Dagsarkiv: 27 januari 2013

I väntan på kräksjukan

V kräktes ju tidigare idag. Vi trodde det var hennes segdragna förstoppning som var orsaken (har yttrat sig i omgångar sedan början på december – vad gör man?). Eller möjligtvis något hon ätit. För så fort hon spytt ville hon vara kvar på kalaset hon kräkts ner. Och hemma var hon pigg och kollade film efter lite tvätt och tandborstning. Och hungrig. Fick lite torra flingor och vatten. Somnade halvvägs genom filmen. Och vaknade. Och spydde. Igen och igen. Vi är nu inne på fjärde pyjamasen.

Så här sitter vi och planerar cross-country-resa (tips? vi tar tacksamt emot ALLA vi kan få) och dricker vin. Och väntar. På kräket. För det lär ju komma. Från V igen. Kanske från E. Och sen troligtvis från mig och Mats med. Lite mer vin på det. För en vinspya har man ju klarat av förr. Blir som gamla tider liksom… Eeeh… eller inte.

Fotnot. Väldigt få vinspyor för min del. Faktiskt sant, mamma! Så det så. Klarar liksom inte av vare sig kräkandet eller förlorandet av kontroll. Så lärde mig någorlunda snabbt mina gränser. Och att må illa i evigheter istället för att spy…
Annonser

Klantiga mamman

V var bjuden på kalas hos sin klasskompis Sammi idag. En sisådär halvtimmes promenad bort. En drop-off tänkte vi. De fyller ju fyra i år och galejet var i en pysselverkstad (mao med anställda som har hand om själva festligheterna).

”Toppen” sa Mats. ”Då tar jag henne dit, går ut och springer en runda, hem och duschar för att sen cykla upp och hämta henne”.

Bara det att… Det inte verkar vara en drop-off. Och V är tydligen väldigt blyg idag, SMS-ar Mats. Så där står han. I tajta löparbrallor och gammal tröja bland kalasfolket.

Och… Det visade sig vara fel Sammi som fyllde. Där finns en Sam och en Samantha. Båda kallas för Sammi. Och av någon anledning hade jag fått för mig att det var pojken som fyllde år. Det var det inte. Nu får vi bara hoppas att även Samantha gillar legohelikoptern, men med tanke på hur könsuppdelade alla leksaker är i det här landet är väl sannolikheten ungefär lika med noll.

UPDATE: Och när man trodde det inte kunde bli värre kräktes V över hela kalasbordet. Inte blyg, utan bara vansinnigt illamående visade det sig… Mats ringde nyss och de är på väg hem i taxi…

Vårt liv i orange

Det började med att jag letade tyg att sätta upp ovanför vår säng. Jag gillar tygbonader. Tycker det blir varmt på något sätt. Jag letade vintage. Förstås. På Ebay. Förstås. Jag gillar sextiotalsmönster när det inte är att för spejsat men ändå inte strikt och modernt. Mer… mjukt och modernt. Det jag till sist föll för var en gammal gardin. Eller jag ska förstås säga gardinER för jag fick hem ett jättetungt paket med fem längder. Så jag satte ett ovanför sängen. Som planerat. Men sen. Sen fortsatte jag. Vad gör man när man bor tillfälligt och inte har lust att shoppa en massa som bara ska lämnas kvar sen. Jo man tager vad man haver. Och haver man en massa meter orange tyg så använder man det. Så sen klädde jag baksidan av bokhyllan som delar av rummet med ett annat. Ytterligare ett fick agera överkast åt V och det fjärde hängde jag upp som gardin i flickornas rum. Det sista har legat som filt i V’s tält och väntat på att komma till ordentlig användning. Så i veckan när de började bygga om i vår trapp så tänkte jag att ett tyg framför dörren – det kan kanske dämpa liiiite av oljudet. Det kunde det inte. Men det blev en rätt varm och skön känsla i hallen så det fick hänga kvar. Vårt liv i orange: