är att det i arbetslivet i Sverige är näst intill omöjligt att vara hemma med sina barn ett par år om man har möjlighet till det. För det är inget man blingar sitt CV med direkt. Inget som är till ens fördel. Det borde det bli ändring på.”

Vilken present!

Jag har skrivit om Maria förut. Vi har följt varandra på nätet i flera år, våra historier är på många sätt lika och våra döttrar är födda med bara ett par veckors mellanrum. När hon öppnade smyckesstudio i mina gamla hoods tittade jag och dottern in och hälsade på. Det var första gången vi sågs på riktigt. Det var i somras.

För någon vecka sen mailade Maria mig och frågade om min adress. Hon hade något hon ville ge mig. Gissa om jag blev nyfiken. Så när paketet dök upp idag var jag snabb att öppna. Och blev så glad att tårarna trillade.

”Inte för att detta kan ersätta ditt gamla, men jag kunde inte låta bli” stod det på kortet. Och när jag öppnade den lilla lådan fann jag… mitt förlorade ekollon:

Nej det är förstås inte exakt det ekollonet jag tappade. Det är nog försvunnet forever. Men det är nästan exakt likadant. Och att Maria, som jag alltså träffat en enda gång, tänkte på mig, det är så fantastiskt fint att jag inte vet hur jag någonsin ska kunna återgälda henne.

Och inte nog med det. Hennes dotter hade även valt ut ett halsband till min dotter. Det var som lilla julafton för oss!

Missa inte att kolla in allt annat fint Maria gör i hennes webshop Mawi Design.

Hemma på min gata i stan…

20120202-152300.jpg

Min dator har kastat ut mig från Facebook

Igår vägrade min dator plötsligt släppa in mig på Facebook. What’s up med det? Är det för att jag nu tvångsfått Timeline och datorn vill skona mig från irritationen? Knappast. Via telefonen kommer jag in, men datorn säger no-no. Någon aning om vad som hänt?