Ja igår hade vi alltså ”lilla julafton” med Mats sida av vår lilla familjs släkt. Vi började med att ta fel buss från Slussen, men hamnade efter liten båtfärd ändå rätt i Hammarby Sjöstad:

Julbordet smakade finfint. Känns bra att ha värmt upp inför dagens julbord med min sida av släkten, där vi av gammal tradition även sätter i oss färsk skinka efter det vanliga julbordet, serverad med potatis och surkål – så det är inget ”lite extra” direkt, utan en hel måltid till! Här är Mats med mamma, Veras farmor:

Jag gillade efterrätten. Småländsk ostkaka! Namnam. Åt det faktiskt, till Mats stora förvåning, för första gången med hans familj häromåret. Och jag gillar. Mycket! 

På det följde julklappsöppning. Veras allra första sådana:

Vera fick fantastiskt fina presenter. Hennes egna favoriter var en mjuk prasselbok och en boll som sa boink. Jag hoppas att min favorit kommer bli dom där tassarna man ska sätta på spjälsängen för att den ska kunna vagga:

Största paketet fick förstås största kusinen:

Mats mamma och pappa fick en ny kamera som naturligtvis kom till användning med en gång:

Efter kaffet lajjade ungarna lite innan det var sängdags. Vet dock inte om vår Vera riktigt lärt sig det där begreppet ”ta fint”. Det här är ingen fin liten kindsmekning hon ger kusinen:

Mats och jag fick också superklappar. Skaldjursbestick, en bok om köksträdgården (så kanske det blir mer än potatisodling till sommaren) och det längst ned är en present det med – en baksten! Ska bli riktigt spännande att prova:

Och det här fick jag. Fast det krävs ju att Mats gillar det också, för det är lite trist att spela själv. Nu ska vi bara försöka hitta tiden!

Snart fortsätter vi med julen del 2! Nedräkning till Kalle. 4 timmar kvar!

Vi firar jul redan idag. Mats brorson firar med sin mamma imorgon, så vi har lilla julafton för honom idag. Dubbelt så kul. Två julaftnar på ett år. Jippie!

Önskar DIG en riktigt god jul!

Tänk att något som ser så äckligt ut kan vara så gott. Jag älskar syltan på julbordet. Om jag får göra den själv vill säga. Efter recept i gamla kokboken jag fått från mamma som jag tror hon i sin tur fått från mormor eller farmor. Inga krusiduller, inget fläsk, bara kalv och riktigt finmalet. Så ska en sylta göras. Det var vad jag roade mig med igår. Det och sista julklappsshoppingen med mamma. Som hakade hem hit efter, där Mats mamma bor den här veckan. Så Vera fick fika med både mormor och farmor. Lyx. 

Misstänker att det inte är så många som längtar efter syltareceptet, men om du som jag gillar sylta borde du testa. Du behöver:

1 kg kalvlägg

1,2 l vatten

1 msk salt

10 vitpepparkorn

10 kryddpepparkorn

5 hela nejlikor

2 lagerblad 

1 morot

1 gul lök

1 msk ättika

Malen vitpeppar efter smak

Skölj köttet snabbt i kallt vatten och lägg det sedan i en kastrull du fyllt med 1,2 liter vatten. Koka upp och skumma av. Tillsätt salt, kryddor och grönsaker och låt koka sakta i 1 1/2 timme. Ta upp köttet och ta bort benen och lägg tillbaka i spadet som får fortsätta koka ungefär 1 timme. Skär köttet i småbitar och mal det (jag brukar göra det med stavmixern). Sila spadet och häll tillbaka det och köttet i kastrullen. Låt koka upp. Smaka av med ättika och vitpeppar. Smeten ska ha en ganska stark smak. Häll smeten i en sköljd form (2 l) och låt stå i kylskåpet över natten. Servera med rödbetor!

Citerar My Fair Lady: ”Jag tror hon kan det, jag tror hon kan det!”

Vi var ute. Och vände. Det är fasiken omöjligt att dra barnvagn i det här vädret. Kundvagnshjulen i all ära, dom må kunna vända på en femöring, men rakt fram i snö grejar dom inte. Så på med myskläderna igen. Eller mys och mys. Jag är lite allergisk mot ordet ”myskläder” och då främst ”mysbyxor”. Hade Mats öppnat dörren i gamla collegebrallor en bakissöndag när vi började dejta, hade vi nog inte bott ihop idag. På riktigt. Jag tycker det är grymt oläckert! Okej mys i min värld är gamla jeans, leggings (ja inte på Mats då) eller liknande och härliga stortröjor. Som den här munkisen med tumhål som jag har en förkärlek till, plus att den är lång och mysig:

Munkis H&M, leggings Indiska.

Någon gång för länge sedan läste jag om klyschor gällande unga tjejer. En var att alla gått en fotokurs och tagit bilder på sina egna fötter. Och japp. Där krossades hela min föreställning om att jag var lite egen där med kameran som sextonåring. För bilder på mina fötter – ja det finns här hemma. Det här är ytterligare en bild från den där kursen, i ett försök att göra något slags ”arty” självporträtt… 

Ja igår döptes alltså vår Vera Greta Linnéa. Vi var runt 50 nära och kära som samlats i församlingens kyrka som rymmer 800! Man hade ordnat det jättefint och satt ut stolar i en halvcirkel längst fram, så det blev intimt samtidigt som det var pampigt. Vi fick innan frågan om vi ville vara i ett mindre kapell, men det är ju så häftigt med en jättekyrka tycker jag.

Vera var otroligt duktig. Skötte sig exemplariskt. Skrek bara litelite i början, men sen satt hon nyfiket och tittade. Och när hon fick vattnet över sig tog hon tag i dopfunten och ville ha den med sig!

Efter dopet väntade glögg, julskinkemackor, öl, vin och godis hemma hos oss. 50 personer på 78 kvadratmeter! Funkade faktiskt finfint.

Veras morbror Martin och hans flickvän Maya kom med en jättefin present. Dom framförde en specialskriven låt, bara för Vera:

Och på tal om presenter. Vilka fina sådana hon fick Vera. Där var en karusellspeldosa, böcker, smycken, jympaskor, marackas, filt, kläder, barntallrikar och bestick, pengar till senare i livet, precis som den flaska portvin som ska lagras för Veras räkning i 18 år:

Plus dom två jättepaketen som alla var grymt nyfikna på. En trehjuling och en gåvagn!

Tack alla som var där för att ni gjorde Veras stora dag oförglömlig! Och extra tack till Jeanette, Julia och Rickard för hjälp med fotografering!

Idag har Vera döpts, iklädd klänning som farmor köpt, dekorerad med spets som farmors farmor virkat.

En sisådär femito pers ska klämma sig in i vår lilla lägenhet i eftermiddag. Blir spännande att se hur det går! Förberedelserna är i full gång medan Vera vilar sig i form. 

En liten kille jag känner kräktes i natt. Två gånger, sen var det över. Man hoppas det inte är vinterkräksjukan, för den finns på den lilla killens dagis förskola. Hans bästa kompis mamma och pappa ligger nämligen hemma och kräks ikapp. Ja, utom när dom sprang till förskolan och lämnade in sonen då.

Är jag trångsynt eller är man egoist då? Visst, jag förstår att det är knepigt att ta hand om en treåring när både mamma och pappa är dåliga, men är det okej att riskera att smitta ner en hel förskola lagom till jul för att lösa problemet?

ELLE-galans pris för ”årets bästa designer”. Det är vad jag tror. Övriga nominerade är Blank och The Local Firm, läser jag i pressmeddelandet som nyss trillade in. Vem tror du vinner?

Ja nu gräddas sista plåten. Och Vera borde vakna vilken sekund som helst. Perfekt tajming!

Inte snyggaste bullarna kanske, lussebullssnurrning satt inte i benmärgen… men förhoppningsvis dom godaste! Och det är ju insidan som räknas har jag hört.

Nu har väl i princip alla bloggar och alla tidningar skrivit om svenska ELLE:s intervju med prinsessan Madeleine, som ju även pryder omslaget. Själv kommenterade jag det hos Mia med att jag tyckte det var fint att Madde bär mammas välgörenhetsorganistation på bröstet istället för en märkestisha. Det var innan jag läste morgonens Svenskan, som bjudit på mest intressanta infon om intervjun:

”43 gånger nämns Childhood i Elles intervju med prinsessan Madeleine. Välgörenhetsorganisationen är grundad av drottning Silvia och prinsessan är projekthandläggare. Att den tillrättalagda intervjun är gjord av prinsessans kompis framgår inte av texten”. 

Oj hoppsan. Och här trodde jag att ELLE verkligen fått till en intervju, så har man egentligen köpt en av sessans polare som tagit ett snack med henne. Inget fel i det. Om man berättar det.

Baka baka liten kaka, rulla rulla liten bulla, ringla ringla liten kringla… 

Bakdag iklädd tisha Gina Tricot, leggings Indiska, tofflor Muji och förkläde fyndat på Erikshjälpen.

Det är värst vad effektiv man kan vara när man är inne en hel dag och har en bebis som sover som hon ska. Idag har jag kokat knäck, tvättat en maskin tvätt, lagat grönsakssoppa till middag ikväll och köttfärssås till lunchen imorgon då svägerska och svärfar kommer hit på julstök, bakat ut mitt surdegsbröd och nu börjat på ett nytt tygfodral till Veras spjälskydd. Och klockan är bara tjugo-över-två.

Jag var den som tjatade på Mats om att vi skulle använda tygblöjor till Vera. Han var till en början skeptisk, men efter att jag berättat allt jag lärt mig om dom (bra för miljön såklart, lika lättanvända som engångsblöjor – det har hänt en del sen sjuttiotalets vikblöjor, bättre för barnets hud och väldigt ofta tidigare torra barn) övertygades han. 

Tygblöjorna har också funkat finfint. Dom var lite stora på den knappa trekilosklimpen som kom ut, så vi fick köpa ett gäng extra små blöjor att börja med, men senaste tiden har dom stora använts flitigt. Till en natt för någon vecka sen då allt var galet. Vera vägrade sova. Inget var bra. Mat hjälpte inte, vaggning hjälpte inte, ny blöja hjälpte inte, gå omkring hjälpte inte, sång hjälpte inte osv. Jag testade allt. Till slut även att byta blöja. Till en engångs. Och inte hjälpte det heller, men… morgonen efter tyckte jag mig se att hon rörde sig mer obehindrat. Dom där stora tygblöjorna är ju fortfarande lite bylsiga även på en femkilos bebis och nu när hon börjat koordinera sina rörelser, det är mer spark och vift, verkade det gå lättare med engångsblöjorna.

Och miljön i all ära, men mitt barns utveckling går faktiskt först. Kalla mig egoist. Mats som lärt sig älska tygblöjorna, framför allt tanken på tygblöjorna – att det känns så rätt, blev mäkta besviken. 

Men vi har inte slutat helt. Vi blandar. När Vera är vaken hemma tycker hon om att vara utan blöja helt, så det är mycket mys på plastad frotté. Resten av vakentiden hemma kör vi med dom små tygblöjorna. Men dom är för små för att klara av sovstunder och längre utflykter, så då använder vi engångsblöjor. 

När Vera blir större planerar vi att försöka med dom stora tygblöjorna igen. För jag tycker det känns jobbigt att bidra till sopberget med alla dessa blöjor. Och faktum är att tygblöjorna aldrig läckt så mycket som engångsblöjorna gjort för oss. Det kan också bero på att sällan-bajsaren Vera med tolv dagar som rekord nu blivit en flera-gånger-om-dagen-bajsare. Trodde aldrig jag skulle bli glad över något sådant, men det känns ju mycket mer normalt… Det bara kom. I fredags. Tillsammans med en liten förkylning och det var troligtvis det som gjorde susen, säger BVC. En virusinfektion gör bebisar ofta lite lösa i magen. Plus att dom sväljer en massa snor. Mums… Och det kan sätta igång det hela. Så här sitter jag och är plötsligt tacksam för både snor och bajs. Vem hade trott det för ett år sen… 

Nej men om vi bara stannar inne idag då… 

För en tid sedan hade jag en bild från min tid på Gröna Lund i ”foton-från-förr-kategorin”. Jag jobbade där tre somrar för länge, länge sedan. Jag fick då en kommentar från Caroline som också jobbat där och som kände igen sig. Det roliga är att jag kände igen henne. Då kallades hon Prallan och hon finns också i mitt fotalbum. Caroline bad mig då att visa bilden och nu, bättre sent än aldrig, kommer den! Minns du, Prallan? Det var en rätt härlig sommar ändå!