Sjukt

En liten kille jag känner kräktes i natt. Två gånger, sen var det över. Man hoppas det inte är vinterkräksjukan, för den finns på den lilla killens dagis förskola. Hans bästa kompis mamma och pappa ligger nämligen hemma och kräks ikapp. Ja, utom när dom sprang till förskolan och lämnade in sonen då.

Är jag trångsynt eller är man egoist då? Visst, jag förstår att det är knepigt att ta hand om en treåring när både mamma och pappa är dåliga, men är det okej att riskera att smitta ner en hel förskola lagom till jul för att lösa problemet?

Brrr…

Nej men om vi bara stannar inne idag då… 

Lipa

Jag sa till Mats att Vera lipade mycket. Han höll inte med. Jag förstod inte hur han kunde säga emot.

Det visade sig att Mats aldrig hört talas om att lipa kunde betyda räcka ut tungan, utan hade trodde jag sa att Vera grinade mycket, vilket hon ju sällan gör på dagen (men desto oftare kväll och natt…). 

- Men vad säger du om att räcka ut tungan då, frågade jag.

- Räcka ut tungan, svarade Mats.

Jahapp… 

Kollade upp det hela och det visade sig att lipa tydligen är dialektalt för att räcka ut tungan. I mellansverige. Och dit kan då inte Huskvarna räknas eftersom Mats är därifrån och aldrig hört det.

Jul i vårt hus

Sleep Deprivation

Det har varit en av dom dagarna. En av dom då man inser att berövande av sömn är en effektiv tortyrmetod. De gånger jag sovit längre än två timmar i sträck sedan Veras födsel för 11 veckor sedan är lätträknade.

Working Girl

Känns lite märkligt, men idag ska jag jobba lite. Faktiskt inte första gången sen Vera kom, men så är det ju bara för ungefär en timme åt gången. Idag ska Vera hänga med Mats på hans jobb. Hon har inte varit där tidigare så han får agera stolt far och visa upp sin dotter. Håll nu tummarna för att det är en glad dotter. Planen är att promenera ett par timmar innan så hon är utsövd och glad, tanka henne full med mat och lämna dom med en flaska utpumpat, sen iväg snabbt och jobba en timme och komma tillbaka till en förhoppningsvis fortfarande glad tjej. Och pojkvän. Glad alltså. 

Om jag jobbar idag förresten, betyder det att jag också kan ha sådan där härlig fredagsfeeling? Och after-work? Jag, Mats, Vera över en… Ramlösa?

OT: ”Working Girl” är en av Mats favoritfilmer. Märklig filmsmak. Idag bad han mig kolla om vi kunde få hem ”Funny People” och”2012”. Adam Sandler eller jordens undergång. Pest eller kolera…

Ensam hemma…

… för första gången på 8 veckor! Mats och Vera är ute och promenerar i BabyBjörnen. Där brukar hon sova gott och inte vakna, men dom håller sig ändå på behörigt amningsavstånd. Det vill säga inte längre än 10 minuter hemifrån.

Egentid har jag inte haft sen förlossningen. Jag saknar inte (ännu) att gå ut och festa, men jag saknar att få ta en dusch utan att undra om Vera kommer vakna snart, jag saknar att kunna ta ett fotbad eller läsa den där ELLE Mats kom hem med till mig för… ja det är nog 2 veckor sen, som jag inte haft tid att öppna. Jag ska också ta tag i pappren från Försäkringskassan så jag får någon föräldrapenning. Krångligt verkar det. Varför kan man inte bara få allt i en klumpsumma och använda dom som man vill? 

Jag ska helt enkelt göra sånt där man inte kan göra ordentligt när Vera är med, eftersom jag antingen måste släppa allt när hon behöver mig när vi är själva, eller inte kan slappna av riktigt och göra när hon och Mats är här hemma. För även om jag vet att Mats tar hand om henne, stressas jag av att höra henne skrika om jag t ex duschar. Då blir den där stunden inte lika njutbar. 

Så. Slut på bloggandet. Start för me-time.

Höst i bild

Stilla morgon

Fördelen med en dotter som vaknar halvfem. Man får se morgonen innan dagen hunnit störa den:

Världens sämsta jobb?

Ja det måste ju dom här som hoppar på en på gatan ha. Dom som ska antingen sälja något, eller samla in pengar till något. Finns det någon som på riktigt blir glad av att bli närmad av en sådan? Själv brukar jag ofta låtsas prata i telefon bara för att slippa. Hur sjukt är inte det? Att jag ska behöva låtsas vara upptagen för att slippa bli störd? Grejen är ju den att dom inte kan ta ett nej. Hade dom kunnat det hade det varit okej. Jag fattar naturligtvis att det ingår i deras arbetsbeskrivning, där står väl ”var en igel, ett nej är aldrig ett nej, egentligen” typ.

Sist det hände mig blev jag i det närmaste idiotförklarad av snubben som kom fram och ville ha mina pengar. En kille med kalsongerna utanpå kläderna och slängkappa ska tilläggas… Han kom från Greenpeace och ville ha mitt stöd. Jag började med ”nej tack”. Han fortsatte. Jag sa ”inte just nu”. Han fortsatte. Jag försökte med ”min dotter sover, jag kan inte stanna vagnen”. Han fortsatte. Till slut sa jag som det var, ”jag tror inte på det där”. Varpå han lackade och istället för att sakligt fråga varför, säger ”tror du att jag skulle spöka ut mig så här om det inte var för en viktig fråga”?

My Point Exactly. Jag tror inte att miljön räddas av att han springer runt på stan med kallingar utanpå kläderna och slängkappa. Jag tror inte på Greenpeaces aktioner över lag. Jag tror på annan lobbying, jag tror på det talade ordet. Och jag tror på det lilla alla gör i sin egen vardag. Och jag försöker själv. För miljön är viktig för mig. Mycket viktig. Jag försöker handla secondhand och närodlat (ja till och med egenodlat ibland), vi använder tygblöjor till Vera som naturligtvis tvättas med Svanenmärkta tvättmedel, vi kör miljöbil osv. 

Men han frågade inte vad miljön betyder för mig. Vad jag tror på. Han blev bara arg för att jag inte ville stödja det han tror på.

Mina hjältar

När jag gick för att hämta posten i hallen idag kände jag lukten av rök. Brandrök. Jag öppnade ytterdörren och doften blev mer påtaglig. Jag såg dock ingen rök, men ändå. Panik. Vad gör jag? Jag ringer Mats… Då han inte svarade tog jag mitt förnuft till fånga och slog 112. Det tog två minuter så var både brandkår och polis på plats.

Dom tittade runt och knackade dörr och det visade sig att… nyinflyttade grannen eldat i sin kakelugn som tydligen inte riktigt var ämnad att elda i. 

Så dum jag kände mig. Varför tänkte inte jag på det? Att knacka på hos grannarna. På något sätt får jag för mig att jag är ensam i hela världen om att vara hemma en vardag klockan 11.

Jag tackade brandmännen och bad om ursäkt, sa att jag blivit lite panikslagen, att jag har bebis hemma, att det aldrig slog mig att kolla med grannarna innan jag ringde 112, att jag var dum i huvudet… Men dom var fina. Sa att jag gjort helt rätt. Sa att dom förstod. Jag kan tänka mig att det sägs annat sen på fikarasten, ”jo det var en brud på Söder som kände lite röklukt, och där kom vi med hela kavalleriet, så var det bara grannen som lekt med nya kakelugnen, haha”. Det förstår jag. Och det bjussar jag på. Det hade jag också gjort. Men dom besparade mig det. Dom fick mig att känna mig bra. Mindre dum. Och mindre rädd. Mina hjältar!

I mina gamla hoods

Promenerade hem till mamma och pappa igår. Från Södermalm till Enskede. Mina gamla hoods. Tog en sväng genom tunneln där jag som 12-13-åring brukade klottra. ”Mikaela hjärta…” ja vem som nu var föremål för mitt unga hjärtas klappande. Jeppe, Conny, Blomman, Patrick, Stampe osv. Man var ju minst sagt ombytlig vid den åldern. Jag skrev det litet, så litet att det lätt rymdes på en av dom små kakelplattorna på väggen, ändå var man livrädd att någon skulle se just mitt klotter och veta (samtidigt som man nog innerst inne ville det lite grann…). Hur troligt är det liksom? Där är ju en och annan kakelplatta:

På andra sidan tunneln, ja på andra sidan från min mamma och pappa då, hittar man Gamla Enskede Bageri. En riktig pärla med smarrigt bröd och mysigt som fikaställe. Så har du vägarna förbi är det här ett vattenhål att rekommendera:

Såg också reklam man blivit förvånad att se pre-svinflunsan. Ja pre-svinflunsan hade jag nog knappt hört ordet ”handsprit” tidigare, nu skyltas det med det:

Garn Graffiti

Sist jag skrev om garn graffiti hade statyerna på Mariatorget fått bikini. Kul! Inte långt därifrån såg jag häromdagen den största garngraffitin jag hittills sett. En tjock stolpe hade blivit klädd med en jättestrumpa. Jag gissar att det är Stickkontakt som varit framme igen:

Ett tufft sportdygn

Först kollade dom in Sverige-Malta i onsdags kväll, sen var dom uppe på natten och följde Söderling-Federer i US Open, följt av en dag på golfbanan. Klart dom här två är helt slut:

Verkligheten knackar på

Allt ser alltid mycket större och finare ut på bild.

House Hunting

Idag ska vi åka och se om det här kan vara något för oss:

Fler saker på att-göra-listan idag:

• Sätta upp hyllorna vi köpte igår
• Åka till mamma och pappa och måla spjälsängen röd i deras trädgård
• Köpa bilbarnstol av Camilla
• Låna lite bebisgrejer av brorsan
• Rensa i det där icke-definierbara skåpet där allt som inte har någon självklar plats hamnar. Till exempel gamla modem (varför spar man?) 

Ms de Ville bakom ratten

På väg från byggvaruhuset passade vi på att övningsköra lite på en öde parkering. Mest starta, bromsa, växla. Jag måste säga att det gick över förväntan. Jag har typ noll körvana. För den gången när jag var arton och körde med pappa räknas knappt. Den gången som slutade med att pappa och jag skrek åt varandra och jag gick hem. 

Efter det har jag testat någon enstaka gång, men det är minst tio år sen sist. Det har alltid slutat på samma sätt. Jag skriker ”men vadå släppa kopplingen långsamt, jag gör ju det” varpå bilen stannat. 

Men en sak vi tog med oss från handledarkursen var tipset att INTE släppa kopplingen långsamt. Gör det snabbt. Upp till 90% sa Mats och plötsligt fattade jag. Det gick galant. Nåja, mina inbromsningar kanske inte var dom allra mjukaste och finaste, men jag fixade det i alla fall. 

Vem vet. Det kanske bli körkort för mig ändå till slut. Något som tidigare känts oerhört avlägset måste jag erkänna.

Det tog bara fem år

Jag har ingen legitimation. Jag har tappat min. Det gjorde jag i London. När jag bodde där. För fem år sen! Minst! Jag tror dessutom inte att det var i slutet av min Londontid, så det kan vara ännu längre sen. Under tiden har jag använt mitt pass som ID och eftersom det funkat har jag inte kommit iväg för att fixa ett nytt leg. Och det är alltid det där fotot som är gisslet. Man ska komma iväg och ta det… 

Men så igår när jag gick förbi Vasagatan där Journalistförbundet ligger, där jag ansöker om legitimation, så insåg jag att dom har öppet en kvart till, hinner jag bara fixa en bild så… Varpå jag sprang till Centralen, jo faktiskt s-p-r-a-n-g med tjocka magen och allt. Hittade en fotoautomat och insåg att jag inte satt min fot i en sådan på bra länge för där hade det hänt grejer sen sist. Du vet det säkert, men jag som tydligen är helt världsfrånvänd när det gäller fotoautomater blev förvånad över några saker. Dels att man kan betala med kort, att man kan välja bort bilder och ta nya, att det går supersnabbt och att det var rätt dyrt. 70 spänn.

70 kronor är ju inte en summa som tillåter att trettonåringar med skralt i kassan kan hoppa in i båset fyra, fem stycken och ta kuliga bilder. För det gjorde åtminstone jag när jag var typ tretton. Ju fler man var där inne, desto bättre. Och då kostade en remsa med fyra bilder typ femton spänn. 

Men nu är det gjort. Fotot är taget, ansökan är påskriven och om tre veckor har jag min nya legitimation och kan efter fem år (minst…) lägga ner passet i byrålådan. 

Idag ska jag springa mindre för vet du… jag har lite träningsvärk efter gårdagens språngmarsch på… ja vad kan det ha varit, 300 meter! Här snackar vi otränad tjockis!

Stenigt värre

Jag vet att jag gnällt över Smålands steniga jord, men enligt Mats är den ingenting mot skärgårdens. Det har grävts för veranda vid lilla stugan, men just här ser det ju inte ut som han jobbar ihjäl sig direkt:

Härliga hassel

Ja det var det där med makromotiv. Pappa visade mig att här växer hassel. Vartannat år kommer det nötter och i år är ett sådant år: