Category Archives: Recensioner

Recension: The Descendants

Såg den i kväll. Filmen som fick två Golden Globes. Bästa drama och bästa manliga skådis. George Clooney som den försummande fadern som plötsligt, då hans fru hamnar i koma efter en båtolycka, måste ta hand om sina två döttrar.

George Clooney i en dramatisk roll. En som han gör bra. Intressant, tänkte jag och räknade med att gråta floder. Men när ljuset tändes i salongen vände jag mig till vännen Anna och sa ”jag kände ingenting”. Hon hade tänkt exakt samma sak.

George Clooney var helt oengagerande. Hans minspel var detsamma filmen igenom. Han fick mig inte att känna någonting. Jo förresten. Han fick mig att då och då titta på klockan. Och då innehöll filmen ändå familjedramer som död, otrohet, sörjande barn, knarkande ungdomar och demens. Ändå. Noll känsla.

Jag kan inte för mitt liv förstå hur den här filmen kan ha fått två tunga Golden Globes. Och jag hoppas den inte kammar hem någon av de fem Oscarsstatyetter den är nominerad till.

The Iron Lady

Såg den ikväll. På lokala bion. Där halva nöjet vanligtvis är att sjunka ner i sköna soffan, trycka på knappen och fälla ryggstödet, beställa ett glas vin och lite snacks och njuta av vad som än visas.

Så även idag. Minus vinet. Då jag var gravid med dottern saknade jag inte vin. Inte alls. Den här gången. Mycket. Ett glas rödvin skulle smaka mums!

Men åter till kvällens film: The Iron Lady – Meryl Streep gör Margaret Thatcher. Den enda kvinna som varit premiärminister i Storbritannien och som dessutom varit det under längsta sammanhängande tid sen början på artonhundratalet. En film om en stor politiker, tänkte jag. En film om en kvinnoförebild. En film om hennes väg till makten och hennes tid vid makten.

Men nej. Det här är mer en film om att åldras. En film med utgångspunkt från där Margaret Thatcher är idag. En halvdement nästan nittoårig kvinna som ser och talar med sin döde make. Det är ett fint porträtt av kärlek, men också sorgligt. Man ser Thatcher minnas till foton, till melodier och till filmer och på så sätt får man vissa tillbakablickar i hennes liv. Jag kan inte låta bli att undra hur den riktiga Margaret Thatcher kommer reagera på den bild som målas av henne. Om hon ser den. Om man borde väntat till hon inte kunde se den?

Man får möta barnet Margaret som jobbar i sin pappas matbutik, den unga studenten Thatcher med politisk strävan och sedan vips den medelålders kvinna som bestämmer sig för att försöka bli premiärminister.

Enligt min mening är det för lite fokus på Margaret Thatcher som den inflytelserika och viktiga politiker hon var. Hur hon kom dit berörs naturligtvis, men jag ville veta mer. Och framför allt hade jag velat se mer av hennes tid vid makten. Och en något mer nyanserad bild än den otroligt envisa och nästan ondskefulla människa jag tycker filmen visar.

Filmen är sevärd. Det är den. Meryl Streep är helt fantastisk som Margaret Thatcher. Och det är en vacker kärlekshistoria man får följa. En historia som inte slutar trots att döden skiljt dom åt. Men räkna inte med att få en inblick i Järnladyns politik. Av Thatcherism. Skulle jag betygsätta filmen mellan 1-5 skulle den få en trea.

The Iron Lady har Sverigepremiär 3 februari.

The Help

Såg den nyss. Vilken film. Nästan 2 1/2 timme lång. FÖR långt brukar jag tycka varje gång en film passerar tvåtimmarsgränsen. Inte den här. Otroligt gripande. Se den! Bring the näsduk!

Recension: Animal Kingdom

Det här är historien om en familj. En jävligt trasig familj. En rakt igenom otäck film. Inte på det där vanliga thrillersättet, utan mer på det sättet att man hade en nervös klump i magen filmen igenom. Emellanåt slutade jag nästan andas, andra stunder ville man bara skrika åt rollkaraktärerna (något Mats på riktigt nästan gjorde vid ett tillfälle…)

Animal Kingdom handlar om en grovt kriminell australisk familj och deras sjuka relationer till varandra. Ett maktspel utöver det vanliga med en introvert sjuttonårig kille i centrum. Efter att hans mamma dött flyttar han till sin mormor och sina morbröder och byter ett liv som knarkarbarn till ett liv som rånar/knarklangare/mördare-systerson.

Animal Kingdom lämnade mig med en känsla av obehag. På ett bra sätt. På det sättet att den berörde.

Recension: Pepparkakshuset

Sist mamma satte en bok i handen på mig var vampyrmördarhistorien Låt den rätte komma in.

”Men hur tänkte du nu” frågade jag då, ”du vet ju att jag varken gillar vampyrhistorier eller deckare”.

”Ja men den här är annorlunda” svarade mamma. Jag lät det räcka. Och jag sträckläste. Den var annorlunda. Och inte heller jag kan ge någon bra beskrivning på hur den egentligen är annorlunda.

Så när mamma i våras satte en ny bok i handen på mig, en deckare, ifrågasatte jag inte. Hon vet ju att jag inte gillar deckare. Med andra ord måste det vara något särskilt, något annorlunda med även denna.

Och nu har jag läst. Pepparkakshuset av Carin Gerhardsen.

Vi får följa Hammarbypolisen i Stockholm i deras utredning där en man till synes helt utan anledning blivit ihjälslagen. Och vi får följa mördaren. Parallellt. Dessutom lär man känna poliserna, som inte alla är den stereotypa svenska deckarpolisen; arg, missförstådd, ensam och halvalkoholiserad.

Ett personligt plus är att man hänger i mina gamla kvarter. Både i Enskede och på Södermalm. Det är så mycket lättare att se polisernas stammisfik framför sig när man själv varit där och ätit Lisas gudomliga bullar.

Eftersom jag som tolvåring fick nog av undra-vem-som-gjorde-det-böcker då jag plöjde alla Agatha Christie-mysterier, var jag glad att mördaren presenterades så snabbt. Att man fick veta vem denne var och varför denne agerade på ett visst vis.

Samtidigt lär man känna poliserna. Chefen Sjöberg, som är lyckligt gift och har fem barn (men när det förklarades att tvillingpojkarna var adopterade efter att deras knarkande mamma dött i barnsäng eller hur det var, blev det nästan lite för mycket gullgull över familjen Sjöberg), den knappt trettioåriga ensamstående Petra, Jamal som visserligen har libanesiskt ursprung men är jävligt less på alla arabiska referenser han får kastade i ansiktet – han har ändå bott i Sverige sen han var pytteliten och känner sig mest som svensk, och så Jens som väl är mest som den där stereotypa svenske deckarpolisen faktiskt.

Ja du hör. Det är mycket runt omkring. Dessutom ger Gerhardsen oss en inblick i samhällets kanske inte så trevliga sidor. På ett lite annorlunda sätt. Hur kan jag inte förklara utan att förstöra historien. Inte heller kan jag berätta vad i slutet som lite drog ner mitt annars mycket positiva intryck av boken. Du får läsa själv och se om du reagerar som jag! För det är en utmärkt ligga-i-solstolen-och-sträckläsa-bok. Dessutom finns två till i serien om Hammarbypolisen. Och jag har redan börjat på tvåan.

Recension: Jag ska bara fixa en grej i köket

För ett par månader sen fick jag en bok i present av en av våra goda vänner. Och nu har jag lyckats läsa ut den. Inte för att den var dålig. Tvärtom. Vad det däremot är dåligt med just nu är tid. Hela tiden faktiskt.

Det är något Ingrid, huvudpersonen i Moa Herngrens bok ”Jag ska bara fixa en grej i köket” också har för lite av. Ingrid är ensamstående med sin åttaåriga dotter Juni. Inte för att Junis pappa inte vill träffa Juni, utan för att Ingrid inte riktigt funkar utan Juni. Därför har hon gjort allt för att pappa Peter ska få så lite tid som möjligt med sin dotter. Ingrid funkar inte utan Juni – och inte utan vin. Eller ”den lilla vita katten” som hon kaller boxen med Gato Blanco som alltid finns i kylskåpet. Eller i skafferiet. Eller i ett glas i kryddhyllan. Eller…

Men Ingrid är inte alkoholist. Herregud, vad tror du. Hon bara behöver varva ner ibland. Det är som bomull runt Ingrid då hon haft en sammandrabbning med Peter, eller med dom elaka kollegorna på jobbet, eller med sin mamma. Ja där har du en som verkligen är alkis, om du frågar Ingrid. Hennes mamma.

”Jag ska bara fixa en grej i köket” är en vardagsbetraktelse där det finns något väldigt fult bakom den fina fasaden. Något fult som trots att det emellanåt känns brutalärligt, ändå inte känns fult nog. För fy fan, rent ut sagt, så vidrig den här tillvaron måste vara för en åttaåring. En åttaåring som visst det förstår.

Jag blev illa till mods många gånger under läsandet av den här boken. Men det är väl också det som är meningen. En vardagsbetraktelse över ett liv som kanske tillhör min granne. Din granne. Din kollega. Det märks inte. Eller gör det? Fast vaddå? Skulle du säga något om det? Det är ju ändå inte din ensak… Eller min. Och fortsätter vi så. Ja då hjälper vi. Ingen.

Recension: Så fick vi se slutet

Första boken sen graviditeten (läste ut den på semestern men har inte hunnit skriva klart om den förrän nu…) blev en som favoritförfattaren Nick Hornby hajpat. Ja inte bara han för den delen, boken har varit en snackis i USA där man inte sparat på pengarna i marknadsföringen.

Så fick vi se slutet av Joshua Ferris är en bok om arbetsplatsen. Något som känns oerhört avlägset för mig, men för alla som någon gång jobbat på ett kontor är igenkänningsfaktorn hög. Vilket kontor som helst. Jag skrattade högt många gånger där i solstolen:

Just den här arbetsplatsen är en reklambyrå som håller på att gå under. En efter en får sparken och ingen känner sig säker. Vi möter kvinnan om vars frisyr alla tänkte ”hallå åttiotalet ringde och ville ha sitt hår tillbaka”. Mannen som smyger sig in på jobbet även efter att han fått sparken. Kollegan som ska spy galla över annan kollega till bästiskollegan, hängde du med där? Det gjorde inte ”kollegan” som spydde galla i mail inte bara till bästiskollegan, utan hon råkade klicka på skicka-till-alla-symbolen. Vi träffar också mellanchefen alla hatar. Högste chefen alla fruktar. Knäppisen med läskigt vapenintresse. Han-som-gillar-henne-men-inte-vågar-säga-något-för-dom-jobbar-ju-ihop-killen. Ja du fattar, man känner redan det här gänget.

Rolig men samtidigt tragisk. Så sammanfattar många kritiker boken. Och jag kan bara skriva under på det. Tragiskt, tycker jag, inte det faktum att folk får sparken – utan att så många tillbringar så mycket av sin tid på ett ställe dom egentligen avskyr.

Det är en bra mix. Skratt blandat med förtvivlan. Älskvärda karaktärer blandat med äckel. Allt skrivet i vi-form. För det är vi som är arbetsplatsen. Du och jag. Och dom andra. Gruppen. Kul grepp.

Jag tyckte dessutom mycket om slutet på Så fick vi se slutet. Speciellt den allra sista meningen, det absoluta slutet.