Foton från förr

Någon gång för länge sedan läste jag om klyschor gällande unga tjejer. En var att alla gått en fotokurs och tagit bilder på sina egna fötter. Och japp. Där krossades hela min föreställning om att jag var lite egen där med kameran som sextonåring. För bilder på mina fötter – ja det finns här hemma. Det här är ytterligare en bild från den där kursen, i ett försök att göra något slags ”arty” självporträtt… 

På begäran

För en tid sedan hade jag en bild från min tid på Gröna Lund i ”foton-från-förr-kategorin”. Jag jobbade där tre somrar för länge, länge sedan. Jag fick då en kommentar från Caroline som också jobbat där och som kände igen sig. Det roliga är att jag kände igen henne. Då kallades hon Prallan och hon finns också i mitt fotalbum. Caroline bad mig då att visa bilden och nu, bättre sent än aldrig, kommer den! Minns du, Prallan? Det var en rätt härlig sommar ändå!

Foton från förr

En sommar i stugan i skärgården skulle mamma klippa min lugg. Allt som fanns var en nagelsax. Men istället för att fixa en bättre sax tänkte mamma ”det går nog ändå” och började klippa. Det blev lite snett, så hon fick ta lite till. Och lite till. Och lite till…

Felet funnet

Jodå, dom flesta av er såg det Mats inte såg. Att det inte är jag, utan min mamma på bilden. Man hade ju kunnat tycka att killen jag känt i dryga fem år, bott med i snart fyra, har en dotter tillsammans med – skulle ha sett det. Men icke!

Finn felet

Kollade genom gamla foton hemma hos mina föräldrar och hittade detta. Visade det för Mats som sa ”men oj vad preppy och duktig du ser ut då, typ hej jag har högsta betyg i allt, spelar tennis och hänger på ridskolan”.
”Okej” sa jag, ”men ser du något mer”?
Det gjorde han inte. Han tittade och tittade men hittade inte felet, gör du?

Foton från förr

Somrarna mellan 1:an och 2:an och 2:an och 3:an på gymnasiet spenderade jag och bästa vännen Linnéa i St Raphaël på franska rivieran. För att lära oss franska förstås, vilket vi gjorde. Bland annat. Första året åkte vi ned med tågluffarkort, så det blev en del runtresande för att utnyttja kortet till max. Bland annat for vi till Monaco och poserade jämte lyxbilar. Iklädd vad jag tyckte var finaste kjolen. Synd bara att den var av ylle, men vad gör väl det när den är garderobsfavorit, tänkte jag som sjuttonåring och tog den med till medelhavsvärmen… Till det tenniströja med vad det ser ut som en tisha under och en väst över! Jag minns inte, men jag måste ju ha svettats oerhört… 

Foton från förr

Hej nyvaken! 18 år och närmre Rachelfrillan än jag någonsin varit (inte för att det varit ett mål, men ändå). Och det innan den ens var påtänkt. 

Foton från förr

Mamma tycker Vera är lik mig som bebis. Hon plockade fram den här bilden där hon menar att likheterna syns bäst. Sådär, tycker jag.

Foton från förr

Don’t Mess With My Tu Tu.

Som i sången. Fast det egentligen sjungs ”Toot Toot” upptäckte jag när jag Googlade. Vad ”Toot Toot” betyder verkar det dock tvistas om.

Jag fick titeln i huvudet när jag såg den här bilden. Jag pratade om det här tillfället med mamma häromdagen. Fotot är taget efter en dansuppvisning och jag är väl fem eller sex. Jag minns att jag hade en gul ”tutu” på mig, men jag minns också att det var något obehag förknippat med uppvisningen. Jag frågade därför mamma om jag kanske fått scenskräck, att jag bangat ur, att jag varit för blyg. Mamma skrattade och sa ”du – scenskräck, blyg? Haha”. 

Konstigt. För jag minns mig som lite försiktig och blyg som liten. Mamma säger att det var precis tvärtom. Att jag pratade mycket och ofta med alla. 

Vad hon däremot menade kan vara anledningen till min känsla kring det här tillfället är den här bilden. Hon sa ”jag vet att det finns en bild där det ser ut som att lillebror stryper dig”.

Och plötsligt trillade polletten ned. Jag minns fotografit tydligt. Att vi skrattat åt hur det ser ut som att brorsan tar strypgrepp på mig. Att jag ser rolig ut. I mitt minne har alltså allt blivit till att detta var ett skräckfyllt tillfälle. Märkligt hur minnet spelar spratt med en. 

Foton från förr

Luggen, blusen, guldhjärtat i halsgropen, läppstiftet som matchar diademet. Ja hua… Någon gång under gymnasiet borde det vara. Det värsta är att jag minns blusen som en favorit. Det var lite tantmode där ett tag. Den där skulle man ju nu säkrast hitta i tant Agdas garderob.

Foton från förr

Det var inte igår. Jag och lillbrorsan som fyller 18 nästa år! 

Foton från förr

Cirkeln är sluten. Det här hade ju kunnat vara i somras om man tittar på stilen. Klänning med print, sliten jeansskjorta med avklippta ärmar och helrätta glajjor. Men bilden är från förra gången det begav sig. Kan det ha varit 1991? Ja någon gång i första delen av nittiotalet är det:

Foton från förr

Under dom tre somrar jag läste på universitetet jobbade jag extra på Gröna Lund. Det var sjukt roliga somrar. Jobbet i sig var väl sådär, men arbetskamraterna var guld. Tänk ett helt tivoli med jämnåriga, man kan lugnt säga att det festades en hel del. 

Jag tror den här bilden är från min andra sommar på Grönan. Jag hade kort, svart hår. När jag gick ut sportade jag gärna röd tisha och orange jeans – bara för att färgkollisionen störde folk. Ibland satte jag även en (lös) ring i näsan. En sådan där tjurring mellan näsborrarna. Min aningens sena tonårsrevolt. Jag var väl 22. 

Pussen ges till Helena. Jag hoppas hon samtycker till publiceringen av fotot. Helena, jag och en tjej som heter Kattis hängde jämt. Alltså J-Ä-M-T. Helena och jag till och med bodde ihop ett tag och delade säng. Hon hade flyttat ned till Stockholm tillfälligt och hamnat Långt-Bort-I-Stan (läs Rönninge) och det blev ju problematiskt när man skulle hem på kvällen. Eftersom vi antingen jobbade eller festade tyckte vi att den ynka tid som fanns över till sovande kunde vi ju lika gärna ta i min lilla lya i Vasastan. Alltså verkligen LILLA lya. Den var väl 20 kvadrat, hade inget kök utan bara ett kylskåp, en micro och en kokplatta i hallen. Diska – det gjorde vi i handfatet. När vi nu åt hemma så det fanns något att diska. När vi nu diskade, kanske jag också ska tillägga, för i ärlighetens namn hände det att vi staplade disk där i badrummet som… ja… jag skäms… som möglade!

Det konstiga är, att jag idag inte har någon som helst kontakt med vare sig Helena eller Kattis. Efter att ha spenderat varje vaken stund tillsammans. Är det inte märkligt hur det kan bli? Men vi var väl kanske klara med varandra. Så är det ju ibland. Men härliga somrar hade vi tillsammans. Somrar jag aldrig glömmer!

Foton från förr

Den här bilden hittade jag på väggen hemma hos mamma och pappa.
Det är jag på förskolan som sexåring. Minns att jag tyckte så mycket om den där blusen. Och den finns faktiskt kvar. Förhoppningsvis kommer Vera också gilla den så småningom.

Foton från förr

Det här är en bild från en av dom roligaste festerna jag varit på. En kräftskiva när jag var runt 18. Och vi var inte många fler än dom som syns på bilden. Ändå hade vi galet kul. Där är Pelle, Jag, Mini och Kicki. Bakom kameran står Jecka som också var kvällens värdinna. Vi var järngänget som höll igång fram till morgonen. 

Jag åkte direkt från festen ut till skärgården och det kan ha varit den längsta bussresa jag någonsin gjort. Hemma hos Jecka hade det städats. Alla sopor stod i hallen och skulle bara kastas innan Jeckas mamma kom hem. Sopor i papperspåsar. Sopor bestående av fuktiga kräftskal. Det går sådär bra ihop med papperspåsar. Dom sprack naturligtvis och resterna av festen låg plötsligt utspridda över alla skor i hallen. Ingen dröm en bakismorgon.

Tänk att jag kände mig uppklädd i den där giftgula tishan med Mickey Rourkes nuna. Jag älskade den. I övrigt har vi klätt ut oss, för någon gång under natten bestämde vi oss för att leka maskerad. Därav dom grälla skjortorna:

Foton från förr

Natten innan studenten skulle man måla på skolgården. Jag och vännerna Kicki och Jecka gjorde ett stort avtryck. Och NEJ, det är inte okej att kalla mig ”Mickis” idag…:

Foton från förr

Jag bjussar på en bild som kommer få dig att skratta. Alla gör det. Utom min mamma möjligtvis som var tvungen att uppleva eländet IRL. Jag måste tillägga att det inte är frivilligt jag ser ut som en polsk tjackhora. Utan ursäkten kallas ”hårmodell”. 

Jag var väl 22 någonting. Gick socionomlinjen på universitetet och gjorde min praktik på Soc på Hornsgatan i Stockholm. Som student med ständigt skralt i kassan nappade jag på lappen i fönstret hos frisören vägg-i-vägg med Soc, ”hårmodell sökes”. Jag var redan korthårig och tänkte ”hur illa kan det gå”. Fast jag hade ett förbehåll, jag ville inte bli blond. Jag var trött på det blonda.

Hur hände då detta?

Jo frisören skulle ställa upp i någon slags blonderingstävling, hon tyckte mitt hår skulle passa så bra för det så kunde hon inte få blondera mig så skulle hon färga om det i vilken färg jag ville dagen efter. Jag skulle dessutom bli sminkad och fotograferad för tävlingen och det tyckte jag lät kul, så jag tackade jag. Återigen ”hur illa kan det gå”? 

Illa, som du ser. Frisören var toknöjd (och fick en topplacering i tävlingen med min bild, hur?), jag inte riktigt lika nöjd. För att inte tala om mamma då som jag mötte upp strax efter min färgsession. Hon höll på att sätta i halsen och hade väl svimmat om jag inte snabbt förklarat att ”det är bara för idag, imorgon färgar jag om det”. 

Det värsta var ju att jag dagen efter var tvungen att uthärda åtta timmar på min praktikplats. Där jag nyss börjat ska tilläggas. Jag kom dit ena dagen naturligt cendréfärgad, nästa platinablond för att dagen efter fått det färgat brunsvart istället. Dom borde börjat ställa diagnos även på sin praktikant… Schizofren?

Foton från förr

Jag är säker på att inte vara ensam om det. Om att ha ett favoritfoto på en själv. Ett sånt där man (lite skämmigt) tycker att ”det är inte så tokigt ändå”. Dom där bilderna varierar ju. Det jag var nöjd med för tio år sen behöver inte nödvändigtvis vara något jag ens vill kännas vid idag.

När jag gick i högstadiet var detta mitt favvokort. Jag och bästisen Anna lekte fotograf och modell under en lägerskola på Rådmansö, jag skulle tippa att det var i åttan. Vi fixade oss, satte på oss finaste kläderna och letade upp bästa miljön. En uppochnedvänd kanot… Anna har alltså ett identiskt kort hemma hos sig. Fast med henne på kanoten:

Jag tyckte håret var perfekt. Den där spretiga luggen och dom långa, blonda längderna. Jeansen kunde inte vara tajtare, jag tror jag fick laga dom i princip dagligen för att dom sprack. Jackan var nyinköpt och lagom pösig och under den en stickad tröja med upprullade ärmar.

Men bäst var liksom miljön. Jag vet inte vad som fick oss att sätta oss på den där kanoten och tycka det var perfekt, men då, som fjortonåringar, då tyckte vi det var konst!

Foton från förr

Det är snyggt med glasögon. Så snyggt att jag såg till att aktualisera mitt gamla brytningsfel när jag var 19. Jag diagnostiserades med astigmatism som sexåring, gick på en massa kontroller där man fick titta på stora spindlar i små burkar (ja det är så jag minns undersökningarna) men man konstaterade att det inte var så allvarligt att jag behövde glasögon.

Men som nittonåring tyckte jag nog att det var dags ändå. Jag hade inga problem med vare sig syn eller huvudvärk, men till optikern sa jag att jag verkligen besvärades. Jag ville ju ha ett par snygga bågar på näsan. Synen kollades igen och det konstaterades åter att mitt brytningsfel inte var så allvarligt att det egentligen behövde korrigeras med glasögon. ”Men du får välja själv, vill du ha glasögon så gör vi såklart ett par åt dig” sa fröken Optiker. 

Yes! Det ville jag. Jag vet inte varför jag inte bara gick och köpte mig ett par bågar med fönsterglas, men det var på något sätt fusk i min värld. Något år var jag glad åt min nya accessoar. Sedan dess har dom legat nedpackade i en låda och jag ser lika bra för det!

Foton från förr

När vi ändå hänger här i skärgårdsstugan. En bild härifrån på mig som trettonåring. Tagen av min barndomsbästis Linnéa. På den tiden då jag var naturligt blond, det har ju mörknat en del sen dess. Tidigare var jag ännu ljusare så jag gissar att det är en blivande lintott som ligger i min mage nu, med tanke på att Mats fortfarande är rätt ljus.

Kolla in mina stackars framtänder. Den här sommaren slog jag ut ena framtanden i överkäken och eftersom det var semester fick jag en provisorisk krona. Den ser inte ut att passa helt bra om man säger så. Dessutom så lossnade den ett antal gånger under sommaren så det var klippkort hos tandakuten som gällde. 

Annars. Lugg på utväxt. Då som nu. Det är inte allt som förändras!