Varenda morgon under IVF-konferensen som hölls i Stockholm för några veckor sedan dök en ny nyhet upp i ämnet i press/TV/radio. Bra lobbat. Och ett ämne som berör. Många. Många fler än man tror. Ett av sex par som vill ha barn, behöver hjälp läste jag på en intresseförenings hemsida. Bara i min absoluta närhet är vi tre par som fått/försöker få barn genom IVF.
Det jag reagerade starkast på var när man berättade att många par idag väntar med att skaffa barn och ser IVF som en utväg. Alltså redan innan man konstateras ofrivilligt barnlös. Typ ”jag väntar till jag är 35, funkar det inte då kan man ju bara göra IVF”. Jag hörde till och med en vän berätta om en bekant på 38 som sa ”jo jag vill skaffa barn, om fem år”, tydligt med IVF i baktankarna.
”Då kan man ju bara göra IVF”. Jo men eller hur. De som tänker så har ingen som helst inblick i hur det är att genomgå en IVF-behandling. Eller att det sällan räcker med en behandling. Det är ju inte så att man bara plockar ut ett ägg, befruktar det, sätter tillbaka det och vips så är man gravid. Nej låt mig berätta. Det här är våra erfarenheter, men efter att ha levt med IVF i snart fyra år och läst otaliga artiklar och bloggar i ämnet, är min uppfattning att vår historia är väldligt lik många andras. Att detta är det mest vanliga tillvägagångssättet.
IVF handlar mycket om att vänta. Hoppas och vänta. Först väntar man:
12 månader: Så länge ska man ha försökt få barn för att bli föremål för en utredning (detta gällde dock inte oss då vår oförmåga att bli med barn på så kallad naturlig väg konstaterades vid ett utomkvedshavandeskap).
3-12 månader: Själva utredningen tog för oss ett år, men det berodde på att vi var tvungna att genomgå två operationer (en där utomkvedshavandeskapet avlägsnades, en där man ville försäkra sig om att min livmoder var frisk innan man gick vidare med IVF-remmittering) och efter varje vänta 2-3 månader för fortsättning.
21 månader: När utredningen konstaterar att man är i behov av IVF får man vänta i kö på sin tur för sina två-tre (beroende på landsting) gratisförsök. Vår väntetid var 1 år och 9 månader (vi valde dock att försöka privat först då vi inte tyckte vi hade tid att vänta, två försök som misslyckades och sen kom vi fram i landstingskön och gjorde vårt tredje som lyckades).
3 veckor: Väl där ska kroppen nedregleras genom hormonbehandlingar till vad läkarna liknar vid klimakteriestadiet. Man tar då en nässpray morgon och kväll som har diverse biverkningar (jag slapp dock dessa). Efter ca tre veckor har man fått kroppen dit man vill och då är det dags att framkalla en ägglossning med massor av ägg. Förhoppningsvis. Anledningen till att man först nedreglerar för att sedan uppreglera, är för att så många ägg som möjligt ska vara mogna på samma dag, då de ska ”plockas”.
2 veckor: Uppregleringen sker genom sprutor man ger sig själv i magen. Detta gör man i 10-15 dagar, beroende på hur kroppen reagerar. Förutom att den reagerar på hormonerna som den ska, det vill säga den producerar ägg, så finns där (såklart) ett otal biverkningar. De vanligaste har jag förstått är nedstämdhet, lynnighet, viktuppgång och finnar. Dessa var de jag drabbades av.
Så efter sprayande och sprutande i dryga 30 dagar är det då äntligen dags att ta ut äggen. Om där finns några. Vi har fått ut 8-13 varje gång. Själva äggplocket har varit rätt smärtfritt för egen del, men man är ganska öm efteråt. ”Inte så konstigt med tanke på att vi rotat runt med en stor nål” sa en sköterska en gång. Näe, inte så konstigt.
Om man får ut ägg, ska dessa befruktas med partnerns (eller donatorns) sperma. Efter två dagar vet man om det funkat eller inte. Om ett, flera eller hemska tanke (och något jag vet många varit med om) inget (och då är det bara att börja om igen, tidigast efter 2 månader). Det finaste väljs ut och återförs. Även det en rätt snabb procedur som inte gjort ont för mig.
2 veckor: Sen ska man vänta. 14-16 dagar. Nerviga dagar. Dagar då man håller sig för man inte törs gå på toa för man inte vill veta om mensen kommit. Dagar då när man väl går och kissar blundar och ber en liten bön innan man tittar på toapappret. Inget blod – pusta ut. Blod – världen ramnar. Igen.
Så totalt går man och väntar i kanske 50 dagar (fter att innan start ha väntat flera år). Och det är en enda behandling. Misslyckas den ska man få en ”vanlig” mens innan man kan sätta igång igen. Minst 50 dagar till att vänta alltså.
Väntan. Det är mycket väntan. Och längtan. Det är den psykiska pressen som är värst. Och det är ju oftast så att man redan har väntat väldigt länge innan man väl kommer fram till att man måste ta hjälp av IVF. Och sen innan man kommit fram i kön.
”Då kan man ju bara göra IVF”. Jo… Men det är inte så bara. Och det kan ta en jäkla tid. För oss gick det relativt snabbt. Vi konstaterades oförmögna att göra barn på egen väg i oktober 2006 och i augusti 3 år senare föddes vår dotter. Nu efter ytterligare 2 försök har vi blivit gravida igen. Vi hoppas det grynet får stanna kvar och bli ett syskon. Men som IVF-are tar man inget för givet. Inte förrän pyret finns där och andas och ser en i ögonen.
Tilläggas bör, att det är heller inte alla som får uppleva den gåvan.
Queenstreet 