Dubbelt upp, hälften så jobbigt

Än så länge, kanske jag ska tillägga för att inte helt jinxa vår tillvaro.

Det har gått över förväntan att i två veckor vara tvåbarnsföräldrar. Vi tyckte ju att bebistiden med storasyster var rätt jobbig och undrade lite hur det skulle gå med en bebis plus en tvåochetthalvtåring. Men allt är annorlunda. Lillasyster är annorlunda än storasyster, men framför allt är jag och Mats några erfarenheter rikare.

Med storasyster matade jag vid minsta pip. Vi tog upp så fort hon rörde sig. Och vi lät henne sova i vår säng, eller rättare sagt i min armhåla, för vi kunde inte med att höra henne gråta i egen säng. Med mitt bröst konstant i munnen under natten som ett nappsubstitut, sov hon gott från kväll till morgon. Jag däremot – not so much.

Lillasyster sover i egen säng. Inte för att vi inte vill ha henne i vår (eller jo lite) utan mest för att… storasyster huserar där än. Hon kommer fortfarande upp till vår säng nästan varje natt. Runt fyrasnåret klättrar hon upp och gosar ner sig mellan mig och Mats. Och det går ju bra. När det bara är hon. Två där emellan skulle kännas både trångt och lite farligt.

När vi var inskrivna på Neonatalavdelningen fick vi också några bra tips. Lillasyster somnar mitt i maten, precis som storasyster gjorde. Redan efter 5-10 minuter snusar hon. Och då har hon inte fått tillräckligt med mat. Det är kanske självklart, men det sa ingen till oss med storasyster. Utan vi matade våra 5-10 minuter och hade sedan också en tjej som vaknade hungrig inte långt därefter. Proceduren upprepade sig och det ammades nästan jämt. På Neonatal sa de ”mata henne minst en halvtimme i stöten”. Så när lillasyster somnar vid bröstet lägger jag ner henne, då vaknar hon nästan jämt annars väcker jag henne. Matar lite till och upprepar. Det innebär att det kan ta en timme att få henne att äta en halvtimme. Men sen. Sen sover hon. Mycket längre än storasyster någonsin gjorde. Skulle hon sova längre stunder krävdes att hon var i rörelse, vilket gjorde att det rullades enormt mycket vagn. Vilket i sin tur innebar att det där tipset ”sov när bebis sover” var omöjligt att efterleva.

En annan (självklar?) sak de lärde mig var att inte mata oftare än varannan timme. Varje timme är för mycket, menade barnläkaren. Magen måste få vila emellan. ”Men” protesterade jag ”det här med att mata när bebis säger till…”

”Jo” sa barnläkaren ”men när hon säger till är det kanske inte mat hon vill ha. Eehh… näe. Såklart.

Så matandet är annorlunda. Mindre pressande. Och framför allt. Jag klarar av att höra lillasyster skrika. Inte så att jag bryr mig mindre om henne. Eller att jag inte förstod att storasyster skulle överleva fem minuters skrik. Det går inte att förklara. Mitt förstånd sa ju då, med storasyster, att det inte är hela världen om hon skriker en stund, men jag klarade ändå inte av det. Detta gjorde min tillvaro oerhört stressande då jag gjorde allt och planerade i minsta detalj för att i möjligaste mån undvika skrik. Och jag ammade. Och ammade. Och ammade. Och sov – inte särskilt mycket eller bra.

Till sist. Samma sak där. Förståndet vet. Men… jag kunde inte låta Mats ha storasyster skrikande utan jag var tvungen att ta henne från honom. Ge henne bröstet. Vara hos henne hela tiden. Nu. Jag vet. Som då. Att Mats kan. Att lillasyster har det bra med honom. Så pass att jag redan lämnat lillasyster för promenad till affären med storasyster. Och Mats har tagit dom båda till parken utan mig så jag fått sova hemma. Det hade jag aldrig klarat av med storasyster.

Så jo. Än så länge. Dubbelt upp är hälften så jobbigt. Men fråga mig om en månad och jag har kanske ett helt annat svar. Eller möjligtvis redan i eftermiddag då jag nu ska packa vagnen för att bege mig ner på stan själv med båda barnen för första gången. På bussen! Wish me luck!

Annonser

6 responses to “Dubbelt upp, hälften så jobbigt

  1. Låter bra! Måste säga jag funderar på hur det kommer bli med två.

  2. Upplevde det precis som du beskriver!
    Kram på dig fina tvåbarnsmamma!

  3. Grymt Mikaela. Skönt att allt flyter. Utvilad mamma är en glad mamma!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s