Recension: District 9

Antingen älskar man den, eller så hatar man den – Peter Jacksons ”District 9”. Ja det är åtminstone en slutsats man kan dra när man kollar in filmens recensioner, för antingen är det botten- eller toppbetyg.

Många nämner just Peter ”Sagan om ringen” Jackson som mannen bakom filmen, men i själva verket är han ”bara” producent och för regin står istället den i Hollywood (än så länge) rätt okände sydafrikanen Neil Blomkamp och det är just i Sydafrika som filmen beger sig.

Till skillnad från dom flesta andra sci-fi-filmer utspelar sig denna i nutid och inte i framtiden. Ett rymdskepp har havererat över Johannesburg och en miljon sargade aliens har blivit fast i staden. Det är lätt att dra paralleller till flyktingsituationen i världen idag och se utomjordingarna som utmattade containerflyktingar. Människorna i Sydafrika låter marsianerna stanna i ett inhägnat område kallat ”District 9″.

20 år senare är misären total i lägret och kriminaliteten hög. Man bestämmer sig för att flytta hela distriktet längre från Johannesburg och den ganska torra byråkraten Wikus blir utsedd att leda operationen. Men något går snett och plötsligt är Wikus den mest jagade mannen på jorden. 

Det är lite kul att filmen just utspelar sig mer ”idag” än i en avlägsen framtid. Den är också upplagd som en dokumentär med arkivbilder och tillbakablickar vilket känns som ett kul grepp i sammanhanget. Däremot tycker jag inte att man lyckats med att få tittaren att känna med vare sig huvudpersonen Wikus eller någon annan, människa eller alien. Jag blir inte medryckt och jag måste erkänna att hade jag blivit tvungen att sluta titta halvvägs (läs hade Vera vaknat) hade jag inte känt det som något måste att se klart filmen. Men så är ju inte jag någon sci-fi-fantast heller.

Med det sagt måste jag tillägga att Mats tyckte filmen var riktigt bra. Själv skulle jag bara ge den betyget 2 av 5.

Recension: Champagneflickan

Undertiteln på den här självbiografiska boken är ”en svensk strippa berättar”. Verklighetsbaserade böcker är min grej. Jag tycker ofta det blir mer gripande, av naturliga anledningar – det har ju faktiskt hänt, på riktigt. 

Champagneflickan handlar om författarinnan Caroline L Jensens tid som strippa i Köpenhamn. Allt tog sin början i en brand hemma hos den fattiga juriststudenten Caroline. Eftersom hon var helt oförsäkrad blev hon skyldig ett basbelopp för reparationer av lägenheten. Plus att hon blev av med allt. Där stod hon utan en tråd på kroppen med skulder hon inte kunde betala. Skulder hon heller inte fick hjälp med av Socialtjänsten. Inte förrän hennes mamma hotade med att gå till tidningarna.

Någonstans klandrar Caroline det svenska systemet för att hon istället nappade på annonsen ”strippa sökes” för att betala av sina skulder. Samtidigt beskriver hon att hon sett annonsen tidigare och inte direkt reagerat ”vem vill göra det” utan det verkar ha varit något som kittlade hennes exhibitionistiska sida.

Hon började hemma i Malmö med privata strippshower. Att kunden ville tafsa lite var ingen större sak. ”Jag ställde om hjärnan till mammografiläge, ett trick alla kvinnor jag känner kan, och då bleknade genast alla eventuella tveksamheter” skriver Caroline. Mammografiläge? Något alla kvinnor hon känner kan? Varför då? För att dom tidigare låtit män ta dom på brösten mot deras vilja? Näe jag hänger inte med där. Det här stod på sidan 76 och där började jag på allvar fundera över vad det var för liv Caroline egentligen levt innan som tyckte det här var okej. Som inte tyckte det var någon större sak. Som levererade bilden av den lyckliga horan (som uttryck beträffat då, jag menar absolut inte att strippa och hora är samma sak). 

Eftersom Caroline behövde mer pengar än vad dom privata strippshowerna kunde inbringa bestämde hon sig för att ta en sabbatstermin för att strippa på heltid på klubben Vida Loca i Köpenhamn. Här tjänade hon stora pengar genom att dels klä av sig, men mest på att få kunderna att köpa champagne till henne. Det hon beskriver är obehagligt. Män som vill betala för sällskap och helst lite till. Män som hon granskade noga. Deras skor, deras klocka, innan hon gjorde sin framstöt, för att veta hur pass dyr champagne hon kunde sälja på dom. Kunderna som köpte skumpa fick då privilegiet att sitta privat med Caroline, eller Vicky som hon kallade sig på klubben. Det kunde bli mycket bubbel på en kväll och Vicky lärde sig snabbt vilken platsplanta man kunde tömma sitt glas i, när det var läge att stoppa fingrarna i halsen och fördelarna med starkt kaffe. 

Hon har ett dilemma där i Köpenhamn. Ska hon ligga med kunderna? Det bringar bra mycket mer stålar och just pengakåtheten är inget hon sticker under stol med. Det är ju därför hon är där. Till slut bestämmer hon sig för att inte gå hem med någon kund förrän det är någon hon velat ha sex med ändå. Som att det då inte är att sälja sig… 

Caroline L Jensen hyllades för sitt språk i Expressen. Mig tilltalar det inte alls. Särskilt inte då hon försöker sig på att få till personliga liknelser. Som ”om jag hade fått en orgasm för varje gång jag på Vida Loca frågat en man vad han sysslar med, vad som fört honom till Köpenhamn från Tjotahejti, och som svar fått affärer så skulle jag än idag ha träningsvärk.” Ooookeeeej… 

Champagneflickan hamnar inte på min topp-tio-lista. Jag hade velat veta mer om livet som strippa och mindre om hur fantastiskt perfekt Caroline själv är. Ett underbarn, närmast geniförklarad som pluggade juridik då och efter det betat av både psykologi och svenska. Vacker som få och förundrad (och lite förtjust) över att folk vänder sig om på gatan när hon bär uppseendeväckande kläder, som kortkortkort och skinnrock. Det är som att hon, samtidigt som hon säger att det är helt okej att vara strippa, försöker förklara hur mycket icke-strippa hon själv egentligen är.

Recension: The Hangover

Jag tycker det är svårt med komedier. Men när en komedi är bra är den riktigt bra. Det finns liksom inget mellanting ”den var liiiite rolig”. Antingen är den kul eller inte kul. The Hangover, eller Baksmällan som den heter på svenska biografer, tillhör den kuliga  kategorin i min bok.

The Hangover handlar om fyra killar som drar till Vegas på svensexa, vaknar upp och minns nada. Inte ens var dom tappat bort den blivande brudgummen, han är nämligen spårlöst försvunnen. Bit för bit lyckas dom genom detektivarbete nysta upp kvällens händelser och… dom är inte, vad ska vi säga… normala! 

Det må låta som en simpel story, och det är det också. Grejen är att dom här fyra killarna är helt makalösa. Dom behöver inte ens säga något för att jag ska skratta. Minspelet, tajmingen, tonfallet – allt blir kul. Och i en galen biroll – Mike Tyson!

Vi har Bradley Cooper som man känner igen som ”single-smoker-Jake” i ett Sex & The City-avsnitt, som Will Tippin i ”Alias” och från filmer som ”Yes Man”, ”He’s Just Not That Into You” och ”Wedding Crashers”.

Ed Helms från amerikanska The Office, där är han Andy Bernard. I övrigt har han mest gjort småroller och röster i filmer. Gissar att det kan bli ändring på det nu.

Vi ser också Justin Bartha, men inte så mycket av honom eftersom han är den försvunna brudgummen. Och lika bra är nog det, för han är den tråkigaste av dom alla. Han är också mest känd för att han dejtar Ashley Olsen.

Bäst  är Zach Galifanakis som nu är min nya favorit. Han är helt störd. Jag YouTube-ade honom och kollade lite av hans standup och fick mersmak. Och det är inte för att han är lik Mats, som Mats kollegor elakt (men ack så roligt) påstod igår. Mats med semesterskägg tyckte dom var lika-som-bär-material med Zach:

 

Hahahahahahaha! Förlåt darling!

Recension: Public Enemies

Efter MVC i måndags (allt var fint med Knodden, h*n har växt men inte jag, det är kanske därför det känns som jag håller på att sparkas sönder inifrån, trångt…) blev det en tidig bio för Mats och mig. Vi valde mellan Linje 123 kapad, Brüno och Public Enemies. Det blev den sistnämnda:

Filmen har allt. Johnny Depp (och Christian Bale visst, men det är något med honom som… inte gör det för mig helt enkelt), Michael Mann i regissörsstolen, cool gangstermiljö, snajdiga kläder, kultiga bilar, en kärlekshistoria och en landsomfattande jakt. Och på det övervägande finfina recensioner. Svenskan skrev bildpoesi, Expressen kallar filmen en amerikansk melodram och ger den fyra getingar och Corren anser att regissören Michael Mann är andlöst skicklig.

Så ja, den har allt Public Enemies. På pappret. Där i biosalongen kom jag på mig själv att tänka på att jag måste berätta för Mats att en glasflaska gick sönder i badrummet och att han ska akta sig för glasbitar, mitt under filmens värsta skottdrama. Det är inte vad jag skulle kalla en fängslande rulle.

Johnny Depp är bankrånaren John Dillinger, Marion Cotillard hans flickvän och Christian Bale snuten som jagar dom. Dillinger charmar allmänheten och polisen klantar sig gång på gång i sina försök att ta fast honom. Så fortsätter det, i två timmar. Typ.

Jag tror att problemet med filmen är att man aldrig riktigt får grepp om någon av karaktärerna. Storskådisarna till trots förblir dom rätt igenom platta. Ointressanta. Jag vet inget om dom och vill heller inget veta. Miljön är heller inte så snygg som man skulle kunna vänta sig av en gangsterhistoria och jag blir heller inte direkt tagen av fotot. Det där med ”bildpoesi” som Svenskan drog till med har jag väldigt svårt att se.

Jag är ledsen att säga det Johnny Depp, men jag blev besviken. Filmen får inte mer än två av fem i betyg.

Recension: Två husvagnar

Förra sommaren läste jag Martina Lewyckas ”En kort berättelse om traktorer på ukrainska”. Jag älskade boken (och det var för övrigt där jag föll för namnet Vera). När jag i valet av sommarlitteratur såg en ny bok av Lewycka i pockethyllan var valet inte svårt, jag köpte utan att tveka ”Två husvagnar”:

Precis som första boken handlar ”Två husvagnar” om ukrainare som kommer till London. Det här ligger Lewycka nära eftersom hon själv är ukrainska, dock född i Storbritannien. 

I huvudrollen hittar man professorsdottern Irina som trotsat sina högutbildade föräldrar och lämnat Kiev för ett äventyr utomlands. Hon drömmer om Mr Right och kultiverade samtal på engelska, men hamnar istället på en jordgubbsodling i Kent tillsammans med andra gästarbetare. Dom hyses in i två husvagnar och här börjar den brokiga skaran flätas samman. Vi har vackra Irina, som till en början inte alls går ihop med landsmannen Andrij. Han är gruvarbetarson och hennes raka motsats. Här finns även polska Jola och hennes systerdotter Marta. Jola har plockat jordgubbar i många somrar för att under vintern kunna försörja sin son som den ensamstående mor hon är. Från Polen kommer även Tomasz, som har ett gott öga till Jola. Hans uppvaktning av henne har en del att önska, jag skulle åtminstone inte gå igång på en man som stal mina trosor när dom hängde ute på tork… I husvagnarna bor även djupt religiöse Emanuel från Malawi, två kinesiska flickor samt Vitalij som ingen egentligen vet var han kommer från.

Knappt har deras gemensamma liv börjat förrän allt rämnar och gruppen sprids för vinden, för att via otäcka kycklingfarmar, män med pistoler, stenhöga miljöaktivister återförenas, skiljas och återförenas i en väldig fart. 

Boken håller ett skönt och högt tempo och berättarrösten är ibland Irina, ibland Emanuel, ibland Andrij och ibland någon helt otippad. Lewycka bjuder, precis som i ”En kort berättelse om traktorer på ukrainska” på massor av humor blandat med gravallvarlig samhällskritik. 

Jag älskade den här, precis som den förra och har redan beställt Lewyckas nästa bok ”We Are All Made Of Glue”.

Recension: Den jag ville ha

Jag vägde upp förra boken, Pulizerprisvinnaren Vägen med en äkta chiclit, ”Den jag ville ha” av irländska succéförfattarinnan Sheila O’Flanagan. Först tänkte jag skriva att det här är en bok jag har hemma eftersom jag en gång fick den i en goodiebag (vilket jag ju nu också gör…), som om att det vore skämmigt att köpa den. Att jag hade den hemma för att jag fått den. Och nu läst den i brist på annat typ. Är det bara jag som är så löjlig? Som känner tvång att ursäkta sk skräplitteratur? 

Jag har fått den, men jag hade lika gärna kunnat köpa den i hopp om en skön sommarbok.

I huvudrollerna hittar man före detta bästisarna Darcey och Nieve. Två tjejer som (såklart) har både looks och skills. Smarta som få och oskiljaktiga. Tills Nieve drar till USA med Darceys pojkvän. Pojkvännen hon trodde hon skulle dela sitt liv med. Det är inget man förlåter sådär bara och det är en händelse som på ett eller annat sätt präglar Darceys liv. Hon säger upp kontakten med både Nieve och (före detta) pojkvännen och börjar ovilligt klättra på karriärstegen istället. 

En dag dimper en bröllopsinbjudan ned i Darceys brevlåda. Från Nieve. Och (före detta) pojkvännen. Ska hon svara ja? Ska hon svara nej? Ska hon svara alls? Ska hon gå dit och sabba hela skiten?

Det här är en typisk chiclit, möjligtvis med det undantaget att båda tjejerna är grymma affärskvinnor. Men dom är å andra sidan desto mer sårbara när det gäller kärlek. Och säga vad man vill om chiclits, men jag blir underhållen för stunden även om jag kanske inte får med mig ett budskap för livet. Men det tycker jag inte alltid att man behöver få heller. En utmärkt strandbok.

Recension: Vägen

Pixalexia skrev för ett tag sen klokt att hennes princip är att livet är för kort att slösas på böcker man inte tycker om. Jag kommenterade att ”så måste jag också börja göra, speciellt efter att jag läste den där Barbara Biggs-boken jag verkligen inte gillade”. 

Men lever jag som jag lär? Icke. Nyfikenheten, eller snarare känslan av att ”tänk om jag missar något jättebra i slutet” tog över även när jag läste kritikerrosade ”Vägen” av Cormac McCarthy. Det är inte få som kallat detta alster för ”ett mästervärk” så vem är jag att komma och tycka den är trist liksom? 

Men jag tyckte det. Jag tyckte denna Pulizervinnande roman var riktigt trälig. Den handlar om en far och en son som vandrar genom ett dött amerikanskt landskap. Alltså verkligen ett dött landskap. I denna gudsförgätna omgivning drar dom få överlevande runt. Vissa som överlevt av att äta andra. 

Men fadern och pojken tillhör dom goda. Efter femtio sidor av poetiska beskrivningar av detta döda landskap har man ännu inte fått reda på vare sig vilka dessa två huvudpersoner är, vad dom heter, vad för katastrof som drabbat världen eller vart dom är på väg. Däremot vet man allt om hur det låter då en nedbränd trädstam till slut faller omkull. 

Det var då jag tänkte ”nu slutar jag läsa”. Men jag kunde inte. Jag tänkte att ”snart så kanske…” Men snart-så-kanske kom inte. Åtminstone inte ett snart-så-kanske som gjorde att jag kunde tycka boken blev mer spännande. Det är en detaljrik skildring, men väl detaljrik. Jag fick en adjektivöverdos. Boken är alldeles säkert ett viktigt inlägg i miljödebatten, men lite för långdragen för min smak.

Recension: Scener ur ett kändisskap

”Scener ur ett kändisskap” är en fejkdokumentär om Linus Wahlgrens försök att tvätta bort stämpeln Wahlgren. Han vill inte längre vara en musikal- och buskisskådis, han vill bli seriös, vi snackar Dramaten. För att komma dit ser han bland annat till att lära känna Jonas Malmsjö, som liksom alla andra skådisar i filmen spelar sig själv. Eller, vi får väl hoppas att Jonas Malmsjö inte är den uppblåste, trångsynte, fördomsfulle tönt han gestaltar i filmen i verkliga livet.

Man har en diger rollista. Förutom ovan nämnda syns Örjan Rahmberg, Elin Klinga, Stina Ekblad, Ola Forssmed, Josephine Bornebusch, Jonas Karlsson, Måns Nathanaelsson, Tova Magnusson-Norling med flera.

Tanken är väl kanske att våga göra narr av sig själva, att bjussa lite liksom, men det hela faller platt. Antingen är hälften internskämt i skådisbranschen eller så är det helt enkelt inte särskilt roligt. Där står pompösa Dramatenskådisar och pratar nedlåtande om musikalstjärnor, dricker rödvin och slår sig för bröstet. Som en parodi på sig själva är det nog tänkt, men det enda jag tänker är ”så långt från verkligheten är nog inte det där käre Örjan Rahmberg” när han spottande och fräsande grälar på allt och alla på fyllan.

När jag såg den här filmen var den en del av en hel filmdag och huvudpersonerna fanns på plats för att presentera den för den samlade kritikerkåren:

Det enda jag tänkte när den var slut var, måtte dom inte vara kvar här i biografen, för ingen av recensenterna här kan väl komma ut med svallande beröm. Jag skämdes lite å deras vägnar. Så lite gillade jag filmen. En film som jag efter tjugo minuter tänkte ”men det här är nog en entimmeshistoria, en liten kortis som vi får se innan dom riktiga filmerna börjar”. Jag tyckte inte den kunde hålla i långfilmsformat. Det kunde den inte heller. 

En sak var dock glasklar när jag sett klart filmen. Varför Linus Wahlgren inte får fler stora filmroller. För kan man inte ens spela sig själv utan att spela över, då har man problem. 

Filmen får betyget ett av fem.

Film & Fire

I vanliga fall brukar vi knappt titta på TV här i stugan. Dels för att vi bara har fyran och sexan, dels för att antennen inte är ordentligt uppsatt än, men mest för att Mats och jag brukar sitta ute sena kvällar över mat och vin och prata, spela spel och lyssna på musik.

Den här sommaren med bebisen i magen är saker och ting naturligtvis lite annorlunda. Jag är tröttare än vanligt och det där med att sitta uppe sena kvällar ÄR mycket lättare med lite vin. Nu har vi istället laddat datorn med filmer och igår tog vi till och med middagen framför film:

Vi såg gamla ”Fear & Loathing In Las Vegas” på inrådan från min sjuttonårige lillebror. Och man ska kanske vara sjutton när man ser den. Eller kille. Eller bara inte jag. Mats tyckte den var okej, jag hade stängt av efter en kvart om jag varit själv. En enda lång LSD-tripp med grym rollista; Johnny Depp, Benicio Del Toro, Christina Ricci, Tobey McGuire m fl.

Det blev bättre sen till desserten. Smultron, smultron, smultron! Och glass!

Recension: Dödgrävarens dotter

Jag vet inte hur många gånger jag stått med Joyce Carol Oates ”Blonde” i handen på Pocket Shop, men av någon anledning får den aldrig följa med på resa. Oates berättelse om Marilyn Monroes liv. 

Inte har det heller blivit någon annan av Oates fyrtiotalet romaner (lägg till det ett gäng noveller, barn- och ungdomsböcker, poesiböcker, dramer och ett gäng romaner under pseudonymerna Lauren Kelly och Rosamond Smith). Inte förrän nu. Nu har jag läst ”Dödgrävarens dotter”:

Boken handlar om Rebecka, som föds i New Yorks hamn 1936 på skeppet hennes föräldrar och två bröder flytt från Tyskland med. Den tyskjudiska familjen slår sig ned i den lilla staden Milburn där det enda jobbet pappan kan få är som dödgrävare. Familjen inhyses i en fuktig stuga på kyrkogården och här växer Rebecka upp. Det är en dyster historia och Rebecka lämnar hemmet som sextonåring och man får följa hennes kamp för livet genom livet. 

Jag tycker verkligen om Oates sätt att skriva. Att berätta. Hon ger en lite för att man ska få smak för fortsättningen, sen tar hon snabbt tillbaka det. Hon kan till exempel skriva att ”det var i det ögonblicket Rebecka fick idén som skulle förändra allt” för att sen gå tillbaka och beskriva vägen fram till idén. Man vill hela tiden läsa mer. Jag tycker en sådan berättarteknik är oerhört underhållande. Jag kunde inte släppa boken.

I veckan publicerade Svenskan en lång intervju med Joyce Carol Oates med anledning av hennes Sverigebesök för att promota nya alstret ”Dagbok”. Där rekommenderar Oates själv ”Dödgrävarens dotter” som en av sina bästa. Något som gör mig lite besviken. Jag hoppades ju på att ha funnit en ny favoritförfattare, men om jag redan läst det bästa hon gjort, är det då någon mening att ge sig på det näst bästa?

Recension: Whatever Works

Woody Allen. Larry David. Whatever Works. Ja nog funkar det för mig allt.

Efter ett par års otrohet i Europa har Woody återvänt till New York (för att i nästa film vara i London igen…). Lika bra det. Jag gillar vanligtvis Woody Allens filmer och är av åsikten att dom flesta som inte gör det helt enkelt inte gett dom en chans. Det var nämligen min egen inställning innan Mats tvingade mig att kolla in hans bästa. Och omvände mig. Men dom senaste tillhör inte hans bästa. 

Det må så vara att Penelope Cruz fick en Oscar för sin biroll i Vicky Cristina Barcelona och det må så vara att hon var värd det för sin prestation. Men i övrigt tyckte jag filmen var alltför självklar, förutsägbar och genomskinlig. 

I Whatever Works är Allen tillbaka i sitt esse. Det kan också vara Larry David som gör det. Jag älskar Larry David. Jag älskar Larry Davids egna serie Curb Your Enthusiasm (Simma lugnt Larry, på SVT). Du vet säkert att Larry ju skrev Seinfeld tillsammans med Seinfeld och att han ligger till grund för George Costanza. I sin egen serie är han så jobbig att man måste vänja sig i säkert 6-7 avsnitt innan man kan titta utan att skämmas ihjäl. I Whatever Works är han… densamma! Åtminstone bra nära. Och jag gillar den där enerverande jäveln. Det gör jag.

Larry David spelar Boris Yellnikov, en kufig och råpessimistisk snubbe som tycker han är väldigt mycket förmer alla andra och som dessutom lider av grovt tvångsbeteende. Eller han lider inte så mycket av det, men hans omgivning kan tycka att det är lätt enerverande att han måste sjunga ”Happy Birthday” sju gånger varje gång han tvättar händerna.

Boris får otippat en ung och naiv Melodie efter sig (spelad av Evan Rachel Wood). Det är ju inte utan att man tänker på Woody Allen själv och hans unga fru, tillika hans (före detta?) adoptivdotter. Men där slutar likheterna. Boris och Melodie får snart sällskap av Melodies föräldrar och soppan är komplett. 

Gillar man sjuk humor gillar man Whatever Works. Gillar man Woody Allen gillar man Whatever Works. Gillar man Curb Your Enthusiasm gillar man Whatever Works. Jag gillar allt ovanstående och ger Whatever Works en klar fyra (av fem möjliga)!

Whatever Works har biopremiär imorgon.

Galaprinsessor

Så var bok nummer två ur sommarens litteraturhög avslutad. Det gick fort. Två dagar i solen och jag hade slukat den. Det är ju det sköna med chic-lit, det är lättsmält och passar perfekt när man bara vill vila hjärnan lite från världen utanför.

Galaprinsessor är dock lite annorlunda än ”vanlig” chic-lit på det sättet att den är skriven av två tjejer som verkligen vet vad dom snackar om. Boken handlar om Hollywood, eller Hollyweird som dom ofta kallar det, och namedroppingen av kändisar är outsinlig. Författarna heter Ruthanna Hopper och Amanda Goldberg och är döttrar till skådespelaren Dennis Hopper (Easy Rider, Apocalypse Now, Speed, True Romance mm)och producenten Leonard Goldberg (Charlies Änglar, Starsky & Hutch, Double Jeopardy mm). På baksidan av boken kan man läsa att dom själva ”vuxit upp på filminspelningar med Julia Roberts, firat familjehögtider med Jack Nicholson, fått födelsedagspresenter från Sean Penn och shoppat med Drew Barrymore”.

Boken handlar om Lola, dotter till en av Hollywoods demonregissörer men själv helt talanglös och dessutom skådisholist, beroende av att dejta skådisar som sen ändå bara krossar hennes hjärta. Med i historien finns också hennes ABK (allra bästa kompis) Kate som är hänsynslös Hollywoodagent, ett slags kvinnlig Ari Gold (Entourage). Hennes ASK (allra bästa skådiskompis) som är hooked på yoga och väntar på det stora genombrottet. Och sist men inte minst hennes AGK (allra bästa gaykompis) som är en aspirerande designer fast besluten att bli nästa Karl Lagerfeld. 

Det som gör den här boken annorlunda än andra Hollywoodskildringar är att jag faktiskt tror på Hopper/Goldberg. Dom lever ju det livet, dom måste ju veta hur det är, säger dom att skådisar förlorar all verklighetsuppfattning så fort dom slår igenom, att det liggs till höger och vänster och att det är ett galet slöseri på fantastiska designerkläder – då tror jag dom. 

Fast man vet ju inte. Dom kanske bara vill upprätthålla myten…

Som strandlitteratur funkar Galaprinsessor utmärkt. Underhållande, lättläst och bitvis humoristisk. Men den har definitivt ett bäst-före-datum för en del av kändisarna man refererar till har snart redan använt upp sina femton minuter.

PS. Undras om översättaren har koll eller inte. Lolas pappa gör en remake av en film. En seriös film. Översättaren skriver ”Viskningar och skrik” men visst måste det vara Bergmans ”Viskningar och rop” man är ute efter? Visserligen skriver man om Oceans 17 och andra uppföljare som ännu inte finns, men ”Viskningar och skrik”? Näe, det måste bara vara fel.

Valley Girl

I majnumret av Nylon skriver man om åttiotalsinspiration Bland annat filmen ”Valley Girl” som tydligen har en sann bakgrund. Inspirerad av tonårsdottern skrev Frank Zappa låten ”Valley Girl” som sen alltså blev film.

Jag blev sugen på att se neon, höga luggar, burriga hårsvall och högt skurna baddräkter och tog med filmen hit till stugan. Igår slog jag på den och mer än att det var lite kul att se åttiotalsmodet är filmen inte annorlunda än någon annan amerikansk high school-rulle. Förutom att den innehåller en på den tiden snygg Nicolas Cage. 

Vill du överdosera i åttiotalsmode så kan jag rekommendera ”Valley Girl”. Vill du se en historia som kommer förvåna och beröra dig, så ska du inte se den. Här pratar vi det klassiska fin-flicka-möter-ruffig-pojkvän-som-vännerna-inte-tycker-om-temat. Inget nytt under solen där inte:

Grey Gardens

Igår såg jag Grey Gardens. Inte dokumentären utan filmen OM dokumentären. Eller rättare sagt filmen om kvinnorna i dokumentären. Little och Big Edie, Jackie Kennedys faster och kusin som levde i tilltagande misär i ett hus i New Hampshire. Ett hus dom delade med hundratals katter, tvättbjörnar och loppor.

Dokumentären är kultförklarad och Little Edie har blivit något av en modeikon. Hennes egna kreationer och framför allt hennes många huvudbonader har sedan dess blivit omskrivna och modevärlden älskar att referera till henne. Hon är dessutom helt rätt i tiden. Finanskristiden. Jezebel utnämnde henne förra året till den ultimata recessionistan. 

Filmen visar bakgrunden till dokumentären, hur mor och dotter Edie Bouvier Beales liv förvandlades från att vara en del av New Yorks societetelit till ett skitigt och utfattigt bohemliv i East Hampton. Där levde dom helt avskurna från omvärlden i ett kanske inte helt sunt förhållande till varandra. 

Drew Barrymore och Jessica Lange är Little och Big Edie och dom är det bra. Jag får sympatier, jag skäms, jag tycker illa om. Allt å deras vägnar. Dom excentriska kvinnorna berör och stör. Nu vill jag se dokumentären från 1975. Man kan ju lugnt påstå att man gjorde trailers annorlunda på den tiden:

På fredag, lördag, söndag, onsdag och torsdag visas filmen på CANAL+.

Högläsaren

Boken bakom filmen ”The Reader” var ingen besvikelse. ”Högläsaren” av Bernhard Schlink är en finstämd historia som får en att känna saker man inte trodde var möjligt. Precis som filmen.

Det är ju ofta svårt det där med bok som blir film. Men inte den här gången. Fast det är förstås, som vännen Olle påpekade i helgen när vi pratade om boken, det är annorlunda att först se filmen och sen läsa boken, än tvärtom.

Jag brukar alltid tänka att det är bättre att läsa först och se sen, men jag börjar omvärdera. Olle sa ”men nu när du läser boken så ser du filmen framför dig och fyller bara i med dom nya detaljer filmen inte tagit med och gillar det. När du läser boken först ser du bara det man INTE tagit med i filmen sen”. 

Nog har han rätt. Jag tror att jag tyckt mycket mer om filmen ”Flyga drake” om jag inte läst boken innan. Nu när jag såg den tyckte jag såklart dom missat en massa viktiga detaljer och nästan förenklat hela historien. Så hade jag nog inte reagerat om jag gjort tvärtom. Sett filmen och sen läst boken. Dom som inte läst boken säger ju att filmen är fantastisk. 

Eller så skiter man bara i att antingen se filmen eller läsa boken och nöjer sig med en version av varje historia.

To Be Continued…

Det är bland det värsta jag vet, när serier som i vanliga fall har avslutade avsnitt, slutar med ”to be continued…”. Förstå då hur irriterad jag blev när 297 sidor bok slutade på det viset! Åtminstone när det inte klart framgår att det här är den första av si och så många böcker i en serie. Särskilt som jag kämpade mig genom stora delar av boken. Jag har vansinnigt svårt att lägga ifrån mig en bok jag börjat på, även om jag inte tycker om den. Jag känner något slags tvång att läsa klart. Det är lite som när jag är ute och festar. Jag är alltid sist hem. Båda fenomenen går att kategorisera som ”tänk-om-jag-missar-något-om-jag-slutar-här”.

Vill du inte veta vilken bok det är, ska du sluta läsa nu… 

På baksidan av boken kan man läsa ”I bilen på väg från mormors lägenhet till hans hus berättar han om mitt nya jobb. (…) ‘Du vet väl vad du förväntas göra?’ Han var 42 år och en av Australiens mest framgångsrika brottmålsadvokater. Barbara var 13 (…). Senare fick hon veta att han betalat hennes mormor. Hon hade blivit såld. Advokaten slänger så småningom ut Barbara (…). Vid 16 läggs hon in på en psykiatrisk klinik. Vid 18 flyr hon från Kambodja när röda khmererna tar över landet. Vid 19 är hon prostituerad i Japan. vid 21 ställer hon till kaos inom fackföreningsrörelsen och blir känd i hela Australien. Det är en mörk sida av sitt liv som Barbara Biggs här skildrar, men mot alla odds överlever hon.”

Barbara Biggs heter författarinnan och ”Överlevare mot alla odds” är den sanna historien om hennes liv. Jag som lätt fångas av familjedramer och som tycker om historier med verklighetsbakgrund borde varit som trollbunden av boken. Men icke. Det är en hemsk historia som borde vara gripande, men den griper inte tag om mig. Det är något med sättet den är skriven. Jag kan inte ta den till mig. Jag känner inte suget att bara-läsa-ett-kapitel-till. Och ärligt talat, jag känner absolut ingen önskan att läsa fortsättningen om Barbaras liv. För nästa bok finns. Den kommer bara inte hamna hemma hos mig.

Nu har jag istället börjat på ”Högläsaren” av Bernhard Schlink. Boken som tog Tyskland med storm och som blev film där Kate Winslet Oscarsbelönades. En film jag gav betyget 4 när jag recenserade den.

Men den är kort, Högläsaren. Jag kommer ha slukat den innan helgen. Och efter helgen stannar jag i Småland en vecka så det är läge att köpa på sig lite nya böcker.

Har du några förslag? Tips på läsvärd sommarlitteratur tas tacksamt emot! Jag läser det mesta, utom deckare. Deckare ser jag gärna på film eller som TV-serie, men jag tycker sällan dom håller som böcker. Men dramer, chick-lit, fakta, biografier – det mesta funkar!

Recension: Flickvänner från förr

Flickvänner från förr är en typisk romkom och jag är ju som bekant rätt svag för romkoms. Dom är ofta bra underhållning. Det är inte filmer som förändrar ens livssyn kanske, men dom får en att må bra i två timmar och det är inget att spotta på.

I huvudrollen hittar vi superfotografen Connor Mead (Matthew McConaughey) som går igenom flickvän efter flickvän som att livet hängde på det. Får dom att falla för honom, sen dumpar han och är redan på nästa. När hans bror ska gifta sig åker han ut till familjegodset där dom växt upp med farbror Wayne (Michael Douglas). Farbror Wayne som är väldigt mycket Hugh Hefner är död, men dyker upp som spöke för att få Connor att ändra sin livsstil, få honom att inte sluta som honom själv, med många kvinnor på sitt CV med ändå ensam. Det genom att låta andra spöken hemsöka honom under natten, nämligen ”flickvänner från förr”.

I mixen finns förstås också första kärleken (Jennifer Garner), den hispiga bruden (Lacey Chabert – fiolfilande lillsyrran Claudia i nittiotalsserien Ensamma hemma), flirtiga och fulla brudtärnor och brudens barska pappa. Och festen kan böra!

Man skrattar, man får en liten tår i ögat ibland, men man förvånas aldrig, allt är förutsägbart. Matthew McConaughey sköter sig okej (men börjar se läskigt läderartad ut i ansiktet), jag skulle inte påstå att komedi är Jennifer Garners genre, däremot gillar jag Michael Douglas. Han är bäst sin biroll som grånad playboy med extremt sleezy raggningsmetoder.

Flickvänner från förr får en tvåa i betyg av fem av mig.

Recension: My Bloody Valentine 3D

Jag har nog inte sett 3D sen TV-piraterna. Måste ju säga att tekniken utvecklats. Glasögonen är bättre och stabilare och påminner lite om RayBans Wayfarers och effekterna coola till och med för en anti-teknik-nörd som jag.

My Bloody Valentine är första skräckisen som gjorts med nya Real D-tekniken. Något man påminns om redan vid förtexterna där jag höll på att få hjärtsnurp när en stenhacka flyger mot mitt ansikte. Men sen fortsätter det så. Filmen igenom. Alla sätt som den där hackan kan komma flygande mot mig i biomörkret känns till slut lite sökta.

För dig som inte känner till storyn (det här är en remake på en åttiotalsfilm med samma namn) så är det här berättelsen om den lilla gruvstaden Harmony. En dag sker en olycka i gruvan och fem personer mister livet och en man, Harry Warden, hamnar i koma. Ett år senare, på Valentindagen, vaknar Harry, tar på sig sin gruvmask och mördar 22 personer med sin hacka. Polisen får till slut tag på honom och skjuter ihjäl honom. Eller gör dom det? Ytterligare tio år senare verkar Harry vara tillbaka…

Jag är rätt förtjust i skräckisar, om det är rätt typ av skräckisar. Det vill säga sådana som inte är hysteriskt overkliga. Jag gillar psykologiska thrillers med många hoppa-till-tillfällen. Den här hade kunnat funka okej, om den inte varit så fruktansvärt detaljrik i sitt våld. Det är blod som flyter, ögon som poppas ut, skallar som spräcks, och det mitt framför näsan på mig. Bildligt OCH bokstavligt i och med 3D-effekterna. Det blir för mycket splatterfilm för min smak.

När det är sådär hysteriskt blodigt måste jag blunda och det slutade med att jag blundade bort en rätt stor del av filmen. Något som gör att jag inte kan ge filmen mer än betyget 1 av 5. Med ett undantag, som första-dejten-film kan den funka för hålla-handen-faktorn är skyhög! 

Recension: Natt på museet 2

Natt på museet 2 beskrivs som en actionkomedi och i rollistan hittar man favoriter som Ben Stiller, Owen Wilson (inte särskilt förvånande nej, dom två sitter väl ihop vid höften…), Amy Adams och Ricky Gervais. Det är fina förutsättningar. 

Jag har visserligen inte sett den första filmen, men jag vet ju att vi pratar barnfilm här. Men jag gillar barnfilm. Mest tecknat i och för sig. Jag menar Madagaskar! Hur härlig är inte den (ja båda faktiskt)? Pingvinerna där, jag älskar dom. Jag kan inte se pingviner utan att börja skratta längre!

Men tillbaka till museet. Det här är ju museet där dockorna får liv under natten tack vare en gammal egyptisk tavla. Ben Stiller jobbar inte kvar som nattvakt längre utan han har ett framgångsrikt företag. Men han hälsar på sina vänner ibland. Verkligen i-b-l-a-n-d. En kväll när han kommer dit är alla på väg att packas ihop och forslas därifrån. Till det stora lagret i Washington. Lagret där det finns inte mindre än 136 miljoner museiföremål. 136 miljoner museiföremål där inte alla är fredliga direkt. 

Det blir förstås kaos och kalabalik och den framgångsrike företagaren Ben Stiller blir tvungen att dra på sig nattvaktsuniformen igen och rycka ut. Och äventyret kan börja.

För min del är det lite FÖR mycket äventyr. Lite FÖR många jakter, strider, dueller. Så många att jag ofrivilligt slöt ögonen en liten stund. Eller kanske till och med flera små stunder… Jag tror man ska vara 10 år för att uppskatta den här till fullo. Eller åtminstone ha någon med sig som är 10 år så man kan skratta åt hur denne skrattar!

Jag ger den betyget 2 av 5.