Category Archives: Ofrivillig barnlöshet

”Slappna av så blir du säkert gravid”

Alla som är (eller har varit) ofrivilligt barnlösa har garanterat hört den kommentaren åtminstone en gång. ”Slappna av, stressa ner, sen kommer det gå av sig själv”. Detta från naturligtvis välmenande vänner, men… När man är mitt uppe i det så känns den där kommentaren lite som en smäll på käften. Så det är mitt fel att vi inte kan få barn? För att jag inte kan slappna av?

I vårt fall är det dessutom så att det finns klarlagda medicinska anledningar till att vi inte kan få barn på sk naturlig väg. Mina äggledare är ihopväxta. Så jag kunde ju slappna av och stressa ner till förbannelse och ändå inte bli med barn.

Även under själva IVF-behandlingarna fälldes denna välmenande kommentar. Och då är det svårt. För att gå igenom IVF är stressigt. Och det är svårt att slappna av. Dels har du pumpat kroppen full med hormoner. Dels är det denna eviga väntan. Veckor av förberedelser med sprayer, sprutor och vagiatorer. Sedan frågan – ska vi få ut några fina ägg? Efter det – ska några ägg bli befruktade? Och till sist – ska embryot som planteras in fästa och bli till ett barn? Jag kan säga att det är två olidliga veckor då man håller sig så länge man kan bara för att sedan gå på toaletten, torka sig, blunda, be en liten bön om att där inte ska finnas något blod på pappret. Sen antingen pusta ut och vänta till nästa toabesök då proceduren upprepar sig – eller… falla ner i det bottenlösa svarta ofrivilliga barnlöshetshelvetet igen.

Försök att inte bli stressad eller spänd av det.

Men så häromdagen postade en vän en artikel på Facebook. En artikel från Norge om en studie publicerad i British Medical Journal, som visar att stress inte påverkar chansen att lyckas med konstgjord befruktning:

Conclusions: The findings of this meta-analysis should reassure women and doctors that emotional distress caused by fertility problems or other life events co-occurring with treatment will not compromise the chance of becoming pregnant.”

Och jag kan tänka mig att där finns fler med mig som drar en lättnadens suck av den slutsatsen. Det var alltså inte mitt fel att vi inte lyckades de där gångerna våra behandlingar slutade med minus. För tanken har ju såklart funnits där. ”Om jag bara… slappnat av… stressat mindre…”

Desperation

Fick ett mail från en vän som gör IVF. De väntar på sitt tredje och sista gratisförsök. Sen kostar det. Mycket. I hopp om hjälp sökte hon och hittade Wabbie Foundation som jag skrivit om tidigare. Wabbie är en insamlingsstiftelse startad av ett ofrivilligt barnlöst par som efter 11 (!) IVF-försök var tvungna att ge upp kampen för att ha råd att adoptera. Tanken är att Wabbie i framtiden ska kunna hjälpa barnlösa par ekonomiskt.

Men. Deras svar var tyvärr inte särskilt hoppfullt. Bland annat skrev de ”Hittills har insamlingen gått vansinnigt trögt. De flesta företag vi kontaktat (som
överhuvudtaget brytt sig om att svara) verkar se ofrivillig barnlöshet som
ett lyxpoblem och är inte intresserade av att stötta. Men vi fortsätter att
jaga och ber alla som kontaktar oss att också hjälpa till med att sprida att vi finns,
gilla vår facebooksida och till exempel bli månadsgivare genom att smsa START WABBIE till 72950 (och skänka 50 kronor i månaden, STOPP WABBIE till 72950 för att avsluta) samt att kanske försöka hjälpa på andra sätt och ragga företagsvänner och så vidare.”

Min vän bad mig skicka vidare och jag gör det på detta sättet. Wabbie har ett 90-konto, något som ska borga för seriositet. Läs gärna också det jag skrev om dom då, och hur det kostar pengar att önska sig barn, klicka här.

”Då kan man ju bara göra IVF…”

Varenda morgon under IVF-konferensen som hölls i Stockholm för några veckor sedan dök en ny nyhet upp i ämnet i press/TV/radio. Bra lobbat. Och ett ämne som berör. Många. Många fler än man tror. Ett av sex par som vill ha barn, behöver hjälp läste jag på en intresseförenings hemsida. Bara i min absoluta närhet är vi tre par som fått/försöker få barn genom IVF.

Det jag reagerade starkast på var när man berättade att många par idag väntar med att skaffa barn och ser IVF som en utväg. Alltså redan innan man konstateras ofrivilligt barnlös. Typ ”jag väntar till jag är 35, funkar det inte då kan man ju bara göra IVF”. Jag hörde till och med en vän berätta om en bekant på 38 som sa ”jo jag vill skaffa barn, om fem år”, tydligt med IVF i baktankarna.

”Då kan man ju bara göra IVF”. Jo men eller hur. De som tänker så har ingen som helst inblick i hur det är att genomgå en IVF-behandling. Eller att det sällan räcker med en behandling. Det är ju inte så att man bara plockar ut ett ägg, befruktar det, sätter tillbaka det och vips så är man gravid. Nej låt mig berätta. Det här är våra erfarenheter, men efter att ha levt med IVF i snart fyra år och läst otaliga artiklar och bloggar i ämnet, är min uppfattning att vår historia är väldligt lik många andras. Att detta är det mest vanliga tillvägagångssättet.

IVF handlar mycket om att vänta. Hoppas och vänta. Först väntar man:

12 månader: Så länge ska man ha försökt få barn för att bli föremål för en utredning (detta gällde dock inte oss då vår oförmåga att bli med barn på så kallad naturlig väg konstaterades vid ett utomkvedshavandeskap).

3-12 månader: Själva utredningen tog för oss ett år, men det berodde på att vi var tvungna att genomgå två operationer (en där utomkvedshavandeskapet avlägsnades, en där man ville försäkra sig om att min livmoder var frisk innan man gick vidare med IVF-remmittering) och efter varje vänta 2-3 månader för fortsättning.

21 månader: När utredningen konstaterar att man är i behov av IVF får man vänta i kö på sin tur för sina två-tre (beroende på landsting) gratisförsök. Vår väntetid var 1 år och 9 månader (vi valde dock att försöka privat först då vi inte tyckte vi hade tid att vänta, två försök som misslyckades och sen kom vi fram i landstingskön och gjorde vårt tredje som lyckades).

3 veckor: Väl där ska kroppen nedregleras genom hormonbehandlingar till vad läkarna liknar vid klimakteriestadiet. Man tar då en nässpray morgon och kväll som har diverse biverkningar (jag slapp dock dessa). Efter ca tre veckor har man fått kroppen dit man vill och då är det dags att framkalla en ägglossning med massor av ägg. Förhoppningsvis. Anledningen till att man först nedreglerar för att sedan uppreglera, är för att så många ägg som möjligt ska vara mogna på samma dag, då de ska ”plockas”.

2 veckor: Uppregleringen sker genom sprutor man ger sig själv i magen. Detta gör man i 10-15 dagar, beroende på hur kroppen reagerar. Förutom att den reagerar på hormonerna som den ska, det vill säga den producerar ägg, så finns där (såklart) ett otal biverkningar. De vanligaste har jag förstått är nedstämdhet, lynnighet, viktuppgång och finnar. Dessa var de jag drabbades av.

Så efter sprayande och sprutande i dryga 30 dagar är det då äntligen dags att ta ut äggen. Om där finns några. Vi har fått ut 8-13 varje gång. Själva äggplocket har varit rätt smärtfritt för egen del, men man är ganska öm efteråt. ”Inte så konstigt med tanke på att vi rotat runt med en stor nål” sa en sköterska en gång. Näe, inte så konstigt.

Om man får ut ägg, ska dessa befruktas med partnerns (eller donatorns) sperma. Efter två dagar vet man om det funkat eller inte. Om ett, flera eller hemska tanke (och något jag vet många varit med om) inget (och då är det bara att börja om igen, tidigast efter 2 månader). Det finaste väljs ut och återförs. Även det en rätt snabb procedur som inte gjort ont för mig.

2 veckor: Sen ska man vänta. 14-16 dagar. Nerviga dagar. Dagar då man håller sig för man inte törs gå på toa för man inte vill veta om mensen kommit. Dagar då när man väl går och kissar blundar och ber en liten bön innan man tittar på toapappret. Inget blod – pusta ut. Blod – världen ramnar. Igen.

Så totalt går man och väntar i kanske 50 dagar (fter att innan start ha väntat flera år). Och det är en enda behandling. Misslyckas den ska man få en ”vanlig” mens innan man kan sätta igång igen. Minst 50 dagar till att vänta alltså.

Väntan. Det är mycket väntan. Och längtan. Det är den psykiska pressen som är värst. Och det är ju oftast så att man redan har väntat väldigt länge innan man väl kommer fram till att man måste ta hjälp av IVF. Och sen innan man kommit fram i kön.

”Då kan man ju bara göra IVF”. Jo… Men det är inte så bara. Och det kan ta en jäkla tid. För oss gick det relativt snabbt. Vi konstaterades oförmögna att göra barn på egen väg i oktober 2006 och i augusti 3 år senare föddes vår dotter. Nu efter ytterligare 2 försök har vi blivit gravida igen. Vi hoppas det grynet får stanna kvar och bli ett syskon. Men som IVF-are tar man inget för givet. Inte förrän pyret finns där och andas och ser en i ögonen.

Tilläggas bör, att det är heller inte alla som får uppleva den gåvan.

So far, so good

Det ser bra ut. Stickan visar att vi är… gravida!

Vågar dock inte ta ut något riktigt än. Vi har ju haft ett utomkvedshavandeskap tidigare, och då är risken stor att man får det igen. Därför får man göra ett tidigt ultraljud (vecka 6-7) för att se så grynet sitter där det ska.

FET

FET. Som i Frozen Embryo Transfer. Idag. Syskonförsök nummer två. Håll tummarna!

Men om vi flyttar till Ragtuna då…

I ett TT-telegram läser jag att Ragtuna kommun i Jämtland försöker ragga (kunde inte låta bli…) invånare genom IVF. Gratis IVF. Eller åtminstone billigare IVF. ”Flytta hit så hjälper vi dig att få det barn du så hett önskar men inte har råd med”. Typ.

För IVF kostar. Det har vi själva fått erfara. På Sophiahemmet, där vi gjorde våra två första försök eftersom kön till landstinget i Stockholm då var nästan två år, kostar det numera 32000. Per försök. Och tänk då att vi fick göra tre. Det sista var dock ett av våra gratisförsök via landstinget.

Hade vi inte gått privat först, hade vi alltså troligtvis använt upp våra gratisförsök utan att bli gravida. Om vi då inte haft råd att göra en privat behandling. Ja då hade vi alltså fått finna oss i att vara barnlösa. Eller flytta till Ragtuna…

En annan sak jag funderat på. Vi försöker ju nu få ett syskon till lilla V. Det är aldrig gratis. Oavsett om vi bara använde oss av ett av gratisförsöken. Får man barn så tickar man ner på noll igen och får ta fram plånboken. Om inte, och hör på den här, om inte jag skulle träffa en ny man som inga barn har, då – då skulle vi två få hjälp att få ett barn. Visst, jag ser poängen – alla ska ha rätt att (försöka) få ett barn. Men samtidigt tycker jag det rimmar illa med prat om kärnfamilj.

Dessutom kan man fråga sig var man drar gränsen för vilken sjukvård som ska bekostas själv. Att få ett syskon till sitt enda barn är tydligen något man ska betala själv (eller att få sitt första barn om ens gratisförsök använts upp, vilket görs rätt lätt av många, se t ex den här listan), men att korrigera t ex utstående öron kan man få gratis. Jag tror nog båda ”felen” gör (minst) lika ont i själen.

Slut på ursäkter

Jag kom ju igång bra, men sen har ursäkterna avlöst varandra.

Först kunde jag inte springa för att jag var förkyld, sen för att vi gjorde en Frozen Embryo Transfer i hopp om ett syskon till V, sen ville jag inte för att tyckte lite synd om mig själv över misslyckandet och mensen som kom med det och sedan hängde ett envist halsont sedan förkylningen kvar länge.

Men nu alltså. Slut på ursäkter och den där milen i veckan ska bli verklighet. Jag började igår med 4 kilometer. 28 minuter!!! Riktigt dåligt och riktigt jobbigt. Var grymt tung i benen. Skyller det på de cirka 4 mil på cykel vi avverkat i helgen och laddar om till morgondagens runda. Idag vila.

Blommor & bin

Man är dålig på det där (läs jag). Får man skylla på skolans usla sexualundervisning och skygga lärare? Näe, trodde inte det… Särskilt inte jag som borde veta bättre efter allt vi varit med om.

Pratade om just det idag. Vårt utomkvedshavandeskap. Fick frågan ”men hur kom spermien in där i äggledaren om de är blockerade?”

”Eeehhh… jamen dom kom ju in, liksom, genom livmodershalsen… och sen så… sen så befruktades ägget och på väg till livmodern fastnade det i den trasiga äggledaren”.

”Men, h-u-r kunde spermien komma in i äggledaren, för det måste den väl, för att befrukta ägget”?

”Måste det? Sker inte det, typ någon annanstans?”

Ja du hör ju. Goddag yxskaft. Hur kan man inte veta? Var exakt i ens kropp sker detta? Heja Google och heja Vårdguiden. ”Efter utlösning simmar spermierna (…) upp i livmodern och ut i äggledarna där ägget väntar. Befruktningen sker ungefär i mitten av äggledaren.”

Det betyder alltså att ett ägg och en spermie är vad som ryms i min äggledare (äggledare som för övrigt i normala fall inte har större diameter än ett blystift i en blyertspenna fick jag lära mig under dagens googling, annat jag fick lära mig var att min bild dök upp då man bildgooglar äggledare…), men när de smält samman och börjat celldela sig, då får det inte längre plats utan fastnar på sin väg till livmodern. Alternativt att det är ett ägg som redan fastnat som blir befruktat. Tänk att jag lärt mig sånt efter tre IVF:er…

Första på nästan två år

Det fanns en tid då Mats och jag sprang tillsammans en gång i veckan. Den tiden tog slut någon gång i början av 2008 då vi startade vår första IVF-behandling. Då de befruktade äggen satts tillbaka avråds man från skumpig träning, och efter ett misslyckande orkar man inte träna alls och eftersom det där året varvades av sådant blev joggingturerna väldigt sporadiska. I slutet av november 2008 sattes embryot som skulle bli Vera in i min kropp och någon gång strax innan det tog jag min senaste löprunda. Till i morse då! I sakta lunk genom skogen. Trettio svettiga minuter. Ingen lång runda, ingen hård runda, ingen musik i öronen bara trädens sus och fåglarnas kvitter. Ett bad i havet på det. Dagen kunde inte börjat bättre.

Ofrivillig barnlöshet

Det låter så hemskt. Ofrivillig barnlöshet. Samtidigt låter det inte hemskt nog. Det går inte att förklara känslan av att vilja, men inte kunna, få barn. ”Skaffa barn”, det är ett uttryck ingen som drabbats av ofrivillig barnlöshet använder. Ett uttryck man dessutom stör sig lite på när andra använder. Vadå s-k-a-f-f-a, liksom? Som att det vore den enklaste sak i världen.

När vi fick reda på att vi inte skulle kunna få barn utan hjälp, i oktober 2006, följde drygt ett år av utredningar och väntan. Till slut bestämde vi oss för att sluta vänta på att få komma fram i landstingskön för provrörsbefruktning och bekostade istället egna försök på privatklinik.

Då, i januari 2008 när vi började med det, då började jag läsa bloggar av andra i samma situation. Jag skrev även själv om våra erfarenheter. Dessa bloggar, människorna bakom dom, blev till en oerhörd hjälp. Där fanns de som var i exakt samma situation. De som faktiskt förstod konstiga nojjor som t ex det här med folk som säger ”skaffa barn”. Eller som förstod hur tufft ett barnkalas där någon (naturligtvis välmenande, det förstår jag också) mamma sa ”ja efter det här vill ni väl a-l-d-r-i-g ha barn, haha, nu är ni nog avskräckta”.

Efter två privata behandlingar kom vi fram i landstingskön och på första återföringen där blev Vera till. Under våra tre IVF-försök fanns dessa människor vid min sida. Jag gick tillbaka nyss och tittade i min bloggroll, för numera är det tyvärr så att jag allt för sällan hinner följa deras resor längre. Och det har hänt så mycket.

  • En väntar på sitt sjätte IVF-försök.
  • En kämpar för att få ett syskon till sin IVF-bebis, verkligen k-ä-m-p-a-r, två år, tre IVF, fyra FET (=återföring av fryst befruktat embryo) och tre missfall räknar hon nu.
  • En har blivit fostermamma.
  • En har fått tvillingar.
  • En fortsätter kämpa efter en IVF och ett FET vilka båda slutat i missfall.
  • Sex fick bebis nästan samtidigt som oss (varav en redan har börjat med syskonförsök (!)).
  • Sju ett par månader senare.
  • En blev plötsligt gravid på sk naturlig väg.
  • En har efter ett förtvivlat inlägg försvunnit från bloggossfären, jag hoppas så hon mår bättre.
  • En har bestämt sig för att sluta med IVF-kämpandet och satsar istället på spermadonation.
  • En har precis fått ett missfall.
  • En väntar på adoption.
  • En på äggdonation.
  • En har efter missfall gett upp syskonförsök och väntar nu på adoption.
  • En genomgår adoptionsutredning.
  • En är inne på sitt fjärde IVF-försök (håller tummarna!).

Det har hänt mycket. Inte bara bra saker. Där är ett gäng lyckliga nyblivna föräldrar, men också flera fortfarande ofrivilligt barnlösa. Innan vi gick igenom detta tänkte jag lite som så att ”jaja, kan man inte få barn så får man väl göra provrörsbefruktning, hur svårt kan det vara liksom”? Svårt. Det kan vara skitsvårt. Och det finns inga garantier för att det ens fungerar.

Bebisrapport

Bebisen mår bra. Oron är över. Han eller hon är bara lite liten. Annars rör bebisen sig mycket. Så mycket att det tog tid att mäta allt som mäta skulles. Det gjordes först ett sk flödesultraljud där man kollar så bebisen får tillräckligt med näring. Sen något som heter CTG där man ser hur bebisens hjärta fungerar:

www.queenstreet.se Mikaela de Ville CTG

Vi ska tillbaka igen om två veckor och göra nya tester för att hålla koll på hur han eller hon växer. Antingen växer bebisen till sig, eller så är det helt enkelt en genetiskt liten parvel. Det är tydligen heller inte helt ovanligt att det är tillväxtskillnader just vid IVF-graviditeter.