Ökad förståelse för överviktiga

Jag tänkte på det i slutet på förra graviditeten också. Att jag känner mig mer ödmjuk gentemot överviktiga. För jag. Jag är en av de där människorna som många gånger tänkt ”om du inte var så lat kanske du heller inte skulle vara så fet”. Jag vet. Det är helt politiskt INkorrekt. Och det är elakt. Men jag tror inte jag är ensam om att ha tänkt så.

Jag brukar i vanliga fall se till att få hyfsat med så kallad vardagsmotion. Med det menar jag trappor istället för hiss, promenad istället för buss osv. Mycket för att jag är lat och inte alltid kommer iväg och tränar.

Men nu. Med 20 extrakilon. Nu förstår jag de som är överviktiga. Det handlar inte om lathet. Det handlar om att det inte går. Eller det är åtminstone väldigt svårt och smärtsamt. Jag har vansinnigt ont i ryggen, det är fruktansvärt tungt och fötter och händer svullnar så fort jag anstränger mig. Det finns inte en hiss jag hoppar över och jag har förmodligen åkt mer buss senaste månaden än jag gjort under hela Londontiden sammanlagt.

Mats föreslog i morse att jag skulle gå lite i trappor för att sätta igång förlossningen (när det finns betydligt trevligare skrönor (?) om hur man kan få fart på det hela, skumpa till exempel). Jag sa ”visst, om du sätter på dig en tjugokilos ryggsäck och hänger med”. För det är så man får tänka. De där extrakilona finns ju inte bara där. De känns också. Och de är sjukt tunga. För vem som helst.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s