Recension: The Descendants

Såg den i kväll. Filmen som fick två Golden Globes. Bästa drama och bästa manliga skådis. George Clooney som den försummande fadern som plötsligt, då hans fru hamnar i koma efter en båtolycka, måste ta hand om sina två döttrar.

George Clooney i en dramatisk roll. En som han gör bra. Intressant, tänkte jag och räknade med att gråta floder. Men när ljuset tändes i salongen vände jag mig till vännen Anna och sa ”jag kände ingenting”. Hon hade tänkt exakt samma sak.

George Clooney var helt oengagerande. Hans minspel var detsamma filmen igenom. Han fick mig inte att känna någonting. Jo förresten. Han fick mig att då och då titta på klockan. Och då innehöll filmen ändå familjedramer som död, otrohet, sörjande barn, knarkande ungdomar och demens. Ändå. Noll känsla.

Jag kan inte för mitt liv förstå hur den här filmen kan ha fått två tunga Golden Globes. Och jag hoppas den inte kammar hem någon av de fem Oscarsstatyetter den är nominerad till.

The Iron Lady

Såg den ikväll. På lokala bion. Där halva nöjet vanligtvis är att sjunka ner i sköna soffan, trycka på knappen och fälla ryggstödet, beställa ett glas vin och lite snacks och njuta av vad som än visas.

Så även idag. Minus vinet. Då jag var gravid med dottern saknade jag inte vin. Inte alls. Den här gången. Mycket. Ett glas rödvin skulle smaka mums!

Men åter till kvällens film: The Iron Lady – Meryl Streep gör Margaret Thatcher. Den enda kvinna som varit premiärminister i Storbritannien och som dessutom varit det under längsta sammanhängande tid sen början på artonhundratalet. En film om en stor politiker, tänkte jag. En film om en kvinnoförebild. En film om hennes väg till makten och hennes tid vid makten.

Men nej. Det här är mer en film om att åldras. En film med utgångspunkt från där Margaret Thatcher är idag. En halvdement nästan nittoårig kvinna som ser och talar med sin döde make. Det är ett fint porträtt av kärlek, men också sorgligt. Man ser Thatcher minnas till foton, till melodier och till filmer och på så sätt får man vissa tillbakablickar i hennes liv. Jag kan inte låta bli att undra hur den riktiga Margaret Thatcher kommer reagera på den bild som målas av henne. Om hon ser den. Om man borde väntat till hon inte kunde se den?

Man får möta barnet Margaret som jobbar i sin pappas matbutik, den unga studenten Thatcher med politisk strävan och sedan vips den medelålders kvinna som bestämmer sig för att försöka bli premiärminister.

Enligt min mening är det för lite fokus på Margaret Thatcher som den inflytelserika och viktiga politiker hon var. Hur hon kom dit berörs naturligtvis, men jag ville veta mer. Och framför allt hade jag velat se mer av hennes tid vid makten. Och en något mer nyanserad bild än den otroligt envisa och nästan ondskefulla människa jag tycker filmen visar.

Filmen är sevärd. Det är den. Meryl Streep är helt fantastisk som Margaret Thatcher. Och det är en vacker kärlekshistoria man får följa. En historia som inte slutar trots att döden skiljt dom åt. Men räkna inte med att få en inblick i Järnladyns politik. Av Thatcherism. Skulle jag betygsätta filmen mellan 1-5 skulle den få en trea.

The Iron Lady har Sverigepremiär 3 februari.

The Help

Såg den nyss. Vilken film. Nästan 2 1/2 timme lång. FÖR långt brukar jag tycka varje gång en film passerar tvåtimmarsgränsen. Inte den här. Otroligt gripande. Se den! Bring the näsduk!

Recension: Animal Kingdom

Det här är historien om en familj. En jävligt trasig familj. En rakt igenom otäck film. Inte på det där vanliga thrillersättet, utan mer på det sättet att man hade en nervös klump i magen filmen igenom. Emellanåt slutade jag nästan andas, andra stunder ville man bara skrika åt rollkaraktärerna (något Mats på riktigt nästan gjorde vid ett tillfälle…)

Animal Kingdom handlar om en grovt kriminell australisk familj och deras sjuka relationer till varandra. Ett maktspel utöver det vanliga med en introvert sjuttonårig kille i centrum. Efter att hans mamma dött flyttar han till sin mormor och sina morbröder och byter ett liv som knarkarbarn till ett liv som rånar/knarklangare/mördare-systerson.

Animal Kingdom lämnade mig med en känsla av obehag. På ett bra sätt. På det sättet att den berörde.

Recension: Pepparkakshuset

Sist mamma satte en bok i handen på mig var vampyrmördarhistorien Låt den rätte komma in.

”Men hur tänkte du nu” frågade jag då, ”du vet ju att jag varken gillar vampyrhistorier eller deckare”.

”Ja men den här är annorlunda” svarade mamma. Jag lät det räcka. Och jag sträckläste. Den var annorlunda. Och inte heller jag kan ge någon bra beskrivning på hur den egentligen är annorlunda.

Så när mamma i våras satte en ny bok i handen på mig, en deckare, ifrågasatte jag inte. Hon vet ju att jag inte gillar deckare. Med andra ord måste det vara något särskilt, något annorlunda med även denna.

Och nu har jag läst. Pepparkakshuset av Carin Gerhardsen.

Vi får följa Hammarbypolisen i Stockholm i deras utredning där en man till synes helt utan anledning blivit ihjälslagen. Och vi får följa mördaren. Parallellt. Dessutom lär man känna poliserna, som inte alla är den stereotypa svenska deckarpolisen; arg, missförstådd, ensam och halvalkoholiserad.

Ett personligt plus är att man hänger i mina gamla kvarter. Både i Enskede och på Södermalm. Det är så mycket lättare att se polisernas stammisfik framför sig när man själv varit där och ätit Lisas gudomliga bullar.

Eftersom jag som tolvåring fick nog av undra-vem-som-gjorde-det-böcker då jag plöjde alla Agatha Christie-mysterier, var jag glad att mördaren presenterades så snabbt. Att man fick veta vem denne var och varför denne agerade på ett visst vis.

Samtidigt lär man känna poliserna. Chefen Sjöberg, som är lyckligt gift och har fem barn (men när det förklarades att tvillingpojkarna var adopterade efter att deras knarkande mamma dött i barnsäng eller hur det var, blev det nästan lite för mycket gullgull över familjen Sjöberg), den knappt trettioåriga ensamstående Petra, Jamal som visserligen har libanesiskt ursprung men är jävligt less på alla arabiska referenser han får kastade i ansiktet – han har ändå bott i Sverige sen han var pytteliten och känner sig mest som svensk, och så Jens som väl är mest som den där stereotypa svenske deckarpolisen faktiskt.

Ja du hör. Det är mycket runt omkring. Dessutom ger Gerhardsen oss en inblick i samhällets kanske inte så trevliga sidor. På ett lite annorlunda sätt. Hur kan jag inte förklara utan att förstöra historien. Inte heller kan jag berätta vad i slutet som lite drog ner mitt annars mycket positiva intryck av boken. Du får läsa själv och se om du reagerar som jag! För det är en utmärkt ligga-i-solstolen-och-sträckläsa-bok. Dessutom finns två till i serien om Hammarbypolisen. Och jag har redan börjat på tvåan.

Recension: Jag ska bara fixa en grej i köket

För ett par månader sen fick jag en bok i present av en av våra goda vänner. Och nu har jag lyckats läsa ut den. Inte för att den var dålig. Tvärtom. Vad det däremot är dåligt med just nu är tid. Hela tiden faktiskt.

Det är något Ingrid, huvudpersonen i Moa Herngrens bok ”Jag ska bara fixa en grej i köket” också har för lite av. Ingrid är ensamstående med sin åttaåriga dotter Juni. Inte för att Junis pappa inte vill träffa Juni, utan för att Ingrid inte riktigt funkar utan Juni. Därför har hon gjort allt för att pappa Peter ska få så lite tid som möjligt med sin dotter. Ingrid funkar inte utan Juni – och inte utan vin. Eller ”den lilla vita katten” som hon kaller boxen med Gato Blanco som alltid finns i kylskåpet. Eller i skafferiet. Eller i ett glas i kryddhyllan. Eller…

Men Ingrid är inte alkoholist. Herregud, vad tror du. Hon bara behöver varva ner ibland. Det är som bomull runt Ingrid då hon haft en sammandrabbning med Peter, eller med dom elaka kollegorna på jobbet, eller med sin mamma. Ja där har du en som verkligen är alkis, om du frågar Ingrid. Hennes mamma.

”Jag ska bara fixa en grej i köket” är en vardagsbetraktelse där det finns något väldigt fult bakom den fina fasaden. Något fult som trots att det emellanåt känns brutalärligt, ändå inte känns fult nog. För fy fan, rent ut sagt, så vidrig den här tillvaron måste vara för en åttaåring. En åttaåring som visst det förstår.

Jag blev illa till mods många gånger under läsandet av den här boken. Men det är väl också det som är meningen. En vardagsbetraktelse över ett liv som kanske tillhör min granne. Din granne. Din kollega. Det märks inte. Eller gör det? Fast vaddå? Skulle du säga något om det? Det är ju ändå inte din ensak… Eller min. Och fortsätter vi så. Ja då hjälper vi. Ingen.

Recension: Så fick vi se slutet

Första boken sen graviditeten (läste ut den på semestern men har inte hunnit skriva klart om den förrän nu…) blev en som favoritförfattaren Nick Hornby hajpat. Ja inte bara han för den delen, boken har varit en snackis i USA där man inte sparat på pengarna i marknadsföringen.

Så fick vi se slutet av Joshua Ferris är en bok om arbetsplatsen. Något som känns oerhört avlägset för mig, men för alla som någon gång jobbat på ett kontor är igenkänningsfaktorn hög. Vilket kontor som helst. Jag skrattade högt många gånger där i solstolen:

Just den här arbetsplatsen är en reklambyrå som håller på att gå under. En efter en får sparken och ingen känner sig säker. Vi möter kvinnan om vars frisyr alla tänkte ”hallå åttiotalet ringde och ville ha sitt hår tillbaka”. Mannen som smyger sig in på jobbet även efter att han fått sparken. Kollegan som ska spy galla över annan kollega till bästiskollegan, hängde du med där? Det gjorde inte ”kollegan” som spydde galla i mail inte bara till bästiskollegan, utan hon råkade klicka på skicka-till-alla-symbolen. Vi träffar också mellanchefen alla hatar. Högste chefen alla fruktar. Knäppisen med läskigt vapenintresse. Han-som-gillar-henne-men-inte-vågar-säga-något-för-dom-jobbar-ju-ihop-killen. Ja du fattar, man känner redan det här gänget.

Rolig men samtidigt tragisk. Så sammanfattar många kritiker boken. Och jag kan bara skriva under på det. Tragiskt, tycker jag, inte det faktum att folk får sparken – utan att så många tillbringar så mycket av sin tid på ett ställe dom egentligen avskyr.

Det är en bra mix. Skratt blandat med förtvivlan. Älskvärda karaktärer blandat med äckel. Allt skrivet i vi-form. För det är vi som är arbetsplatsen. Du och jag. Och dom andra. Gruppen. Kul grepp.

Jag tyckte dessutom mycket om slutet på Så fick vi se slutet. Speciellt den allra sista meningen, det absoluta slutet.

Recension: District 9

Antingen älskar man den, eller så hatar man den – Peter Jacksons ”District 9”. Ja det är åtminstone en slutsats man kan dra när man kollar in filmens recensioner, för antingen är det botten- eller toppbetyg.

Många nämner just Peter ”Sagan om ringen” Jackson som mannen bakom filmen, men i själva verket är han ”bara” producent och för regin står istället den i Hollywood (än så länge) rätt okände sydafrikanen Neil Blomkamp och det är just i Sydafrika som filmen beger sig.

Till skillnad från dom flesta andra sci-fi-filmer utspelar sig denna i nutid och inte i framtiden. Ett rymdskepp har havererat över Johannesburg och en miljon sargade aliens har blivit fast i staden. Det är lätt att dra paralleller till flyktingsituationen i världen idag och se utomjordingarna som utmattade containerflyktingar. Människorna i Sydafrika låter marsianerna stanna i ett inhägnat område kallat ”District 9″.

20 år senare är misären total i lägret och kriminaliteten hög. Man bestämmer sig för att flytta hela distriktet längre från Johannesburg och den ganska torra byråkraten Wikus blir utsedd att leda operationen. Men något går snett och plötsligt är Wikus den mest jagade mannen på jorden. 

Det är lite kul att filmen just utspelar sig mer ”idag” än i en avlägsen framtid. Den är också upplagd som en dokumentär med arkivbilder och tillbakablickar vilket känns som ett kul grepp i sammanhanget. Däremot tycker jag inte att man lyckats med att få tittaren att känna med vare sig huvudpersonen Wikus eller någon annan, människa eller alien. Jag blir inte medryckt och jag måste erkänna att hade jag blivit tvungen att sluta titta halvvägs (läs hade Vera vaknat) hade jag inte känt det som något måste att se klart filmen. Men så är ju inte jag någon sci-fi-fantast heller.

Med det sagt måste jag tillägga att Mats tyckte filmen var riktigt bra. Själv skulle jag bara ge den betyget 2 av 5.

Recension: Champagneflickan

Undertiteln på den här självbiografiska boken är ”en svensk strippa berättar”. Verklighetsbaserade böcker är min grej. Jag tycker ofta det blir mer gripande, av naturliga anledningar – det har ju faktiskt hänt, på riktigt. 

Champagneflickan handlar om författarinnan Caroline L Jensens tid som strippa i Köpenhamn. Allt tog sin början i en brand hemma hos den fattiga juriststudenten Caroline. Eftersom hon var helt oförsäkrad blev hon skyldig ett basbelopp för reparationer av lägenheten. Plus att hon blev av med allt. Där stod hon utan en tråd på kroppen med skulder hon inte kunde betala. Skulder hon heller inte fick hjälp med av Socialtjänsten. Inte förrän hennes mamma hotade med att gå till tidningarna.

Någonstans klandrar Caroline det svenska systemet för att hon istället nappade på annonsen ”strippa sökes” för att betala av sina skulder. Samtidigt beskriver hon att hon sett annonsen tidigare och inte direkt reagerat ”vem vill göra det” utan det verkar ha varit något som kittlade hennes exhibitionistiska sida.

Hon började hemma i Malmö med privata strippshower. Att kunden ville tafsa lite var ingen större sak. ”Jag ställde om hjärnan till mammografiläge, ett trick alla kvinnor jag känner kan, och då bleknade genast alla eventuella tveksamheter” skriver Caroline. Mammografiläge? Något alla kvinnor hon känner kan? Varför då? För att dom tidigare låtit män ta dom på brösten mot deras vilja? Näe jag hänger inte med där. Det här stod på sidan 76 och där började jag på allvar fundera över vad det var för liv Caroline egentligen levt innan som tyckte det här var okej. Som inte tyckte det var någon större sak. Som levererade bilden av den lyckliga horan (som uttryck beträffat då, jag menar absolut inte att strippa och hora är samma sak). 

Eftersom Caroline behövde mer pengar än vad dom privata strippshowerna kunde inbringa bestämde hon sig för att ta en sabbatstermin för att strippa på heltid på klubben Vida Loca i Köpenhamn. Här tjänade hon stora pengar genom att dels klä av sig, men mest på att få kunderna att köpa champagne till henne. Det hon beskriver är obehagligt. Män som vill betala för sällskap och helst lite till. Män som hon granskade noga. Deras skor, deras klocka, innan hon gjorde sin framstöt, för att veta hur pass dyr champagne hon kunde sälja på dom. Kunderna som köpte skumpa fick då privilegiet att sitta privat med Caroline, eller Vicky som hon kallade sig på klubben. Det kunde bli mycket bubbel på en kväll och Vicky lärde sig snabbt vilken platsplanta man kunde tömma sitt glas i, när det var läge att stoppa fingrarna i halsen och fördelarna med starkt kaffe. 

Hon har ett dilemma där i Köpenhamn. Ska hon ligga med kunderna? Det bringar bra mycket mer stålar och just pengakåtheten är inget hon sticker under stol med. Det är ju därför hon är där. Till slut bestämmer hon sig för att inte gå hem med någon kund förrän det är någon hon velat ha sex med ändå. Som att det då inte är att sälja sig… 

Caroline L Jensen hyllades för sitt språk i Expressen. Mig tilltalar det inte alls. Särskilt inte då hon försöker sig på att få till personliga liknelser. Som ”om jag hade fått en orgasm för varje gång jag på Vida Loca frågat en man vad han sysslar med, vad som fört honom till Köpenhamn från Tjotahejti, och som svar fått affärer så skulle jag än idag ha träningsvärk.” Ooookeeeej… 

Champagneflickan hamnar inte på min topp-tio-lista. Jag hade velat veta mer om livet som strippa och mindre om hur fantastiskt perfekt Caroline själv är. Ett underbarn, närmast geniförklarad som pluggade juridik då och efter det betat av både psykologi och svenska. Vacker som få och förundrad (och lite förtjust) över att folk vänder sig om på gatan när hon bär uppseendeväckande kläder, som kortkortkort och skinnrock. Det är som att hon, samtidigt som hon säger att det är helt okej att vara strippa, försöker förklara hur mycket icke-strippa hon själv egentligen är.

Recension: The Hangover

Jag tycker det är svårt med komedier. Men när en komedi är bra är den riktigt bra. Det finns liksom inget mellanting ”den var liiiite rolig”. Antingen är den kul eller inte kul. The Hangover, eller Baksmällan som den heter på svenska biografer, tillhör den kuliga  kategorin i min bok.

The Hangover handlar om fyra killar som drar till Vegas på svensexa, vaknar upp och minns nada. Inte ens var dom tappat bort den blivande brudgummen, han är nämligen spårlöst försvunnen. Bit för bit lyckas dom genom detektivarbete nysta upp kvällens händelser och… dom är inte, vad ska vi säga… normala! 

Det må låta som en simpel story, och det är det också. Grejen är att dom här fyra killarna är helt makalösa. Dom behöver inte ens säga något för att jag ska skratta. Minspelet, tajmingen, tonfallet – allt blir kul. Och i en galen biroll – Mike Tyson!

Vi har Bradley Cooper som man känner igen som ”single-smoker-Jake” i ett Sex & The City-avsnitt, som Will Tippin i ”Alias” och från filmer som ”Yes Man”, ”He’s Just Not That Into You” och ”Wedding Crashers”.

Ed Helms från amerikanska The Office, där är han Andy Bernard. I övrigt har han mest gjort småroller och röster i filmer. Gissar att det kan bli ändring på det nu.

Vi ser också Justin Bartha, men inte så mycket av honom eftersom han är den försvunna brudgummen. Och lika bra är nog det, för han är den tråkigaste av dom alla. Han är också mest känd för att han dejtar Ashley Olsen.

Bäst  är Zach Galifanakis som nu är min nya favorit. Han är helt störd. Jag YouTube-ade honom och kollade lite av hans standup och fick mersmak. Och det är inte för att han är lik Mats, som Mats kollegor elakt (men ack så roligt) påstod igår. Mats med semesterskägg tyckte dom var lika-som-bär-material med Zach:

 

Hahahahahahaha! Förlåt darling!

Recension: Public Enemies

Efter MVC i måndags (allt var fint med Knodden, h*n har växt men inte jag, det är kanske därför det känns som jag håller på att sparkas sönder inifrån, trångt…) blev det en tidig bio för Mats och mig. Vi valde mellan Linje 123 kapad, Brüno och Public Enemies. Det blev den sistnämnda:

Filmen har allt. Johnny Depp (och Christian Bale visst, men det är något med honom som… inte gör det för mig helt enkelt), Michael Mann i regissörsstolen, cool gangstermiljö, snajdiga kläder, kultiga bilar, en kärlekshistoria och en landsomfattande jakt. Och på det övervägande finfina recensioner. Svenskan skrev bildpoesi, Expressen kallar filmen en amerikansk melodram och ger den fyra getingar och Corren anser att regissören Michael Mann är andlöst skicklig.

Så ja, den har allt Public Enemies. På pappret. Där i biosalongen kom jag på mig själv att tänka på att jag måste berätta för Mats att en glasflaska gick sönder i badrummet och att han ska akta sig för glasbitar, mitt under filmens värsta skottdrama. Det är inte vad jag skulle kalla en fängslande rulle.

Johnny Depp är bankrånaren John Dillinger, Marion Cotillard hans flickvän och Christian Bale snuten som jagar dom. Dillinger charmar allmänheten och polisen klantar sig gång på gång i sina försök att ta fast honom. Så fortsätter det, i två timmar. Typ.

Jag tror att problemet med filmen är att man aldrig riktigt får grepp om någon av karaktärerna. Storskådisarna till trots förblir dom rätt igenom platta. Ointressanta. Jag vet inget om dom och vill heller inget veta. Miljön är heller inte så snygg som man skulle kunna vänta sig av en gangsterhistoria och jag blir heller inte direkt tagen av fotot. Det där med ”bildpoesi” som Svenskan drog till med har jag väldigt svårt att se.

Jag är ledsen att säga det Johnny Depp, men jag blev besviken. Filmen får inte mer än två av fem i betyg.

Recension: Två husvagnar

Förra sommaren läste jag Martina Lewyckas ”En kort berättelse om traktorer på ukrainska”. Jag älskade boken (och det var för övrigt där jag föll för namnet Vera). När jag i valet av sommarlitteratur såg en ny bok av Lewycka i pockethyllan var valet inte svårt, jag köpte utan att tveka ”Två husvagnar”:

Precis som första boken handlar ”Två husvagnar” om ukrainare som kommer till London. Det här ligger Lewycka nära eftersom hon själv är ukrainska, dock född i Storbritannien. 

I huvudrollen hittar man professorsdottern Irina som trotsat sina högutbildade föräldrar och lämnat Kiev för ett äventyr utomlands. Hon drömmer om Mr Right och kultiverade samtal på engelska, men hamnar istället på en jordgubbsodling i Kent tillsammans med andra gästarbetare. Dom hyses in i två husvagnar och här börjar den brokiga skaran flätas samman. Vi har vackra Irina, som till en början inte alls går ihop med landsmannen Andrij. Han är gruvarbetarson och hennes raka motsats. Här finns även polska Jola och hennes systerdotter Marta. Jola har plockat jordgubbar i många somrar för att under vintern kunna försörja sin son som den ensamstående mor hon är. Från Polen kommer även Tomasz, som har ett gott öga till Jola. Hans uppvaktning av henne har en del att önska, jag skulle åtminstone inte gå igång på en man som stal mina trosor när dom hängde ute på tork… I husvagnarna bor även djupt religiöse Emanuel från Malawi, två kinesiska flickor samt Vitalij som ingen egentligen vet var han kommer från.

Knappt har deras gemensamma liv börjat förrän allt rämnar och gruppen sprids för vinden, för att via otäcka kycklingfarmar, män med pistoler, stenhöga miljöaktivister återförenas, skiljas och återförenas i en väldig fart. 

Boken håller ett skönt och högt tempo och berättarrösten är ibland Irina, ibland Emanuel, ibland Andrij och ibland någon helt otippad. Lewycka bjuder, precis som i ”En kort berättelse om traktorer på ukrainska” på massor av humor blandat med gravallvarlig samhällskritik. 

Jag älskade den här, precis som den förra och har redan beställt Lewyckas nästa bok ”We Are All Made Of Glue”.

Recension: Den jag ville ha

Jag vägde upp förra boken, Pulizerprisvinnaren Vägen med en äkta chiclit, ”Den jag ville ha” av irländska succéförfattarinnan Sheila O’Flanagan. Först tänkte jag skriva att det här är en bok jag har hemma eftersom jag en gång fick den i en goodiebag (vilket jag ju nu också gör…), som om att det vore skämmigt att köpa den. Att jag hade den hemma för att jag fått den. Och nu läst den i brist på annat typ. Är det bara jag som är så löjlig? Som känner tvång att ursäkta sk skräplitteratur? 

Jag har fått den, men jag hade lika gärna kunnat köpa den i hopp om en skön sommarbok.

I huvudrollerna hittar man före detta bästisarna Darcey och Nieve. Två tjejer som (såklart) har både looks och skills. Smarta som få och oskiljaktiga. Tills Nieve drar till USA med Darceys pojkvän. Pojkvännen hon trodde hon skulle dela sitt liv med. Det är inget man förlåter sådär bara och det är en händelse som på ett eller annat sätt präglar Darceys liv. Hon säger upp kontakten med både Nieve och (före detta) pojkvännen och börjar ovilligt klättra på karriärstegen istället. 

En dag dimper en bröllopsinbjudan ned i Darceys brevlåda. Från Nieve. Och (före detta) pojkvännen. Ska hon svara ja? Ska hon svara nej? Ska hon svara alls? Ska hon gå dit och sabba hela skiten?

Det här är en typisk chiclit, möjligtvis med det undantaget att båda tjejerna är grymma affärskvinnor. Men dom är å andra sidan desto mer sårbara när det gäller kärlek. Och säga vad man vill om chiclits, men jag blir underhållen för stunden även om jag kanske inte får med mig ett budskap för livet. Men det tycker jag inte alltid att man behöver få heller. En utmärkt strandbok.

Recension: Vägen

Pixalexia skrev för ett tag sen klokt att hennes princip är att livet är för kort att slösas på böcker man inte tycker om. Jag kommenterade att ”så måste jag också börja göra, speciellt efter att jag läste den där Barbara Biggs-boken jag verkligen inte gillade”. 

Men lever jag som jag lär? Icke. Nyfikenheten, eller snarare känslan av att ”tänk om jag missar något jättebra i slutet” tog över även när jag läste kritikerrosade ”Vägen” av Cormac McCarthy. Det är inte få som kallat detta alster för ”ett mästervärk” så vem är jag att komma och tycka den är trist liksom? 

Men jag tyckte det. Jag tyckte denna Pulizervinnande roman var riktigt trälig. Den handlar om en far och en son som vandrar genom ett dött amerikanskt landskap. Alltså verkligen ett dött landskap. I denna gudsförgätna omgivning drar dom få överlevande runt. Vissa som överlevt av att äta andra. 

Men fadern och pojken tillhör dom goda. Efter femtio sidor av poetiska beskrivningar av detta döda landskap har man ännu inte fått reda på vare sig vilka dessa två huvudpersoner är, vad dom heter, vad för katastrof som drabbat världen eller vart dom är på väg. Däremot vet man allt om hur det låter då en nedbränd trädstam till slut faller omkull. 

Det var då jag tänkte ”nu slutar jag läsa”. Men jag kunde inte. Jag tänkte att ”snart så kanske…” Men snart-så-kanske kom inte. Åtminstone inte ett snart-så-kanske som gjorde att jag kunde tycka boken blev mer spännande. Det är en detaljrik skildring, men väl detaljrik. Jag fick en adjektivöverdos. Boken är alldeles säkert ett viktigt inlägg i miljödebatten, men lite för långdragen för min smak.

Recension: Scener ur ett kändisskap

”Scener ur ett kändisskap” är en fejkdokumentär om Linus Wahlgrens försök att tvätta bort stämpeln Wahlgren. Han vill inte längre vara en musikal- och buskisskådis, han vill bli seriös, vi snackar Dramaten. För att komma dit ser han bland annat till att lära känna Jonas Malmsjö, som liksom alla andra skådisar i filmen spelar sig själv. Eller, vi får väl hoppas att Jonas Malmsjö inte är den uppblåste, trångsynte, fördomsfulle tönt han gestaltar i filmen i verkliga livet.

Man har en diger rollista. Förutom ovan nämnda syns Örjan Rahmberg, Elin Klinga, Stina Ekblad, Ola Forssmed, Josephine Bornebusch, Jonas Karlsson, Måns Nathanaelsson, Tova Magnusson-Norling med flera.

Tanken är väl kanske att våga göra narr av sig själva, att bjussa lite liksom, men det hela faller platt. Antingen är hälften internskämt i skådisbranschen eller så är det helt enkelt inte särskilt roligt. Där står pompösa Dramatenskådisar och pratar nedlåtande om musikalstjärnor, dricker rödvin och slår sig för bröstet. Som en parodi på sig själva är det nog tänkt, men det enda jag tänker är ”så långt från verkligheten är nog inte det där käre Örjan Rahmberg” när han spottande och fräsande grälar på allt och alla på fyllan.

När jag såg den här filmen var den en del av en hel filmdag och huvudpersonerna fanns på plats för att presentera den för den samlade kritikerkåren:

Det enda jag tänkte när den var slut var, måtte dom inte vara kvar här i biografen, för ingen av recensenterna här kan väl komma ut med svallande beröm. Jag skämdes lite å deras vägnar. Så lite gillade jag filmen. En film som jag efter tjugo minuter tänkte ”men det här är nog en entimmeshistoria, en liten kortis som vi får se innan dom riktiga filmerna börjar”. Jag tyckte inte den kunde hålla i långfilmsformat. Det kunde den inte heller. 

En sak var dock glasklar när jag sett klart filmen. Varför Linus Wahlgren inte får fler stora filmroller. För kan man inte ens spela sig själv utan att spela över, då har man problem. 

Filmen får betyget ett av fem.

Film & Fire

I vanliga fall brukar vi knappt titta på TV här i stugan. Dels för att vi bara har fyran och sexan, dels för att antennen inte är ordentligt uppsatt än, men mest för att Mats och jag brukar sitta ute sena kvällar över mat och vin och prata, spela spel och lyssna på musik.

Den här sommaren med bebisen i magen är saker och ting naturligtvis lite annorlunda. Jag är tröttare än vanligt och det där med att sitta uppe sena kvällar ÄR mycket lättare med lite vin. Nu har vi istället laddat datorn med filmer och igår tog vi till och med middagen framför film:

Vi såg gamla ”Fear & Loathing In Las Vegas” på inrådan från min sjuttonårige lillebror. Och man ska kanske vara sjutton när man ser den. Eller kille. Eller bara inte jag. Mats tyckte den var okej, jag hade stängt av efter en kvart om jag varit själv. En enda lång LSD-tripp med grym rollista; Johnny Depp, Benicio Del Toro, Christina Ricci, Tobey McGuire m fl.

Det blev bättre sen till desserten. Smultron, smultron, smultron! Och glass!

Recension: Dödgrävarens dotter

Jag vet inte hur många gånger jag stått med Joyce Carol Oates ”Blonde” i handen på Pocket Shop, men av någon anledning får den aldrig följa med på resa. Oates berättelse om Marilyn Monroes liv. 

Inte har det heller blivit någon annan av Oates fyrtiotalet romaner (lägg till det ett gäng noveller, barn- och ungdomsböcker, poesiböcker, dramer och ett gäng romaner under pseudonymerna Lauren Kelly och Rosamond Smith). Inte förrän nu. Nu har jag läst ”Dödgrävarens dotter”:

Boken handlar om Rebecka, som föds i New Yorks hamn 1936 på skeppet hennes föräldrar och två bröder flytt från Tyskland med. Den tyskjudiska familjen slår sig ned i den lilla staden Milburn där det enda jobbet pappan kan få är som dödgrävare. Familjen inhyses i en fuktig stuga på kyrkogården och här växer Rebecka upp. Det är en dyster historia och Rebecka lämnar hemmet som sextonåring och man får följa hennes kamp för livet genom livet. 

Jag tycker verkligen om Oates sätt att skriva. Att berätta. Hon ger en lite för att man ska få smak för fortsättningen, sen tar hon snabbt tillbaka det. Hon kan till exempel skriva att ”det var i det ögonblicket Rebecka fick idén som skulle förändra allt” för att sen gå tillbaka och beskriva vägen fram till idén. Man vill hela tiden läsa mer. Jag tycker en sådan berättarteknik är oerhört underhållande. Jag kunde inte släppa boken.

I veckan publicerade Svenskan en lång intervju med Joyce Carol Oates med anledning av hennes Sverigebesök för att promota nya alstret ”Dagbok”. Där rekommenderar Oates själv ”Dödgrävarens dotter” som en av sina bästa. Något som gör mig lite besviken. Jag hoppades ju på att ha funnit en ny favoritförfattare, men om jag redan läst det bästa hon gjort, är det då någon mening att ge sig på det näst bästa?

Recension: Whatever Works

Woody Allen. Larry David. Whatever Works. Ja nog funkar det för mig allt.

Efter ett par års otrohet i Europa har Woody återvänt till New York (för att i nästa film vara i London igen…). Lika bra det. Jag gillar vanligtvis Woody Allens filmer och är av åsikten att dom flesta som inte gör det helt enkelt inte gett dom en chans. Det var nämligen min egen inställning innan Mats tvingade mig att kolla in hans bästa. Och omvände mig. Men dom senaste tillhör inte hans bästa. 

Det må så vara att Penelope Cruz fick en Oscar för sin biroll i Vicky Cristina Barcelona och det må så vara att hon var värd det för sin prestation. Men i övrigt tyckte jag filmen var alltför självklar, förutsägbar och genomskinlig. 

I Whatever Works är Allen tillbaka i sitt esse. Det kan också vara Larry David som gör det. Jag älskar Larry David. Jag älskar Larry Davids egna serie Curb Your Enthusiasm (Simma lugnt Larry, på SVT). Du vet säkert att Larry ju skrev Seinfeld tillsammans med Seinfeld och att han ligger till grund för George Costanza. I sin egen serie är han så jobbig att man måste vänja sig i säkert 6-7 avsnitt innan man kan titta utan att skämmas ihjäl. I Whatever Works är han… densamma! Åtminstone bra nära. Och jag gillar den där enerverande jäveln. Det gör jag.

Larry David spelar Boris Yellnikov, en kufig och råpessimistisk snubbe som tycker han är väldigt mycket förmer alla andra och som dessutom lider av grovt tvångsbeteende. Eller han lider inte så mycket av det, men hans omgivning kan tycka att det är lätt enerverande att han måste sjunga ”Happy Birthday” sju gånger varje gång han tvättar händerna.

Boris får otippat en ung och naiv Melodie efter sig (spelad av Evan Rachel Wood). Det är ju inte utan att man tänker på Woody Allen själv och hans unga fru, tillika hans (före detta?) adoptivdotter. Men där slutar likheterna. Boris och Melodie får snart sällskap av Melodies föräldrar och soppan är komplett. 

Gillar man sjuk humor gillar man Whatever Works. Gillar man Woody Allen gillar man Whatever Works. Gillar man Curb Your Enthusiasm gillar man Whatever Works. Jag gillar allt ovanstående och ger Whatever Works en klar fyra (av fem möjliga)!

Whatever Works har biopremiär imorgon.

Galaprinsessor

Så var bok nummer två ur sommarens litteraturhög avslutad. Det gick fort. Två dagar i solen och jag hade slukat den. Det är ju det sköna med chic-lit, det är lättsmält och passar perfekt när man bara vill vila hjärnan lite från världen utanför.

Galaprinsessor är dock lite annorlunda än ”vanlig” chic-lit på det sättet att den är skriven av två tjejer som verkligen vet vad dom snackar om. Boken handlar om Hollywood, eller Hollyweird som dom ofta kallar det, och namedroppingen av kändisar är outsinlig. Författarna heter Ruthanna Hopper och Amanda Goldberg och är döttrar till skådespelaren Dennis Hopper (Easy Rider, Apocalypse Now, Speed, True Romance mm)och producenten Leonard Goldberg (Charlies Änglar, Starsky & Hutch, Double Jeopardy mm). På baksidan av boken kan man läsa att dom själva ”vuxit upp på filminspelningar med Julia Roberts, firat familjehögtider med Jack Nicholson, fått födelsedagspresenter från Sean Penn och shoppat med Drew Barrymore”.

Boken handlar om Lola, dotter till en av Hollywoods demonregissörer men själv helt talanglös och dessutom skådisholist, beroende av att dejta skådisar som sen ändå bara krossar hennes hjärta. Med i historien finns också hennes ABK (allra bästa kompis) Kate som är hänsynslös Hollywoodagent, ett slags kvinnlig Ari Gold (Entourage). Hennes ASK (allra bästa skådiskompis) som är hooked på yoga och väntar på det stora genombrottet. Och sist men inte minst hennes AGK (allra bästa gaykompis) som är en aspirerande designer fast besluten att bli nästa Karl Lagerfeld. 

Det som gör den här boken annorlunda än andra Hollywoodskildringar är att jag faktiskt tror på Hopper/Goldberg. Dom lever ju det livet, dom måste ju veta hur det är, säger dom att skådisar förlorar all verklighetsuppfattning så fort dom slår igenom, att det liggs till höger och vänster och att det är ett galet slöseri på fantastiska designerkläder – då tror jag dom. 

Fast man vet ju inte. Dom kanske bara vill upprätthålla myten…

Som strandlitteratur funkar Galaprinsessor utmärkt. Underhållande, lättläst och bitvis humoristisk. Men den har definitivt ett bäst-före-datum för en del av kändisarna man refererar till har snart redan använt upp sina femton minuter.

PS. Undras om översättaren har koll eller inte. Lolas pappa gör en remake av en film. En seriös film. Översättaren skriver ”Viskningar och skrik” men visst måste det vara Bergmans ”Viskningar och rop” man är ute efter? Visserligen skriver man om Oceans 17 och andra uppföljare som ännu inte finns, men ”Viskningar och skrik”? Näe, det måste bara vara fel.

Valley Girl

I majnumret av Nylon skriver man om åttiotalsinspiration Bland annat filmen ”Valley Girl” som tydligen har en sann bakgrund. Inspirerad av tonårsdottern skrev Frank Zappa låten ”Valley Girl” som sen alltså blev film.

Jag blev sugen på att se neon, höga luggar, burriga hårsvall och högt skurna baddräkter och tog med filmen hit till stugan. Igår slog jag på den och mer än att det var lite kul att se åttiotalsmodet är filmen inte annorlunda än någon annan amerikansk high school-rulle. Förutom att den innehåller en på den tiden snygg Nicolas Cage. 

Vill du överdosera i åttiotalsmode så kan jag rekommendera ”Valley Girl”. Vill du se en historia som kommer förvåna och beröra dig, så ska du inte se den. Här pratar vi det klassiska fin-flicka-möter-ruffig-pojkvän-som-vännerna-inte-tycker-om-temat. Inget nytt under solen där inte: