Inte helt enligt plan

Här satt jag med hela första säsongen av ”An Idiot Abroad” och tänkte vi kunde premiärkolla ikväll. Men sambon (liksom dottern) är småkrasslig och har redan gått och lagt sig. Så vad göra nu? Tror det blir soffan med en kopp te och en bok.

Medan hon sov

Ödmjuk

Att få barn har gjort mig ödmjuk. Eller åtminstone ödmjukare. Förr var jag alltid väldigt snabb att döma. Det är lättast att dra paralleller till andra föräldrar. Varför gör de inte si, varför gör de så, hur svårt kan det vara att, är det inte bättre om. Och så vidare.

Nu inser jag ju. Att det inte är så lätt. Att det inte är så självklart. Att någon annan förmodligen kritiserar mig för att jag ligger på golvet bredvid Veras säng i en halvtimme och sjunger ”Blinka lilla stjärna” för att hon ska somna istället för att bara lämna henne och låta henne skrika sig till sömns. Eller för att jag ger henne efterrätt fastän hon inte ätit upp maten. Eller för att jag inte går emellan då ett annat barn gör något mot Vera  som hon tydligt inte gillar.

Det finns ju alltid (eller åtminstone oftast) en anledning. Vera kan klättra ur spjälsängen och jag vill inte riskera att hon ramlar och gör sig illa, då sjunger jag hellre en stund. Hon äter dåligt nästan jämt så får jag i henne en banan och ett par jordgubbar som efterrätt så är jag glad för det lilla, att hon ätit något. Och hon är så himla snäll ibland och jag vill att hon ska lära sig säga ifrån, därför väntar jag så länge som möjligt på att hon ska göra det innan jag säger ”Vera vill inte” till det andra barnet.

Jag dömer (nästan) ingen längre. Jag tänker att där finns en anledning. Till det mesta. Inte bara när det handlar om barn, utan när det gäller allt. Varför en person tränger sig i tunnelbanan, varför en annan jobbar halvt ihjäl sig, eller varför någon inte kan se någon annans behov än sina egna. Jag tänker att ”det verkar ju dumt, men där finns väl en anledning”.

Nåja. Inte jämt. Men jag försöker. Jag försöker tänka att jag inte har alla fakta, att jag inte vet, att så länge man inte upplevt just den situationen kan man inte heller säga hur man bör hantera den. För det man bör göra och det man måste göra, är inte alltid samma sak.

Året som gick

Inspirerad av Kattkerstin försöker jag (med hjälp av bloggen) minnas en höjdpunkt varje månad året som gick. Jag utmanar dig att göra detsamma!

Januari: Jag fick till mitt första ”riktiga surdegsbröd. Må låta banalt, men sedan dess har vi i princip bara haft hembakt hemma, så i vårt liv var det en stor grej.
Februari: Vi drog på semester till Fuerteventura.
Mars: Mats lycka är min lycka. Han var grymt nöjd efter att ha sprungit på en av sina största idoler och dessutom blivit fotograferad tillsammans med honom!
April: Min födelsedag firades med alla bästa vännerna på Rival.
Maj: Mats, jag och Vera for till London för att reka inför flytten.
Juni: Mats påbörjade sin pappaledighet och två härliga sommarmånader tillsammans väntade.
Juli: Vi bytte sommarstuga från den i Småland till den i skärgården. Fortsatte slappa och bara ha det härligt.
Augusti: Vår prinsessa fyllde 1 år och vi flyttade till London!
September: En skön helg i Eastbourne med härliga vänner satte guldkant på hösten.
Oktober: Ett drygt år efter förlossningen kom jag i jeansen jag inte kunnat ha sen innan vi började med IVF-behandlingar i början av 2008!
November: Vi hittade (för oss) nya smultronställen i vår nya hemstad.
December: Bästa vännen Kicki kom och hälsade på och Mats, Vera och jag hade en skön jul med finaste granen ever!

Conjunctivitis

Men seriöst. Kunde de hitta ett knivigare ord för ögoninflammation? Conjunctivitis… Någon Mats träffade på ett möte igår sa ”oj stackare, det som är så svårt att säga på engelska”. Knappt hade han hört det förrän han glömt det. Hos läkaren idag sa kvinnan ordet typ tio gånger, ändå hade det helt försvunnit då jag kom till Apoteket för att köpa antibiotikasalva att kleta i ögonen.

”Con… ” stammade jag, ”conju… something, you know, when the eye is sort of sticky in the morning…”

”Conjunctivitis” svarade han lätt, sträckte sig efter salvan och la till ”don’t worry, it took me like 5 years to learn”!

Inte som planerat

Jag längtar till ikväll. Då ska Mats, jag och Vera fira Lucia. Inte för att Lucia är min favorithögtid, utan för att jag inte sett någon av mina två darlings sen i lördags morse! Då åkte de till Sverige för att hälsa på Veras farmor och farfar. Allt har gått jättebra, Vera hade lite svårt att somna första kvällen, men utöver det verkar hon ha trivts som fisken.

Själv hade jag skrivit en lång lista vad jag skulle göra en hel helg alldeles själv. Den första sen i somras. Fotbad, vanligt bad, plugga, julklappsshopping, julklappsinslagning, dricka vin och se på film, läsa den där boken Ida tipsade om för en evighet sen som bara legat på nattduksbordet, färga en klänning osv osv. Men högst upp på listan stod förstås ”sova en hel natt själv”.

Det blev inte riktigt som planerat. Halsont och ögoninflammation har gjort att jag mest legat nedbäddad hela helgen. Visst har jag sovit, men sjuksömn är inte riktigt samma sak. Inte när man vaknar en gång i timmen av att man inte kan svälja. Och inte när ögonen är konstant svullna så det känns som man inte sovit alls ändå.

Lite plugg har jag fått gjort. Någon film och lite TV-serier har kollats. Dock inte i sällskap av vin. Snarare kompisen Alvedon… Resten har jag bara strukit från listan. Det får bli en annan gång.

Det spelar ingen roll. Det enda som är viktigt nu är att få träffa Mats och Vera ikväll igen. Jag måste säga att deras avfärd var rätt tårdrypande för min del, men efter det – ja efter det har det varit skönt att få vara alldeles själv en stund. Jag vet att de flesta säger att de bara längtar ihjäl sig hela tiden då deras barn är bortresta, men att jag njutit betyder inte att jag inte älskar mitt barn lika mycket, det betyder för min del enbart att jag ju vet att de kommer tillbaka snart, att jag vet att de har det bra och att vi snart är tillsammans igen! Det gäller att ta tillvara på tiden på bästa sätt.

Glad Lucia!

Same same but different (eye)

God(?)morgon…

Jomen ögoninflammation rockar ju…

Om du inte redan visste…

… ögoninflammation gör ont. Riktigt ont. Jag måste erkänna att jag inte visste det. Har aldrig haft det tidigare och tänkte att det kanske kliade lite på lilla V när hon hade det. Nu förstår jag vilken pina det var för stackarn.

Och inte bet whiskeyn på halsontet heller. Känns som jag har en tennisboll att svälja ner typ. Som Mats sa ”så här ont i halsen och ont i huvudet har jag aldrig haft, det måste ju vara de där barnbacillerna man inte tål”. Man kan ju hoppas att det blir bättre ju fler baskilusker man träffar på.

Min tur?

I morse vaknade jag med igenkleggat öga. För första gången (så länge jag kan minnas iaf) ever har jag fått ögoninflammation. Det var väl oundvikligt med tanke på att Vera nuförtiden sover åtminstone en del av natten kind-mot-kind med mig. Bästa sättet att dra på sig dotterns ögoninflammation tydligen, om någon vill testa…

I eftermiddags började jag också känna av lite träningsvärk. Ja du vet, det känns som träningsvärk. Men när man vet att det mest ansträngande jag gjorde igår var att skjuta vagnen till parken – ja då kan man vara rätt säker på att det är någon slags sjukdom som smyger sig på. Och eftersom både Mats och Vera legat däckade är det väl min tur nu.

Så surt, för vi har roliga planer för morgondagen. Men skam den som ger sig. Med en whiskey innanför västen går jag nu och lägger mig, strax efter Vera. Halvnio…

Katastroftvätt

Mats favoritskjorta och en av mina bästa tishor – missfärgade. Plus en hel del annat som inte ser ut som det en gång gjorde. Fan fan fan.

UPDATE: Har tvättat om det missfärgade. Hur kan färg som tydligen en gång lossnade så lätt nu sitta som berget?

Det var det där med kiss- och bajshumor…

Fniss Ylva. FNISS! Min humor. Tror jag ska raida stan med sådana lappar! Fast… vad skriver man på tjejtoan? För allvarligt, det händer där med. Ofta!

Så sant

Hittade denna hos Tess. Och nog stämmer det många gånger?

Trött eller bakis?

Det blev en hel del vin igår. Och champagne. Och whiskey. Så nog kan jag vara lite bakis. Samtidigt bjussade Vera på hela 4 timmars sömn. Hon sov fint. Från 20, men bara till 06. Och jag gick och la mig 02. Så nog är jag trött.

Spelar roll vilket. Det känns lika lika. Seeeeeegt. Men inget en tur på sjön inte kan råda bot på. Följt av en tupplur i solstolen under tiden Vera tar eftermiddagsvila. Så ser planen ut.

Balans

Idag är det grått väder. Det blåser småkyligt och regnet liksom hänger i luften. Vi är inne. Städar. Fixar. Tar bilen och handlar. Återhämtar oss efter nästan en vecka av strålande sol. Det är rätt perfekt. Sex dagar fint då man är ute så mycket som möjligt och lägger alla måsten på hög. En dag fult då man tar tag i de där måstena. Sen kan vi börja om igen. Så kan jag ha det. Jämt!

Lugnet efter stormen

Hjälp, det kvackar i skorstenen

Det kvackar och trillar ner tallbar och grus. Tänk om fågelfamiljen som boar i ena skorstenspipen tappar en liten unge ner i öppna spisen. Det har hänt förut. Då var ingen här och Mats föräldrar hittade stackarn ihjälsvulten i rummet. Hemskt hemskt.

Älskade, underbara, härliga, sagolika, sköna, fina, bästa och alldeles, alldeles fantastiska sommar!

Inte ens nästan packade

Vare sig på det ena eller det andra sättet.

Jag har alltid packat lätt. Jag har nästan sett det som en konst att aldrig ha med för mycket. Att alltid använda allt jag har tagit med mig. Att ha avvägt allt perfekt.

Det är numera omöjligt. Det är helt sjukt vad mycket packning vi har. Vera kräver en del utrymme i bagageluckan kan man lugnt påstå. Sist vi åkte iväg, på Valborg, bad jag nästan om ursäkt till värdparet för att vi hade så mycket prylar med oss. Som att dom inte förstod, tvåbarnsföräldrar som dom är. Men för oss är det nytt. Mats och jag som brukar d-e-l-a väska har nu plötsligt inte väskor så det räcker.

Packningen nu ska räcka i nästan tre veckor. Utan tvättmaskin. Den är inte lätt… Första stoppet blir på Västkusten. Bästkusten?

Hur???

…får man skavsår av sina tre (fyra?) år gamla träskor? Remmen runt hälen har gnagt en blåsa. En blåsa som nyss sprack, det var först då jag märkte det. Konstigt det med, att jag inte känt den tidigare.

Bild lånad från http://www.1177.se

Hade ingen lust att fota min egen häl, så jag bildgooglade lite snabbt på skavsår. Gör inte det. Inte om du tänkt äta snart i alla fall. Jag hade hoppats på någon liten tecknad bild, som den ovan, men… näe. Här pratar vi HÅL i hälarna. Den ovan hittade jag när jag sökte på skavsårsplåster istället. Något jag för övrig önskar jag hade haft hemma just nu.