Category Archives: Nöjesnyheter

Jo, jag med…

Och även jag älskar den!

hbo-girls-season-2

Hej Vince Chase!

Passerar Entourageland.

20121110-103835.jpg

Hyfsat kändisspan

Såg nyss Steven Tyler. Han donerade $100 till 69e gatans grannförening som varje år håller Upper West Sides bästa Halloween block party.
Vi var där som tiger och prinsessa:

20121031-193703.jpg

Det var den fjortonde maj

Någon mer än jag som tänker Carola Häggkvist idag?
#barndomsminnen

Gwyneth Paltrow för Lindex

Min första tanke är att hon är sjukt snygg. Och att hon passar för Lindex. Men sen undrar jag. Varför gör hon det? Jag menar där måste finnas tusentals mer creddiga märken och butiker hon kan vara ansikte åt. Och det lär ju inte vara för pengarna. Lindex liksom. Men sen tittar jag igen och slutar bry mig och blir lite avis att jag inte har en privat kock och en PT som kan se till så jag ser ut sådär efter två barn…

Bilder Lindex. Fotograf: Josh Olins. 

Näe det där var väl inget vidare?

Melodifestivalen that is. Med fräscha öron, utan att ha hört en enda låt, bänkade vi oss i soffan. Och… inget är särskilt bra tycker jag. Lisa och Loreen är bäst och Ranelids sämst. Att folk höjt Danny till skyarna fattar jag inte. Han har gjort betydligt bättre förr. Det här var trist. Lät typ samma som första killen, han som jag redan glömt vad han hette…
Över lag dessutom. Hur tjatiga får låtar vara? Det har ju inte strösslats med ord direkt.
Tror Loreen vinner!

Alla vägar bär till… Göteborg!

Fick precis ett nyhetsmail om att Madonna kommer till Ullevi i sommar. Madonna OCH Springsteen på en och samma sommar. Det är i Göteborg det händer!

Recension: The Descendants

Såg den i kväll. Filmen som fick två Golden Globes. Bästa drama och bästa manliga skådis. George Clooney som den försummande fadern som plötsligt, då hans fru hamnar i koma efter en båtolycka, måste ta hand om sina två döttrar.

George Clooney i en dramatisk roll. En som han gör bra. Intressant, tänkte jag och räknade med att gråta floder. Men när ljuset tändes i salongen vände jag mig till vännen Anna och sa ”jag kände ingenting”. Hon hade tänkt exakt samma sak.

George Clooney var helt oengagerande. Hans minspel var detsamma filmen igenom. Han fick mig inte att känna någonting. Jo förresten. Han fick mig att då och då titta på klockan. Och då innehöll filmen ändå familjedramer som död, otrohet, sörjande barn, knarkande ungdomar och demens. Ändå. Noll känsla.

Jag kan inte för mitt liv förstå hur den här filmen kan ha fått två tunga Golden Globes. Och jag hoppas den inte kammar hem någon av de fem Oscarsstatyetter den är nominerad till.

The Iron Lady

Såg den ikväll. På lokala bion. Där halva nöjet vanligtvis är att sjunka ner i sköna soffan, trycka på knappen och fälla ryggstödet, beställa ett glas vin och lite snacks och njuta av vad som än visas.

Så även idag. Minus vinet. Då jag var gravid med dottern saknade jag inte vin. Inte alls. Den här gången. Mycket. Ett glas rödvin skulle smaka mums!

Men åter till kvällens film: The Iron Lady – Meryl Streep gör Margaret Thatcher. Den enda kvinna som varit premiärminister i Storbritannien och som dessutom varit det under längsta sammanhängande tid sen början på artonhundratalet. En film om en stor politiker, tänkte jag. En film om en kvinnoförebild. En film om hennes väg till makten och hennes tid vid makten.

Men nej. Det här är mer en film om att åldras. En film med utgångspunkt från där Margaret Thatcher är idag. En halvdement nästan nittoårig kvinna som ser och talar med sin döde make. Det är ett fint porträtt av kärlek, men också sorgligt. Man ser Thatcher minnas till foton, till melodier och till filmer och på så sätt får man vissa tillbakablickar i hennes liv. Jag kan inte låta bli att undra hur den riktiga Margaret Thatcher kommer reagera på den bild som målas av henne. Om hon ser den. Om man borde väntat till hon inte kunde se den?

Man får möta barnet Margaret som jobbar i sin pappas matbutik, den unga studenten Thatcher med politisk strävan och sedan vips den medelålders kvinna som bestämmer sig för att försöka bli premiärminister.

Enligt min mening är det för lite fokus på Margaret Thatcher som den inflytelserika och viktiga politiker hon var. Hur hon kom dit berörs naturligtvis, men jag ville veta mer. Och framför allt hade jag velat se mer av hennes tid vid makten. Och en något mer nyanserad bild än den otroligt envisa och nästan ondskefulla människa jag tycker filmen visar.

Filmen är sevärd. Det är den. Meryl Streep är helt fantastisk som Margaret Thatcher. Och det är en vacker kärlekshistoria man får följa. En historia som inte slutar trots att döden skiljt dom åt. Men räkna inte med att få en inblick i Järnladyns politik. Av Thatcherism. Skulle jag betygsätta filmen mellan 1-5 skulle den få en trea.

The Iron Lady har Sverigepremiär 3 februari.

Rösta på Albin

Mats kusin är med i Årets Kock 2012. Rösta på honom som folkets favorit. Gå in och gilla på Facebook så blir vi glada. Och Albin, om du vinner får du bjussa på middag!

Albin tipsade oss om sin favoritkebab i Stockholm och när dottern var liten, mindre än kebaben (!), så du som också gillar Palmyra måste nästan gilla Albin. Klicka här!

Albin är för övrigt ett namn som skulle kunna kvala in på min lista här intill. Synd bara att det redan är upptaget.

But Why?

I Shulman Show visar Alex ett gammalt klipp där han och Magnus Uggla dricker en White Russian på bröstmjölk.

Jag vet att många gör det. Smakar på sin, eller sin partners bröstmjölk. Men jag har aldrig fattat varför. Jag har ingen som helst nyfikenhet när det gäller smaken. För mig är det lite kroppsvätska som kroppsvätska. Den där drinken hade lika gärna kunnat vara en GT på svett eller en Whiskey med piss…

Stereotypflata

Kajsa Bergqvist är kär. I Kristina. Jag hörde ryktet någon gång i våras. För två veckor sen klistrade Se och Hör nyheten på sin löpsedel. Något som gick emot en inom media oskriven regel. Den att en kändis själv ska få gå ut offentligt med sin sexuella läggning.

Så det kom inte som en överraskning att Kajsa nu valt att själv berätta. För tidningen QX. ”Man vill få ta det här i sin egen takt, och det är först nu när jag och Kristina varit tillsammans ett tag som vi känner oss trygga med varandra och i relationen. Därför kände vi att vi kunde gå ut med det här. Jag tycker det ska bli extremt skönt att slippa alla spekulationer och rykten. Så, nu är det ute.”

På frågan om hon, med tanke på sitt tidigare äktenskap med Måns Herngren, anser sig vara bisexuell säger Kajsa ”Lika lesbisk som jag känner mig i dag, lika heterosexuell kände jag mig när jag var ihop med Måns. ” Bra svar.

Vart vill jag nu egentligen komma med det här? Om Kajsa hänger med en man eller en kvinna är mig likgiltigt. Jag beundrar, som jag skrivit tidigare, Kajsa som den fantastiska idrottskvinna hon är. Men varför måste man välja bilder där hon plötsligt ser ut som en stereotypflata? Den här bilden skulle kunna dyka upp som förstaträff om man bildgooglade ”lesbisk” (verkligen en parantes, om man faktiskt bildgooglar lesbisk dyker Linda Bengtzing upp som förstaträff!).

Jag inser att det här förmodligen är dumt av mig att skriva. Att jag kanske har fel. Att jag eventuellt trampar folk på tårna. Det är inte min mening. Jag undrar bara hur en kvinna som vanligtvis framställs så här plötsligt ser ut som en jättelik amason:

På något sätt känns det för mig som att man skulle porträttera übermacho Persbrandt i fjäderboa och läppglans bara för att han skulle råka bli förälskad i en man.

Jag har alltid tyckt Kajsa Bergqvist är snygg. Jag har beundrat hennes oerhört vältränade kropp (som då hon var aktivt åtminstone hade måtten 175cm och 59kg – inte 185 och 90 pannor som bilden högst upp ser ut att visa). Kunde de inte tagit lite snygga bilder på henne och flickvännen istället. Några fina där de ser kära ut istället för en där det ser ut som de är deltagare i en panel på lokal-TV.

Nyss hemkomna från…

20111215-222955.jpg

Det är det lilla som gör det

Lycka. Ikväll börjar På Spåret. Mats och jag har bokat plats i kupén i vardagsrummet. Tack för SVT Play. Mys!

Vems soffa?

Dottern är snorig. Somnade i soffan under sin ”quiet time”. Sover än. Jag har sett senaste avsnittet av Desperate Housewives och kärade ner mig i en soffa. Renées? Tror det. Men vad är det för en soffa? Den är ju så snygg! Kanske inte min färg (eller varför inte…), men definitivt min modell. Vet du?

The Help

Såg den nyss. Vilken film. Nästan 2 1/2 timme lång. FÖR långt brukar jag tycka varje gång en film passerar tvåtimmarsgränsen. Inte den här. Otroligt gripande. Se den! Bring the näsduk!

Konsten att hantera en kesoburk

Tre tjejer från vokalensemblen Erato gör Robyn med släng av keso. Sjukt bra!

Ensam i stan

Mats och dottern åkte till Sverige. Utan mig. I onsdags. Så här har min helg varit.

 Dagbok onsdag.
Fem dagar utan dottern och Mats. Så länge har jag aldrig varit ifrån dottern. Knappt från Mats. Jag ser fram emot att bara vara själv. Och framför allt ser jag fram emot att få sova själv och hela nätter. Men ändå. Längt. Längt. Längt. Redan. Och då har de nyss slagit igen dörren här hemma och hoppat in i taxin. Gissa vem som inte kunde hålla tårarna tillbaka? Nu. Jobba, jobba, jobba. Med tillhörande pistagemacaroon:

Trots att jag jobbade nästan hela dagen fick jag en märklig ingivelse att fara till IKEA min första egendag. För att ”ha gjort något”. Dvs handlat servetter och ljus. Så himla mycket mer blir det inte nu då de slutat med Kalles kaviar, Ballerinakakor och Polarbröd till förmån för sitt eget rätt trista märke. Jag konstaterade att det här nog blev sista turen till IKEA i London och att det inte finns någon anledning att ångra den där FB-sidan jag lajkade för ett tag sen.

Skäms lite. Handlade en blomma. Av plast! Men det är bara att inse. Jag har inte gröna fingrar. Därför brukar jag hålla mig till snittblommor. Men efter att ha dödat fem blommor jag satt i min fina kruka från Habitat, valde jag nu en konstgjord historia. Tycker den gör sig rätt bra ändå.

Det blev även en ram jag tycker passar perfekt till det fina födelsedagskort dottern fick från vännen P. Hoppas hon ska gilla när hon kommer hem.

Jag avskyr att laga middag till mig själv. Det blir mycket snabbmat. Men det behöver inte vara dåligt. Ta lite färdiggrillad kyckling, en färdigstrimlad sallad, färdig couscousröra och addera några körsbärstomater. Så blev det idag. Och eftersom det finns lika mycket kvar i kylskåpet lär det bli så imorgon också!

Dagbok torsdag
Vaknade förstås 06.15 ändå. Trots att ingen väckte mig. Men lyckades faktiskt somna om och sov till 09. Kan inte minnas när jag gjorde det sist. Inte lika härligt frukostsällskap som annars, men det här funkar det med.

Jobba, jobba, jobba. Och pilla lite fotobok. Det företag jag använder har en 2-för-1-deal som går ut vid midnatt, så nu gäller det att vara konstnärlig på tid. När dessa är klara är jag framme vid min födelsedag förra året. 4 april… Ligger aningens efter med andra ord, men jag knappar in.

Avslutade kvällen med bio med vänner. Midnight in Paris. Jag som älskar Woody Allen blev besviken. Att ha en författare resa tillbaka i tiden för att kunna skildra 20-talets Paris kändes lite för billigt för Allen. Jag har också full förståelse för ryktet att Allen betalats av Paris stad för att göra filmen. Det hela var lite Parisporr på något sätt. Visst, han fick ihop en fin poäng med filmen, men det känns som att han borde kunnat nått dit på ett betydligt klurigare sätt än en med en ny Tillbaka till framtiden.

Dagbok fredag
På fredagar ska man fara tidigt till Portobello Road för att göra de bästa vintagetipsen, har jag hört. Jag och vännen Anna åkte dit i morse och kan konstatera att så är fallet. Inte för att vi fyndade, men där fanns massor av fint och vi pillade på mycket. Dessutom var tempot lugnt och det gick att få bord på restauranger om man ville äta lunch. Inte alls som de galna lördagarna alltså.

Jag tog sen bussen till Chiswick där jag bodde förra omgången i London. En liten nostalgitripp. Det är fint där i Chiswick. Närheten till floden är fantastisk. Men jag blev ändå lite sorgsen då jag gick där. Så här i efterhand kändes de åren som lite slöseri med tid. Med en man som jag senare skulle bli vansinnigt besviken på. Vi levde det liv han ville leva. Tänk om jag varit här själv, funderade jag, undrar var jag bott, vad jag gjort, vad jag upplevt då. Men så tänkte jag om. Inget är bortkastat. Allt är karaktärsdanande och utan de åren hade jag inte varit den jag är idag.

Tanken var att jag skulle åka upp till South Kensington efter och stosa på V&A, men graviditeten gör mig tröttare och efter sex timmar på benen behövde jag bara komma hem. Mer datorpill men denna gång är det filmproduktion som gäller. Ligger efter även här, bra aktivitet då man är själv. Är nu framme vid julen 2010…

Fredagsmys solokvist. Tragiskt med fryspizza sa Mats. Men någon rekommenderade just den här och jag tycker det är lite obehagligt att få hem ett pizzabud då jag är själv, så det fick bli så. Och den smakade utmärkt.

Dagbok lördag
Idag promenad i mitt område varvat med mer filmproduktion. Det är 10 grader och strålande sol. Sådär krispigt du vet. Jag tar på mig stickad cape och halsduk. Engelsmännen ser sol och tänker sommar och kör på i shorts och t-shirt…

Snabbmat idag igen. Men för att väga upp ohusligheten sätter jag en surdeg till imorgon. Familjen måste ju få nybakt bröd till frukost när de kommer hem.

Dagbok söndag
Faktiskt första natten jag sovit riktigt, riktigt gott. Det tar kanske den tiden innan kroppen riktigt slappnar av. Gick och la mig 23 efter halvdan film (Crazy, Stupid, Love – spelade Wordfeud samtidigt, säger kanske en del…) och sov till 08.30 i morse. Nu längtar jag efter de mina! När de kommer hem om en liten stund luktar här nybakt:

Största ögonblicket?

Sitter och går igenom gammalt material på datorn. Rensar. Spara. Slänga. Så kom jag förbi den här intervjun. Det var 2008 som NRJ bad mig åka till Zürich för att intervjua Pink. Har jag sagt att Pink är en av mina favoritartister? Det är hon. Det här var ett av de största ögonblicken i min yrkeskarriär so far. Gissa om jag var nervös?!

Tilläggas bör kanske, att Pink och maken Carey Hart återförenades innan skilsmässan hann gå igenom. 2009 genomgick de äktenskapsrådgivning och i början av 2010 bekräftade Pink att de åter var ett par. I juni i år föddes parets första barn. Dottern Willow Sage.

Felhörning

Löste Melodikrysset i lördags. Som vanligt. Älskar. De hade en fråga på Europes ”Final Countdown”. När den spelas hör jag mig själv som tonåring sjunga med:

”We’re heading for PEANUTS, and still we stand tall…”

Peanuts? Vad hände där? Hur tänkte jag? Förstod jag inte att något måste varit galet? Hörde ingen någonsin att jag sjöng fel? Venus, ska det ju vara. Venus. Inte peanuts…