Category Archives: Nyheter

Efter Sandy

Vi mår bra. Sandy påverkade oss inte alls. Vi bor ju på Upper Manhattan, värre är det på Lower. Och i Brooklyns Red Hook. Mats som cyklat till jobbet (tunnelbanan ligger fortfarande nere) sa att där inte finns ström från 30e gatan och neråt. Och där är översvämningar. Här är en bild från 14e gatan från igår kväll:

Bild lånad från http://www.nytimes.com

Och den här är från Chelsea, där hela fronten på ett hus blåste av!

Bild lånad från http://www.wpix.com

Men det är bara i NYC. På andra delar av östkusten har Sandy också härjat.

Öga för öga, tand för tand?

En av många anledningar varför jag starkt är emot dödsstraff.

Som svar på frågan.

Frågan om det är ”konst eller bara konstigt”. Damien Hirst omtalade utställning på Tate Modern här i London som jag och Lotta besökte för ett tag sen. Jag håller med Marie som skrev i kommentaren till inlägget med frågan, ”vi kände en hel del äckel faktiskt, och viss fascination. Men, mest – äckel…”

Värst var kossan. Den som var itusågad och… som hade en kalv i magen. Där vände det sig i min mage. Man kunde gå mellan montrarna och studera kossans inanmäte i detalj:

Något annat jag ifrågasätter är konstverket du ser bakom kossan. Damiens berömda prickar. Som i utställningsprogrammet beskrivs som något exakt uträknat. Alla prickar är exakt lika stora och mellanrummet dem emellan är exakt lika stort överallt. Ehh… ja? Som om man skulle göra… en tapet typ. Wow… Not.

Utställningen luktade illa. På riktigt. Där låg ett avhugget kohuvud i en monter som flugor åt av och stället vimlade av fimpar. Fimpar som konst. Lotta som röker ifrågasatte det konstnärliga i den här fimptavlan, medan jag faktiskt ser något lite intressant med den. Alla släckta på olika sätt. Och saker i massor så här tycker jag är… ja åtminstone något dekorativt.

På samma tema har Hirst placerat olika tabletter och piller på rader i smala vitrinskåp. Ett av dessa sålde för rekordsumman 22,8 dollar för fem år sedan.

Och med tanke på de skåp efter skåp efter skåp med tablettaskar och burkar han också ställde ut, fattar man att där fanns piller att ta av:

Ja det ovan är alltså inte ett vanligt apotek – utan konst. Men vad är det som gör detta till konst och apoteket till apotek, undrar jag. Valet att djärvt placera Nuvalucol jämte Paracetamol? Näe det är här jag undrar om Hirst inte bara tänkt ”vad fan ska jag göra med alla de här askarna, undras om jag kan lura på folk dom också… Ja herrejävlar det kunde jag.” Katching. Ytterligare miljoner på kontot.

Men det fanns verk jag gillade på riktigt också. Mest fjärilstavlorna. Mönstret på den här flera meter stora tavlan är helt skapt av fjärilsvingar. Otroligt vackert. Och lite sorgligt med all denna förgängliga skönhet.

Sist i utställningen det enda av Damien Hirst verk med djur i formaldehyd jag faktiskt gillar. Den vita duvan vars vingar dislokaliserats för att likna en ängel.

Damien Hirst-utställningen kan ses på Tate Modern i London till och med den 9 september 2012.

Rapid Response

När jag var på förstahjälpenkurs förra veckan fick jag lära mig något intressant. Något bra. Något jag inte tror finns i Sverige, men som borde finnas överallt.

Rapid Response. Det är ambulanspersonal i bilar, på motorcyklar och på cyklar – som cirkulerar runt London. När ett nödsamtal kommer in åker den som är närmast dit. Så ambulans kanske tar en liten stund med tanke på trafik osv, men en läkare på hoj kan vara där på nolltid och börja livräddandet till ambulansen kommer.

Säkert kostsamt, men kan man mäta liv i pengar? Som sagt, det finns kanske liknande i Sverige som jag inte känner till, men med tanke på den senaste tidens hårda kritik mot SOS Alarm, tvivlar jag.

Jag är en av 63 644 267…

… som sett den. Hittills. Har du? Det har du säkert. Men om inte. Klicka nedan. Se den du med. Jag hoppas 20 april inte går obemärkt förbi.

Jag vet att där finns kritiker som säger att organisationen bakom filmen inte är trovärdig nog, att där är faktafel i filmen och att Kony varken är särskilt aktiv eller farlig längre. Faktum kvarstår. Han har förstört livet för 30 000 barn genom åren – ska det få gå obemärkt förbi? Han är aktiv. Men inte i just Uganda. Bör han inte ställas inför rätta? När världen jagar andravärldskrigetbrottslingar utan att någon reagerar? Det här handlar om de senaste trettio åren. Dessutom tycker jag det är fantastiskt att se att frivilligt engagemang leder någonstans. Som ett motbevis till alla som säger ”men vad spelar det för roll om lilla jag säger nej”.

Flaggfri födelsedag

Vi tänkte vår bebis kanske skulle få flaggdag på sin födelsedag. Men nu har ju redan kronprinsesseparet fått sin bebis. Ingrid? Det får vi veta imorgon. Idag imponerades jag av Daniel som bara timmar efter födseln höll presskonferens om sitt livs största händelse. Själv kunde jag knappt ringa nära och kära med nyheten då dottern kom till världen, tänk då att berätta det för samlad media!

Bild från Kungahusets Facebooksida

När bör ett barn börja förskola?

Jag läser ibland Ebba von Sydows blogg. Hon hänvisar i ett inlägg till Anitha Schulmans blogg och menar att det finns en hets kring förskolan. När bör ett barn börja förskola? Anitha har tydligen mött kritik då hon berättat att hennes och Calles dotter ska börja när hon är dryga året.

Ebba menar att ingen annan än barnets föräldrar kan bestämma vad som är bäst för just deras situation. Och att de som väljer att jobba tidigt och mycket ofta får elaka kommentarer slängda efter sig som ”varför skaffa barn om man inte vill träffa dom”.

Nu vet jag ju inte hur och när dessa kommentarer fälls och hur utbredd kritiken är, men jag kan uttala mig om det omvända. Om att vara hemma länge med sitt barn. Redan innan dottern föddes bestämde jag och Mats att dottern skulle börja förskola först vid 2 års ålder. Väl medvetna om att detta skulle innebära en ekonomisk belastning valde vi ändå att ta ut endast 3 dagar i veckan första året   och 5 dagar i veckan andra året (annars förlorar man sin SGI).

Folk har undrat ”varför”? Och ”är det inte tråkigt att bara vara hemma”. Fast vi ser det inte så. Dottern är bara liten en ytterst kort tid och den tiden vill vi ta tillvara på. På det sättet vi tycker är bäst. Med det inte sagt att vi tycker det är fel att barn börjar förskola tidigare. Det är bara fel för oss.

Ebba tar kort upp även detta omvända. Att kritiken då handlar om att dessa barn inte skulle utvecklas socialt samt att deras föräldrar saknar ambitioner.

Och oj vad jag hört det sistnämnda mellan raderna när folk frågat vad jag gör. Planen var från början att jag och Mats skulle dela på dessa två år ganska lika. Nu blev det inte så. Mats fick jobb i London. Jag och dottern följde med. Och jag fortsatte vara hemma. Och nu har dottern hunnit bli två och ett halvt.

Visst har jag kunnat söka jobb här också. Men då engelska inte är mitt modersmål är det lite trögt med journalistjobb. Och det är inte så att jag är för fin för att hälla upp kaffe på ett fik eller stå i butik. Det hade jag lätt kunnat göra om det var så att det betalade sig.

Ebba skriver i sitt inlägg att en föräldraledighet på ett år är lyxigt ur ett internationellt perspektiv. Om man ser till Storbritannien har hon delvis rätt. Det är lyxigt att ha en betald föräldraledighet. Här har kvinnan 6 månaders betald ledighet, sen får hon vara ledig ytterligare 6 månader obetalt men fortfarande ha rätt till sin gamla tjänst. Efter det är man ute.

Ändå är det få barn som börjar förskola då de är ett år. Anledningen är främst att förskola här är väldigt dyrt. Särskilt i det område vi bor i. Vi var och tittade på en som kostade runt 5000SEK/månad. Med öppettiderna 09-12. Säg mig vilket jobb som på dessa tre timmar skulle betala den avgiften? Andra förskolor har öppet till 15, ytterligare ett fåtal ännu senare. Men oftast måste arbetande föräldrar ha både en förskoleplats och en nanny som hämtar barnet/barnen och tar hand om det under eftermiddagen. Och en nanny kostar också. £8-10/timme är det vanligaste eller om man har au pair runt £100/vecka (för cirka 25 timmars arbete, lägg då till det också kost och logi och då ett extrarum kan kosta flera hundra pund mer i veckohyra blir även en au pair rätt dyr i slutändan).

Här tycker man snarare att det är lyxigt att kunna börja jobba då barnet är ett år. När jag berättar om priser och öppettider för förskolor i Sverige bara gapar folk. Och ändå har Sverige och Storbritannien ungefär samma skattesats…

På många förskolor kräver man dessutom att barnen är blöjfria, vilket kanske får dig att förstå att ettåringar är rätt sällsynta. Vid tre års ålder har man rätt till statlig gratis förskola (I vårt område finns en. Med tillhörande kö. En kö man i princip bara kommer fram i antingen genom syskonförtur eller att man bor typ granne med förskolan).

Allt detta gör att många är hemma med sina barn till de får börja gratisförskolan, eller till de är fyra och ett halvt och börjar skolan. Men även då behöver man en nanny som hämtar på eftermiddagen. Jag har träffat högskoleutbildade kvinnor med relativt lågavlönade jobb, t ex lärare och socionomer som säger att ”visst jag kan gå tillbaka till mitt jobb, men vad är rimligheten med att jag jobbar bara för att hela min lön ska gå till någon annan som tar hand om mitt barn”?

Det är sådant slöseri med kvinnlig kunskap. För det är inte männen som är hemma. Nästan aldrig. Man utbildar kvinnor i många år bara för att låta deras expertis gå till spillo under 5-10 år (de flesta får ju ändå mer än ett barn) då de är hemma med barn. För att de inte har något annat val.

Vi har fått till en halvlösning. Sedan i höstas jobbar jag. Två förmiddagar i veckan. Med mitt eget företag. Mot Sverige. Under denna tid har vi en nanny som tar hand om dottern. Resten av tiden är jag med dottern. Och hur hon inte skulle utvecklas socialt av detta förstår jag inte. Det är ju inte så att man sitter ensam hemma i sitt hus med sitt barn utan att göra någonting. Det säger väl mer om kritikerna än de kritiserade. Här i London kunde det dessutom inte vara enklare att hitta något att göra. Här där det finns en uppsjö av andra mammor i samma situation och därmed massor av aktiviteter.

En vanlig vecka kan se ut ungefär så här:

  • Måndag: Vår hemmafixardag. Tvätta, plocka och baka bröd. Det gör vi tillsammans. På eftermiddagen går vi oftast ut och träffar någon av dotterns kompisar.
  • Tisdag: Jag jobbar förmiddag och dottern går till lekparken eller liknande med nannyn. På eftermiddagen går vi på en svensk lekträff och sedan simmar dottern med Mats.
  • Onsdag: Jag jobbar till lunch och dottern delar nannyn med sin bästis. De går på sångstund. På eftermiddagen går vi oftast till lekparken eller till någon kompis.
  • Torsdag: Antingen innelek i en helskön gymnastiksal eller utelek med kompisar. På eftermiddagen går vi ofta lite ärenden. Handlar, posten mm.
  • Fredag: Vår utflyktsdag då vi far med vänner på zoo, museum eller liknande.

På måndagar och onsdagar har dottern oftast ”vila” hemma. Just nu består den i en film i soffan då jag kan göra annat. Som att blogga. Surfa. Läsa. Pyssla. Och jag gillar ju att fixa. Det får mig avslutningsvis att tänka på ett inlägg jag skrev då dottern bara var ett par veckor gammal. Ett inlägg om hemmafruar. Ett inlägg innan Londonflytten ens fanns på världskartan:

”(…) det verkar vara fult att vara hemmafru. Jag fattar inte. Om Mats tjänade tillräckligt för att jag skulle kunna låta bli att jobba, skulle jag inte tveka en sekund. Jag gillar ju att fixa hemma, tänka ut olika lösningar och leta efter den perfekta stolen, tavlan eller skålen, jag tycker om att laga mat och baka och sylta och safta – och gör det oavsett om jag har ett jobb eller inte. Man skulle kunna säga att det där fixandet är min hobby.

Men om jag var hemma och gjorde det skulle jag vara “hemmafru” och det är fult. Då är det synd om mig som inte gör karriär. Om jag däremot skulle ha… säg skärmflygning som mitt främsta intresse och Mats tjänade så mycket att jag skulle kunna ägna mig åt det 24/7 så skulle jag vara en cool kvinna som förverkligat mig själv. Det är skillnad på hobby och hobby.

Det man istället borde diskutera är att det i arbetslivet i Sverige är näst intill omöjligt att vara hemma med sina barn ett par år om man har möjlighet till det. För det är inget man blingar sitt CV med direkt. Inget som är till ens fördel. Det borde det bli ändring på.”

Okej, jag slutar klaga, omedelbart!

London är kallt. Kallt som f-n. Vännen har 12 grader. Inomhus! Deras vatten har frusit och kommer inte igång förrän vid tio på förmiddagen. Själva har vi dragit för termogardinerna (jodå det finns, fodrade gardiner – ett måste i landet där nästan alla hus har enkelglas i fönstren…) och stängt fönsterluckorna, vi eldar i spisen och kedjebränner värmeljus.

Läser i DN och Svenskan att 120 människor frusit ihjäl i Ukraina, där börjar det även bli tomt på butikshyllorna eftersom leveranserna inte kommer fram, än värre var det på vägarna i Bosnien där en man dog  för att ambulansen inte kunde nå fram i snön, i Italien gick (ytterligare) en färja på grund, i Baltikum fungerar inte bankomaterna och flera flygplatser är stängda runt om i Europa.

Som sagt. Allt är relativt. Det blir ju inte varmare för att andra har det kallare. Men beklagandet sätts lite i proportion med verkligheten. Med det drar jag koftan lite tajtare omkring mig och kokar ytterligare en kopp te.

Publicerad

Blev tillfrågad av Second Opinion om de fick dubbelpublicera mitt inlägg om innebandypojken nedan. Kul! Här kan du se det.

Snabba nyheter – sanna nyheter?

Den där innebandypojken. Han som blev lämnad av sin far att gå hem från Uppsala till Stockholm för att han spelat så dåligt. Han blev inte alls lämnad. Polisutredningen lades ned idag.

Jag hade det på känn, skrev det hos Ylva, som liksom jag och många, många med oss berörts av  den märkliga historien.

Men den var just det. Märklig. Nog för att jag under min tid som både handbollsspelare och handbollstränare stött på både en och annan hetsig förälder, men det var något som rimmade illa i den här historien. Varken pojken eller pappan fanns att finna, ej heller den som enligt historien skulle skjutsat hem pojken. Det enda som fanns var han som anmält händelsen. Och det visade sig vara tränaren till ett rivaliserande lag.

Nu undrar man ju. Varför hittade tränaren på detta (eller rättare sagt, varför kollade han inte sina uppgifter ordentligt innan han klassade detta som ”sanning”)? Och varför hakade media på utan att källgranska ordentligt? Vad jag förstått ska de första uppgifterna ha dykt upp på en blogg, en tidning ska ha plockat upp det och resten av mediasverige hakat på. Är detta faran med det nya, snabba nyhetsflödet? Att man skriver innan man vet och innan man sen vet ordet av är lögnen en sanning som upprör ett helt land.

Människovärde = 0?

Det här var bland det sjukaste jag läst. Vad har man för människosyn om man kan genomföra något så absolut vidrigt?

  • Mamma och pappa åker till Serbien för att ”köpa” en fjortonårig flicka som ska agera flickvän/fru åt deras psykiskt och intellektuellt handikappade son.
  • Flickans låstes visserligen inte in i familjens lägenhet i Sverige, men tänk dig en fjortonåring vars pappa (för 1000 EUR!) sagt åt henne att ”nu ska du bo där”. Fjorton år. Hon är ett barn som gör vad pappa säger.
  • Flickan fick bo bland annat i 25-åringens rum.
  • Flickan tvingades till samlag med 25-åringen. Av hans mamma! Tvingades med våld och med hot om att hennes familj i Serbien skulle skadas.
  • När allt uppdagades i november var flickan gravid. För andra gången. Den första graviditeten slutade i missfall.

Jag blir alltid än mer förvånad när det är fler inblandade i ett sjuk handling. Jag menar, att man kan sitta och prata om något så galet och att ingen säger ”men vänta, så kan man ju faktiskt inte göra”. Utan snarare ”finfin idé, nu ska sonen få ligga”.

Vårdnadsbidrag

Vårdnadsbidrag kan man söka för barn mellan 1-3 år, som inte har plats i förskoleverksamhet. Summan är 3000/månad skattefritt. Inget man lever på direkt. Om jag väljer att jobba så att jag kan vara hemma med mitt barn, eller om jag använder mina 3000 att köpa barnvakt för, det bestämmer jag själv.

Om man däremot är hemma med sitt barns syskon och får föräldrapenning, då får man inte en krona i vårdnadsbidrag. Är inte det lite skevt? Jag menar, barnet upptar ju fortfarande ingen plats i förskolan. Om föräldern sen jobbar med ett ”riktigt” jobb eller ”jobbar” med att ta hand om liten bebis – ska det spela någon roll? Faktiskt får man inget vårdnadsbidrag ens om det är den andre föräldern som är föräldraledig.

Jag förstår att gränser måste dras någonstans. Men just i det här fallet tycker jag att plats på förskola eller ingen plats på förskola borde vara den självklara gränsen. Eller är det något jag missat?

Håkan ”oj hoppsan jag kryssade fel” Juholt

Minns när jag gick en utbildning i en mindre kommun i Sverige. En av mina lärare var fritidspolitiker. Han höll också på att renovera sitt hus. Han beklagade sig över hur dyrt det var med hantverkare. ”Betala svart” sa vi. ”Går inte” svarade han ”jag är politiker”.

Så rätt tänkt. Så självklart. Nu är det naturligtvis fel att uppmana till fusk, men särskit då innan ROT-avdraget kändes det som mer regel än undantag att privatpersoner anlitade bygghjälp svart.

Han var ”bara” fritidspolitiker i en mindre kommun och tänkte så. Håkan Juholt är heltidspolitiker. I den absoluta toppen. Och ändå tänker han tydligen inte. Inte alls vad det verkar. Och ja, jag tycker att det är rimligt att man kräver mer av en politiker.

Juholt har förstås förklaringar hit och dit till än det ena, än det andra. Men oavsett vad någon rått honom, vad någon sagt till honom, så är det han själv som i slutändan skriver sin signatur och som på heder och samvete lovar att allt han uppgett stämmer.

Och tydligen stämmer det att han anser att vi skattebetalare ska pröjsa för hans sambos lägenhet. Dessutom visar det sig att han även tycker det är rimligt att vi ska betala för hans privata bil och hans hyrbil, som han tydligen kan köra samtidigt. Snacka om simultankapacitet.

Att sen säga oj hoppsan, jag kryssade fel” räcker inte riktigt. Inte om man är politiker.

Håkan Juholt måste vara det sämsta som hänt Socialdemokraterna sen… Mona Sahlin!

Jonathan vem då?

Lyssnar på Sveriges Radios P4 Kultur. De är på bokmässan i Göteborg och plötsligt säger reportern något om ett av mässans dragplåster, en av de största samtida amerikanska författarna, Jonathan Franzen som är på plats. Reportern säger att han aldrig hört talas om Franzen förut. Ehum… Kanske fel man på fel plats i så fall? Bara en stilla fråga…

Taskig tajming

Temperaturen på dottern har sjunkit. Något. ”Bara” 39,2. Ute har den stigit. Rena rama värmeböljan i London.

Happy happy – och är en ensamstående pappa bättre än en mamma?

Har du läst Maria Svelands och Katarina Wennstams antologi kring skilsmässor, ”Happy Happy”? Vad tyckte du? Jag har inte läst, men jag har läst så mycket om den nu att jag nog måste se till att få över den hit.

Enligt Sveland ville hon och Wennstam nyansera den svarta bilden som ges av skilsmässor, genom att be tio kvinnor skriva om ”den glädje och styrka som kan komma ur en skilsmässa”.

Fine. Inga konstigheter. Tycker jag. Men mediasverige har gått igång som tusan och i text efter text kan man läsa om hur ”Happy Happy” förmedlar att man blir glad om man skiljer sig och man har ifrågasatt om dessa kvinnor inte känner skuld inför sina barn.

Sveland menar i en försvarstext i DN att alla som läst boken ju ser att sorgen och glädjen går hand i hand, även för dessa happy-happy-kvinnor  - ”smärta och sorg ena dagen, glädje och styrka andra dagen.” Och skulden till barnen går enligt henne som en röd tråd genom texterna.

Ämnet skilsmässa är inget som intresserar mig sådär oerhört. Jag anser att folk gör vad som är rätt för dom. Jag tänker inte vara den som dömer. Själv hoppas och tror jag på vår lilla familj. Om man sen vill kalla den kärnfamilj eller något annat, det är mig likgiltigt. Jag hoppas bara att vi kommer hänga ihop livet ut, vi som har haft och har så mycket bra tillsammans.

Vad som däremot intresserar mig kring boken, är vad det är som skapat denna debatt.

För debatt har det varit. Jag har lite lessnat på att läsa om den till och med, men när jag på DN idag såg rubriken och ingressen ”Ställs andra kvar på mödrar, vi må vara ett av världens mest jämställda länder (…) det är inte detsamma som att vi ÄR jämställda” var jag tvungen att klicka mig vidare och läsa.

Det jag tänkte på då jag läste de orden, är något som stör mig oerhört. Nämligen det faktum att en ensamstående pappa är så himla duktig, medan en ensamstående mamma bara är… en ensamstående mamma. Du vet, om det för ovanlighetens skull är pappan som har huvuddelen av vårdnaden så möts han av en sådan ödmjukhet och en beundran att när man frågar om inte det är samma sak för en mamma så blir dessa lovordande människor helt tysta. Som att de inte ens tänkt att det är samma sak. Exakt samma sak.

Bror och syster Duktig gör mig kräkfärdig

Läser en krönika i Aftonbladet. Det är Lisa Röstlund som berättar att hon var bjuden på en möhippa. En möhippa där hon inte kände någon väl. Lisa som i vanliga fall inte är förtjust  i sådana tillställningar förvrängde sanningen lite och sa att hon skulle vara i Spanien just då. Fast hon egentligen kom hem dagen innan.

På själva möhippedagen, Valborgsmässoafton, var hon med vänner vid en majbrasa. En av vännerna checkade in hela sällskapet på Facebook. Och vips så var den vita lögnen avslöjad.

Pinsamt. Visst. Mänskligt. Jomen visst. Det som förvånar är inte det att Lisa har ljugit. Det som förvånar är kommentarerna krönikan genererar. ”Ja du Lisa, du var ju inte smartast i klassen” och ”fegar du för att tala sanning” eller ”rätt åt dig – sanning varar längst”. Bror och syster Duktig som aldrig dragit en vit lögn i sitt liv. Finns de på riktigt? Eller finns de bara då de kan mobbas bakom ett alias på internet?

Var det bara jag som bölade lite?

Jag vet inte om det är att jag är gravid nu, eller om det är för att vi har barn, eller för att vi haft så svårt att få barn – men så fort jag fick höra om kronprinsessans graviditet fick jag på riktigt en tår i ögat. En glädjetår. Jag har länge irriterat mig när det pratats bebissnack kring henne och Daniel. Jag menar, det hade inte varit (och är fortfarande inte) omöjligt att de faktiskt skulle kunna ha problem att få barn. Jag säger som Nina Persson sa i någon intervju, ”fråga aldrig en kvinna över 30 om hon inte ska skaffa barn snart”.

Blev för övrigt lite förvånad att de är så snabba med offentliggörandet. Jag menar bebisen är planerad till mars. Precis som vår. Den vi förhoppningsvis får. För så tänker jag fortfarande så här i tionde veckan. Vi har fått 17 mars som datum, så jag gissar att de beräknas få i början på mars och att de kritiska tolv veckorna nyss passerat.

Hur som helst. Glada nyheter. Ett efterlängtat barn är lycka.

Vad är det jag luktar?

Tydligen är det vår doft som avgör om myggorna gillar oss, eller inte gillar. Mig gillar de. Mycket. Mats biter dom, men han får inga myggbett. Konstigt. Jag får stora kliande här hemma och enorma kliande och till slut varande om jag är utomlands. Vitlök skulle kunna hjälpa tydligen, men frågan är om man inte skrämmer bort fler än bara myggen om man tuggar vitlök ständigt…

Men om vi flyttar till Ragtuna då…

I ett TT-telegram läser jag att Ragtuna kommun i Jämtland försöker ragga (kunde inte låta bli…) invånare genom IVF. Gratis IVF. Eller åtminstone billigare IVF. ”Flytta hit så hjälper vi dig att få det barn du så hett önskar men inte har råd med”. Typ.

För IVF kostar. Det har vi själva fått erfara. På Sophiahemmet, där vi gjorde våra två första försök eftersom kön till landstinget i Stockholm då var nästan två år, kostar det numera 32000. Per försök. Och tänk då att vi fick göra tre. Det sista var dock ett av våra gratisförsök via landstinget.

Hade vi inte gått privat först, hade vi alltså troligtvis använt upp våra gratisförsök utan att bli gravida. Om vi då inte haft råd att göra en privat behandling. Ja då hade vi alltså fått finna oss i att vara barnlösa. Eller flytta till Ragtuna…

En annan sak jag funderat på. Vi försöker ju nu få ett syskon till lilla V. Det är aldrig gratis. Oavsett om vi bara använde oss av ett av gratisförsöken. Får man barn så tickar man ner på noll igen och får ta fram plånboken. Om inte, och hör på den här, om inte jag skulle träffa en ny man som inga barn har, då – då skulle vi två få hjälp att få ett barn. Visst, jag ser poängen – alla ska ha rätt att (försöka) få ett barn. Men samtidigt tycker jag det rimmar illa med prat om kärnfamilj.

Dessutom kan man fråga sig var man drar gränsen för vilken sjukvård som ska bekostas själv. Att få ett syskon till sitt enda barn är tydligen något man ska betala själv (eller att få sitt första barn om ens gratisförsök använts upp, vilket görs rätt lätt av många, se t ex den här listan), men att korrigera t ex utstående öron kan man få gratis. Jag tror nog båda ”felen” gör (minst) lika ont i själen.