Regissör: Mikaela de Ville

Är jag den enda som gör det? Regisserar samtal i förväg. Samtal som jag inte ens vet om de kommer att bli av. Samtal jag tänker skulle kunna inträffa. Jag tänker ut bästa svaren, jag testar dom fram och tillbaka, jag kan till och med gå och prata för mig själv.

Det händer ofta då jag tror att någon ska tillrättavisa mig. Typ ”jo vi går långsamt, men som du ser är hon rätt liten och håller på att lära sig gå i trappa, dessutom finns det gott om plats för dig att gå förbi oss om du vill”. Men det behöver inte bara vara så. Ibland kan det vara rena rama dagdrömmerier ”jo jag tyckte nog att du var ganska lik Jude Law, men jag insåg inte att det faktiskt var du”.

Så här kan jag hålla på i all evighet. Ofta på promenad med sovande V. Där har jag skapat värsta bästa blogginläggen. Inlägg som sedan antingen blivit av, men oftast fallit i glömska för att tusen andra saker kommit emellan. Det här till exempel, det har jag funderat på att skriva om i säkert ett år. Jag vet att jag funderade över om jag var ensam om detta regisserande under en promenad på Skeppsbron i Stockholm och där har jag inte gått sen förra våren… Inte så att det är fulländat nu för det, för alla kalasformuleringar är som bortblåsta när jag väl sätter mig vid tangenterna.

Varför jag inte skrivit det förr? Av samma anledning som mina vänner får vänta på mailsvar från mig alltför ofta. När jag väl sitter vid datorn minns jag inte och när jag väl minns har jag ingen möjlighet att sätta mig och skriva. Att synka minnet med möjliggörandetillfällen (näe inget riktigt ord, jag vet, men du fattar) verkar inte gå.

Är jag ensam, eller gör du det med? Spelar upp anställningsintervjun med drömsvaren i huvudet, dissar den töntiga uppraggningen med bästa dräparkommentaren och skriver värsta debattinlägget – i fantasin?

Annonser

14 responses to “Regissör: Mikaela de Ville

  1. Jag erkänner, jag gör det faktiskt också ibland. Men då oftast när det gäller ett samtal jag tror kommer att inträffa.

    Vad jag däremot alltid gör är att formulera blogginlägg i huvudet när jag inte sitter vid datorn – oftast i morgonduschen – och precis som för dig, blir de inte alltid förevigade.

    Stor kram!

  2. Haha, det där inlägget kunde lika gärna varit skrivet av mig! Skönt att höra att det finns åtminstone en lika galen männsika där ute! 😉

  3. Ida Högberg

    Väl lite samma när jag sa att jag brukar tänka på saker som jag ska berätta för dig :).

    Är inte du trebarnsmamma i helgen, bloggar ju som aldrig förr? Det kanske är sant att det är lättare med tre, eller?

    Kram

    • Haha, ja just det! Ja det är lite samma!

      Jo, trebarnsmammapraktikant! Och visst är det lättare. Och svårare. Fast det där med bloggandet har lite med tidsinställda, förskrivna inlägg att göra också! 🙂

  4. Hahaha! Precis sådär gör jag också! Framför allt när jag tror att jag ska bli tillrättavisad, som du beskrev. Jag kan nästan jaga upp mig och bli förbannad fast ingen sagt något!

    …och blogginläggen… Så briljanta när jag sitter i bilen och funderar. Och så bortblåsta när jag kommer till datorn! 😀
    /Cissi

  5. Haha, jag har ofta långa diskussioner med folk i mitt huvud, ofta då jag är upprörd och det bästa är att jag alltid lyckas få sagt det jag vill 😀 dessutom får jag ur mig en hel del frustration, det gäller bara att komma ihåg att personen jag haft diskussionen med i huvudet, inte har varit närvarande och således inte känner till allt som blivit sagt 😀 Har hänt både en och två gånger att jag hamnát i situationen ”men det har jag ju redan sagt….eh…”

  6. Jag måste också lägga mig till listan av dagdrömmande kommentar-analytiker. Är jag ensam om att också drömma kommentarer? Jag är ganska tråkig men i drömmen är jag skitrolig – skrattar ibland högt åt migsjälv när jag sover. Synd bara att jag sällan kommer ihåg vad det är som är så roligt.

    • Haha, men Gud så härligt! Tycker du är rätt kul i vaket tillstånd också, så jag kan bara tänka mig vilka dräparkommentarer du fäller i drömmarnas värld!
      Kram.

  7. haha, en till som känner igen sig 🙂

    • Och här trodde jag att jag var ensam. Eller jag var rädd att folk skulle tänka ”hur knäpp är hon”. Känns bra att veta att jag inte är småknasig bara jag, utan att jag är i gott och fint sällskap! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s