När bör ett barn börja förskola?

Jag läser ibland Ebba von Sydows blogg. Hon hänvisar i ett inlägg till Anitha Schulmans blogg och menar att det finns en hets kring förskolan. När bör ett barn börja förskola? Anitha har tydligen mött kritik då hon berättat att hennes och Calles dotter ska börja när hon är dryga året.

Ebba menar att ingen annan än barnets föräldrar kan bestämma vad som är bäst för just deras situation. Och att de som väljer att jobba tidigt och mycket ofta får elaka kommentarer slängda efter sig som ”varför skaffa barn om man inte vill träffa dom”.

Nu vet jag ju inte hur och när dessa kommentarer fälls och hur utbredd kritiken är, men jag kan uttala mig om det omvända. Om att vara hemma länge med sitt barn. Redan innan dottern föddes bestämde jag och Mats att dottern skulle börja förskola först vid 2 års ålder. Väl medvetna om att detta skulle innebära en ekonomisk belastning valde vi ändå att ta ut endast 3 dagar i veckan första året   och 5 dagar i veckan andra året (annars förlorar man sin SGI).

Folk har undrat ”varför”? Och ”är det inte tråkigt att bara vara hemma”. Fast vi ser det inte så. Dottern är bara liten en ytterst kort tid och den tiden vill vi ta tillvara på. På det sättet vi tycker är bäst. Med det inte sagt att vi tycker det är fel att barn börjar förskola tidigare. Det är bara fel för oss.

Ebba tar kort upp även detta omvända. Att kritiken då handlar om att dessa barn inte skulle utvecklas socialt samt att deras föräldrar saknar ambitioner.

Och oj vad jag hört det sistnämnda mellan raderna när folk frågat vad jag gör. Planen var från början att jag och Mats skulle dela på dessa två år ganska lika. Nu blev det inte så. Mats fick jobb i London. Jag och dottern följde med. Och jag fortsatte vara hemma. Och nu har dottern hunnit bli två och ett halvt.

Visst har jag kunnat söka jobb här också. Men då engelska inte är mitt modersmål är det lite trögt med journalistjobb. Och det är inte så att jag är för fin för att hälla upp kaffe på ett fik eller stå i butik. Det hade jag lätt kunnat göra om det var så att det betalade sig.

Ebba skriver i sitt inlägg att en föräldraledighet på ett år är lyxigt ur ett internationellt perspektiv. Om man ser till Storbritannien har hon delvis rätt. Det är lyxigt att ha en betald föräldraledighet. Här har kvinnan 6 månaders betald ledighet, sen får hon vara ledig ytterligare 6 månader obetalt men fortfarande ha rätt till sin gamla tjänst. Efter det är man ute.

Ändå är det få barn som börjar förskola då de är ett år. Anledningen är främst att förskola här är väldigt dyrt. Särskilt i det område vi bor i. Vi var och tittade på en som kostade runt 5000SEK/månad. Med öppettiderna 09-12. Säg mig vilket jobb som på dessa tre timmar skulle betala den avgiften? Andra förskolor har öppet till 15, ytterligare ett fåtal ännu senare. Men oftast måste arbetande föräldrar ha både en förskoleplats och en nanny som hämtar barnet/barnen och tar hand om det under eftermiddagen. Och en nanny kostar också. £8-10/timme är det vanligaste eller om man har au pair runt £100/vecka (för cirka 25 timmars arbete, lägg då till det också kost och logi och då ett extrarum kan kosta flera hundra pund mer i veckohyra blir även en au pair rätt dyr i slutändan).

Här tycker man snarare att det är lyxigt att kunna börja jobba då barnet är ett år. När jag berättar om priser och öppettider för förskolor i Sverige bara gapar folk. Och ändå har Sverige och Storbritannien ungefär samma skattesats…

På många förskolor kräver man dessutom att barnen är blöjfria, vilket kanske får dig att förstå att ettåringar är rätt sällsynta. Vid tre års ålder har man rätt till statlig gratis förskola (I vårt område finns en. Med tillhörande kö. En kö man i princip bara kommer fram i antingen genom syskonförtur eller att man bor typ granne med förskolan).

Allt detta gör att många är hemma med sina barn till de får börja gratisförskolan, eller till de är fyra och ett halvt och börjar skolan. Men även då behöver man en nanny som hämtar på eftermiddagen. Jag har träffat högskoleutbildade kvinnor med relativt lågavlönade jobb, t ex lärare och socionomer som säger att ”visst jag kan gå tillbaka till mitt jobb, men vad är rimligheten med att jag jobbar bara för att hela min lön ska gå till någon annan som tar hand om mitt barn”?

Det är sådant slöseri med kvinnlig kunskap. För det är inte männen som är hemma. Nästan aldrig. Man utbildar kvinnor i många år bara för att låta deras expertis gå till spillo under 5-10 år (de flesta får ju ändå mer än ett barn) då de är hemma med barn. För att de inte har något annat val.

Vi har fått till en halvlösning. Sedan i höstas jobbar jag. Två förmiddagar i veckan. Med mitt eget företag. Mot Sverige. Under denna tid har vi en nanny som tar hand om dottern. Resten av tiden är jag med dottern. Och hur hon inte skulle utvecklas socialt av detta förstår jag inte. Det är ju inte så att man sitter ensam hemma i sitt hus med sitt barn utan att göra någonting. Det säger väl mer om kritikerna än de kritiserade. Här i London kunde det dessutom inte vara enklare att hitta något att göra. Här där det finns en uppsjö av andra mammor i samma situation och därmed massor av aktiviteter.

En vanlig vecka kan se ut ungefär så här:

  • Måndag: Vår hemmafixardag. Tvätta, plocka och baka bröd. Det gör vi tillsammans. På eftermiddagen går vi oftast ut och träffar någon av dotterns kompisar.
  • Tisdag: Jag jobbar förmiddag och dottern går till lekparken eller liknande med nannyn. På eftermiddagen går vi på en svensk lekträff och sedan simmar dottern med Mats.
  • Onsdag: Jag jobbar till lunch och dottern delar nannyn med sin bästis. De går på sångstund. På eftermiddagen går vi oftast till lekparken eller till någon kompis.
  • Torsdag: Antingen innelek i en helskön gymnastiksal eller utelek med kompisar. På eftermiddagen går vi ofta lite ärenden. Handlar, posten mm.
  • Fredag: Vår utflyktsdag då vi far med vänner på zoo, museum eller liknande.

På måndagar och onsdagar har dottern oftast ”vila” hemma. Just nu består den i en film i soffan då jag kan göra annat. Som att blogga. Surfa. Läsa. Pyssla. Och jag gillar ju att fixa. Det får mig avslutningsvis att tänka på ett inlägg jag skrev då dottern bara var ett par veckor gammal. Ett inlägg om hemmafruar. Ett inlägg innan Londonflytten ens fanns på världskartan:

”(…) det verkar vara fult att vara hemmafru. Jag fattar inte. Om Mats tjänade tillräckligt för att jag skulle kunna låta bli att jobba, skulle jag inte tveka en sekund. Jag gillar ju att fixa hemma, tänka ut olika lösningar och leta efter den perfekta stolen, tavlan eller skålen, jag tycker om att laga mat och baka och sylta och safta – och gör det oavsett om jag har ett jobb eller inte. Man skulle kunna säga att det där fixandet är min hobby.

Men om jag var hemma och gjorde det skulle jag vara “hemmafru” och det är fult. Då är det synd om mig som inte gör karriär. Om jag däremot skulle ha… säg skärmflygning som mitt främsta intresse och Mats tjänade så mycket att jag skulle kunna ägna mig åt det 24/7 så skulle jag vara en cool kvinna som förverkligat mig själv. Det är skillnad på hobby och hobby.

Det man istället borde diskutera är att det i arbetslivet i Sverige är näst intill omöjligt att vara hemma med sina barn ett par år om man har möjlighet till det. För det är inget man blingar sitt CV med direkt. Inget som är till ens fördel. Det borde det bli ändring på.”

Annonser

16 responses to “När bör ett barn börja förskola?

  1. Så olika vi är. Jag som längtat efter min son i 10 år sa att jag ska försöka vara hemma med han tills han är 3 år. Men det var inte så lätt. Dels hade vi inte råd ekonomiskt och dels behövde jag komma ut i vuxenlivet för att få stimmulans. Jag är inte den typen som kan vara hemmafru. 😉
    För oss var det ju även viktigt att sonen ska börja dagis för språkets skull. Vi pratar bara turkiska hemma med han och svenskan får han ju från dagis. Det gör gott att se att han trivs där.
    Nu är han där 2 max 3 dagar i veckan och det tycker vi är lagom. Vi har mormor att tacka för det (då jag jobbar helger) och att mannen alltid är hemma mån, tis.
    Jag tror att de flesta löser det där med dagis så som deras situation ser ut. Jag har ju vänner som har sina barn på nattis. Det funkar för dom men jag hade aldrig klarat av det. Inte heller att sätta Efe på dagis 7-17 varje dag.

  2. Fasiken vad bra du är och så bra du beskriver! Kan mer än att säga att jag håller med dig på varje ord!
    Fortsätt kämpa… Du gör SÅ rätt!

    KRAM

  3. Instämmer, grymt bra skrivet! Och tänk att folk ska tycka så mycket. Kan inte alla bara få göra det som är bäst för just dem! Kram!!

  4. Vagar knappt börja skriva om det ämnet, för jag har svart att sluta….

    Efterssom även jag är hemmamamma, sa har jag ocksa fatt massor av kommentarer och höjda ögonbryn fran svenskt hall. I Tyskland, där de första tva föddes, börjar barnen pa dagis när de är 3 ar och gar da halvdagar. Även skolan är halvdagar. Om det finns nagon som kommer pa tanken att lämna bort sitt barn tidigare än sa, eller fler timmar i veckan, da är man inte vatten värd och ifragasätts fullständigt för beslutet att överhuvudtaget skaffa barn. Man har ersättning ungefär lika länge som i Sverige, men har rätt att vara ledig oavlönat i tre ar.

    Här i Schweiz, där ju tredje barnet är fött, är det kort lagstadgad föräldraledighet (4-6 manader) men den statliga barnomsorgen börjar inte heller här förrän vid 3 ar, sa de allra flesta är hemma med sina barn. När dagis och skola sedan börjar är hela systemet uppbyggt pa att mamman ska vara hemma. Skolbarnen kommer nämligen hem tva timmar varje dag och äter lunch. Ska man da anställa nagon som utför det jobbet, samt kanske även hämtar efter skolan?
    Eftersom ekonomiska systemet ocksa är uppbyggt pa att man ska kunna leva pa en lön, far det vara ett väldigt kul jobb om man ska välja bort sina barn och allt annat det innebär att inte vara anställd.

    För min del är det höjden av livskvalitet att fa tillbringa tid med mina barn och jag är sa oerhört glad att jag lever i en del av världen där det är socialt och ekonomiskt möjligt. Men förstaelsen för det är rätt lag bland manga svenskar som aldrig upplevt nagot annat än sitt eget system.

    • Ja jag kan förstå att du fått många kommentarer och höjda ögonbryn från svenskt håll angående er lösning. Men som sagt, där ni bor är det ju norm. Det man kan tycka kan ändras där är ju att, liksom här, alternativ saknas. Som du säger, om barnen kommer hem två timmar varje dag – hur löser man det om båda föräldrarna vill jobba?
      Men jag håller med dig. Jag hade också tyckt det var livskvalitet att få vara med barnen så mycket och ändå ha råd att leva.
      Hur vanligt är det att den hemmavarande föräldern är pappan förresten?

  5. Du har så rätt, var och en bör respekteras för sitt val. Det sågs inte med blida ögon när du var liten heller. Jag var ju hemma med dig och brorsan tills du började skolan, vid sju års ålder. Det är ju inget fel på någon av oss, vi har både jobb och socialt umgänge. Det viktigaste är att man år nöjd med sitt val.

    • Nåja, heeeelt normal är väl ingen av oss direkt va?! 😉
      Men visst är det så. Att det viktigaste är att man är nöjd med sitt val. Oavsett vilket det råkar vara.

  6. Väldigt ovanligt att pappan är hemma. Men jag känner tva som är hemma pa heltid och inte har för avsikt att börja jobba igen.
    I de familjer där kvinnan jobbar har man antingen barnflicka eller au pair. Det är ju betydligt vanligare här än i Sverige efterssom systemet är uppbyggt som det är. De allra flesta jag känner, eller alla utlänningar ska jag kanske säga, har barnflicka i nagon form.
    Om man jobbar, men inte är högavlönad, far barnen stanna kvar och äta i skolmatsalen. Alternativ finns alltsa, men man far anstränga sig lite för att fa ihop sin egen variant.

  7. Sandra Palmqvist

    Jättebra skrivet! Är själv lite smått trött på att bli ifrågasatt över vårt val att vara hemma länge med kidsen. Ester kommer vara nästan 4 när hon börjar förskolan och Eskil kommer iallafall ha fyllt 2.

    Sedan vi fick barn har vi verkligen jobbat på att få så mycket tid som möjligt tillsammans. Vi har visserligen turats om att vara föräldralediga, men har varje år även pusslat ihop en längre ledighet då vi båda är hemma samtidigt. Den första var på 4 månader, nästa på 6 månader och nu blir det ett helt år. Om en månad flyttar vi ner till lantstället och kokongar, mamma, pappa och småttingar. I 365 dagar kommer det vara vi 24/7 och det ska bli hur underbart som helst. Vi är verkligen lyckligt lottade som kan ha det så och jag är högst medveten om att alla inte har den möjligheten. Samtidigt önskar jag innerligt att omgivningen kunde hålla sina kommentarer för sig själva. Är less på att höra att det kommer bli svårt att komma in i en barngrupp när man är fyra. Eller att det är olämpligt att maken tar ett sabbatsår och lämnar fina chefsjobbet för att ”bara vara”. Och hur ska vi klara oss med väldigt mycket mindre pengar varje månad? Men vi vill ju detta. Och vi har råd. Och hela förskolebiten kommer lösa sig, det är jag säker på. So butt out! Om ni gör som ni vill så gör vi som vi vill. Det är ju det fina.

    • Alltså det låter ju bara helt sagolikt. Berättade för Mats och hans reaktion var ”när ska vi göra så”!

      • Sandra Palmqvist

        Mats får +++++ för den reaktionen! 🙂 Ja, som du säkert förstår är våra gemensamma långledigheter det bästa vi har gjort. När hela familjen är tillsammans säger Ester ofta: ”Alla hemma, mysigt!”. Så allt pusslande, sparande mm har varit värt det flera gånger om. Nu är det bara två veckor kvar… Som vi längtar!

  8. Hej igen! Oj vad jag känner igen det där!! En sak som du inte nâmnde är att tack vare att du är hemma sâ lär sig Vera svenska ordentligt! Det är mycket viktigt när man bor utomlands (tycker jag). Jag var hemma i 1,5 âr med min son – sen gick han pâ dagis – men vi försökte att hämta honom sâ tidigt som möjligt. När min dotter föddes jobbade jag bara lite – skulle bli klar med min avhandling – och blev nâgon slags hemmafru-student-smâjobbare i tre/fyra âr. Sista âret orkade hon och jag inte med varandra pâ heltid (bâda behövde nya intryck och jämnâriga) sâ jag fixade dagisplats fyra dagar i veckan. Hon tyckte det var urkul, för hon fick göra massor av saker som vi inte kunde göra ensamma hemma dessutom är hon otroligt social. I och med allt detta sâ tog min avhandling 9 âr … inget heltidsstuderande men resultatet blev dess bättre: tvâsprâkiga barn och bästa betyg pâ avhandlingen (men ett hästjobb att ta mig in i yrkeslivet igen! … till slut funkade även det …har bra och roliga jobb).
    Nu är sonen snart 15 (!!!!) och dâ känns det UNDERBART att ha varit med honom sâ mycket när han var liten (för det var verkligen en kort tid) – han läser och pratar svenska utan nâgra problem, det var mycket viktigt för mig att han skulle ha tillgâng till vâr kultur och dârmed fler öppningar i framtiden.
    Jag tror inte att det finns nâgra perfekta lösningar – alla barn har olika behov (även syskon – titta pâ dig och din bror, och mig och min bror!) vi föräldrar fâr göra sâ gott vi kan. Nâr de blir tonâringar fâr man höra att man gjorde/gör mânga fel (les chats font pas des chiens, säger man pâ franska: katter gör inte hundar) men en dag kanske de kommer underfund med att de hade tur att vara älskade t.ex .

    Lycka till med företaget – berätta!!
    Kram Linnéa 🙂

    • Det har du verkligen rätt i. Språket är viktigt.
      Och vad bra ni fick till det med pluggerie och hemmamamma. Eller rättare sagt, vad BRA du är! Otroligt att fixa allt på en gång. Heja dig!
      Företaget berättar jag om när vi ses! 😉 Sverige i sommar?
      Kram m.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s