Konst eller bara konstigt?

Påskpyssel

Här har det påskpysslats i dagarna två och jag måste säga att vårt påskris är det finaste jag någonsin haft hemma. Mycket roligare med egengjorda dekorationer och storasyster är mäkta stolt varje gång hon ser det.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mats blomsterprakt

Det doftar av blommor av alla de sorter i hela vår lägenhet just nu. Sedan Mats födelsedag förstås. Känns lyxigt med alla dessa färger och dofter. Om jag vore rik skulle jag ha massor av snittblommor överallt hela tiden.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Luktminne

Varje gång jag lagar ärtsoppa får jag ett luktminne. Då jag sköljer av de blötlagda ärtorna ser jag sådana här stjärnor framför mig, som åtminstone jag gjorde då jag var liten av just ärtor och tandpetare. Minns du?

Bild lånad från fnissi.pedagogbloggar.se

Downsizing

Vännen Camilla har levt i kappsäck i ett år. Nu när hon börjar packa upp alla sina saker hon inte sett på 12 månader inser hon att hon har. För mycket.

Jag känner väl igen mig. Jag började för länge sen försöka leva efter en-in-en-ut-devisen. Det är inte slaviskt så. Men det funkar rätt bra. När man står där i affären ifrågasätter jag faktiskt. ”Är den här svarta koftan snyggare än den jag har, eller är den på något sätt ett komplement till den”.

Dessutom har jag blivit usel på att impulsshoppa. Så usel att jag går miste om saker jag hade velat ha. Detta därför att jag alltid måste jämföra. Försäkra mig om att just de skorna jag sett är de bästa. När jag letat i varje affär och dammsugit internet och kommit fram till att skorna är ett bra köp – ja då är de ofta slut…

Jag har ju också haft begränsat med saker med mig hit till London. En del av garderoben har legat undanpackad i Stockholm. När vi så i somras var tvungna att gå igenom förrådet passade jag på att göra mig av med det jag faktiskt inte saknat. Jag sålde, slängde och gav bort.

Samma sak har jag gjort här i London. Det jag inte använt sen vi flyttade hit har jag gjort mig av med. Även sådana där små kärlekshistorier. Som min Sophia Kokosalakiklänning jag tycker är så vacker. Men som jag aldrig känner mig fin i. Den fick till slut, efter mycket kläm och tänk, försvinna på Ebay. Och Christian Wijnants vars mönster jag älskar men vars överdel jag aldrig gillat – ja den fick efter en sväng hos skräddaren bli till kjol.

Även badrumsskåpet har åkt på sin del av downsizing. Alla tusen olika hårprodukter och sjuttonmiljoner ögonskuggor jag aldrig använder – de har rykt och kvar är bara saker jag använder i princip dagligen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mats tycker fortfarande att jag har alldeles för mycket prylar och att jag handlar en massa (loppis kan liksom inte räknas in i en-in-en-ut-systemet, eller inte-köpa-på-impuls-regeln, så där dyker en del nya prylar upp…) men jag själv känner mig riktigt nöjd.

Borta bra men hemma bäst

Tanken var, att när vi flyttar hem till Sverige igen efter London, så skulle det vara till ett nytt boende. Mats och jag bor gärna i stan, men inte med barn. Så Söderlyan kommer säljas till förmån för en uteplats någonstans på cykelavstånd till city.

Men sen vi flyttade har det hänt en del. I dagsläget köper man inte först och säljer sen, som vi hade tänkt. Utan idag bör man vara helt säker på sin finansiering och inte riskera att sitta med två boenden. Ja framför allt kommer nog inte banken godkänna två boenden på en och en kvarts inkomst (där den där kvarten dessutom kommer från ett eget företag…).

Blä. Har jag tänkt. Vill inte mellanlanda i lägenheten. Men så snubblade jag över några bilder vi tagit för att visa lägenheten. Och fick ändå litelite hemlängtan. Som vi trivts där. Som vi älskat den där lyan. Jo. Det blir kanske lite meckigt fram och tillbaka och om dottern får förskoleplats dit vi vill flytta får vi åka en hel de tunnelbana, men ändå. Vi kommer ju inte vantrivas där. Jag saknar våra saker…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Oj vad tomt det var i Veras rum! Hon var runt åtta/nio månader när de här bilderna togs. Man kan ju lätt säga att hon samlat på sig en del leksaker sen dess…

Sweet P

Dotterns vän P, nyss fyllda 3, var här och lekte igår. På väg hit förklarade hon för sin mamma att de måste köpa blommor. ”För det har man med sig när man går bort”. Så för egna pengar införskaffade hon ett knippe vår som hon överlämnade när hon kom. Sötaste P, tack!

Svenne Banan

Ja så hade garanterat min bror sagt om vår nya almanacka. Vi har gjort som alla andra och beställt en fotoalmanacka. Men nej. Dottern är inte med på kort varje månad. Men vissa. Istället har jag försökt hitta bilder som representerar månaden. Januaris är tagen just i januari då isen låg på sjön vid stugan i Småland:

Good Bye Gran

Vi hade tänkt hålla ut till fredag och Tjugondag Knut. Men granen ville annorlunda. Det såg lite ut som att om man skulle nysa på den skulle alla barr trilla av à la Kalle Anka. Så igår näckade vi den, jag och dottern. Resten får vänta till fredag. Då ska vi krossa dammigt pepparkakshus, packa ihop alla tomtar och stjärnor och äta upp sista julgodiset!

Storm ute, pyssel inne

Det blåser storm, regnar och haglar där ute. Så idag håller vi oss inomhus jag och dottern. Fixar och pysslar. Jag med sortering och rensning, märkning och städning. Ja du vet. Allt sånt där som aldrig blir gjort annars. Dottern pysslar med helt andra saker. Och emellanåt lämnar jag mitt tråkpyssel och fixar med henne istället:

Dagens jul

Detta bildspel kräver JavaScript.

Julkortsverkstad

Vi bestämde oss för att pyssla egna julkort i år. Ett pyssel i flera steg. Första var att trycka en grön hand, med mål att den till slut skulle bli en gran, på de blanka korten:

När korten sen torkat (typ dagen efter, eller flera…) gick vi vidare med prickar i olika färger. Först röd, sen blå och sist gul. Tredagarsjobb alltså:

Slutligen klistrade vi fast en liten brun fyrkant som granstam, sen glitter och stjärna i toppen. Jag fick hjälpa dottern med klippning av stammen och glitterklistret, men i övrigt gjorde hon det mesta själv. Eller nåja, jag pekade var stammen och stjärnan skulle sitta:

Loppat till lilloppan

Även dottern är med och loppar ibland. Sist vi gick förbi vår lokala lilla loppistant fick den här plåtlådan för hela £2 följa med hem. Efter en rengörning tjänstgör den nu som kärt smyckeskrin:

Vilket jobb, mamma!

För första gången ska jag rodda julbordet. För fler än bara mig och Mats då, som jag gjorde förra året. I år kommer mamma, pappa och lillebror över. Så det är inget jättebord, men ändå – det krävs planering. Fattar inte hur du hann mamma, när du i alla år fixat för tio till tjugo personer.

För att inte tråka ut dottern totalt har jag lagt upp en plan på en sak om dagen fram till julafton. Vi började idag. Bakning står på schemat nästan varje eftermiddag denna vecka. Sen blir det lite handling i helgen och nästa vecka börjar vi med sylta, köttbullar och annan mat.

Men stressad är jag ändå inte. Om vi kan följa planen blir det nog snarare lite mysigt fix tillsammans om eftermiddagarna. Ja det är åtminstone min förhoppning. Kanske står jag där den 23:e och sliter mitt hår ändå…

Hur jag slank in på brottets bana

Ja det var värst vad juliga vi var här då. Men den här tiden är ju så trist, så det är lika bra att jula till det i överflöd (för övrigt ett ord jag inte visste existerade innan Jessica drog hem en massa poäng på det i Wordfeud – jula…).

Brottets bana ja. Och julen. Jo en vän och jag smög ut på Hampstead Heath idag. Ja så mycket man nu kan smyga med två tvååringar i släptåg. Med oss hade vi sekatör och vi spanade järnek… Titta, titta – ingen här – snipp, snipp, snipp! Och oj hoppan, två cyklande poliser. Låtsas som det regnar (inte så svårt i november-London, man behöver sällan låtsas särskilt länge om vi säger så…). Snipp, snipp, snipp – oj igen – en polisbil. Jag har väl aldrig sett några poliser därute tidigare, så nu plötsligt en hel armé… Bara för att vi stod där och snattade järnek.

Tanken var att binda en krans, men herregud så taggiga de är. Ett litet band om fick räcka. Inte det vackraste man skådat, men det bjuder åtminstone på lite julstämning innan man kliver innanför vår dörr.

Vems soffa?

Dottern är snorig. Somnade i soffan under sin ”quiet time”. Sover än. Jag har sett senaste avsnittet av Desperate Housewives och kärade ner mig i en soffa. Renées? Tror det. Men vad är det för en soffa? Den är ju så snygg! Kanske inte min färg (eller varför inte…), men definitivt min modell. Vet du?

Snilleblixt

Vanligtvis är det jag som står för dom här:

Jag: Oj, lampan i hallen är trasig.
Dottern: Min med.
Mats: Ja alltså dom gick bägge två när vi kom hem.
Jag: Men i dotterns rum är det ju FYRA glödlampor i taklampan…
Mats: Ja? Jag tror inte alla funkade.
Jag: Men hallå, den här på toaletten är ju också trasig.
Mats: Är den? Jaha.
Jag: Du tror inte att det är en propp som har gått eller så?
Mats: Tror du?! Ja det kanske det är…
Duh…

Höstpyssel

Lite löv, lite lim, lite söndag, lite kul, lite fint:

Filmtajm

Det artar sig. Veras filmmapp rymmer nu klipp från hennes första levnadsår och det andra är i görningen. Min dator andas och fungerar lite lättare nu med 25GB frigjorda för annat skoj.

Är detta vad man kallar köksväxt?

Vi tog förstås bort den då när den dök upp i våras. Snårvindan (?) som växte i vårt köksgolv (!). Men när vi kom hem efter semestern var den tillbaka. Och det med besked: