Det funkar

Ja det gör det. Absolut.

Födelsedagslunch

Det där med att ta vara på tiden

Vår barnvakt citerade. Så sant. Jag googlade. Och hittade denna. Word. Sa hon och önskade sig en ny telefon och en resa till Texas i födelsedagspresent…

Klart det gick sönder!

Men att se lillans min när hon efter mycket stånkande äntligen fått halsbandet över huvudet – ja, klart värt det.

Dessutom tror jag det kan gå att laga. Kanske…

Hon simmar!

Kanske inte som man ”ska”, men hon tar sig från A till B med flytpuffar!

Fredags(ut)Flykt: Kompislunch

Kompisarna från Long Island skulle på teater i NYC. E är lite för liten för att sköta sig i en salong så vi gick på bibblan istället. Braiga bibblan nere vid Bryant Park där riktiga Nalle Puh bor. Med en stor barnavdelning. På vägen ner gick vi via Times Square så V fick se alla kuliga figurer. Hello Kitty och Dora i jättestorlek. Sen möttes vi upp efteråt istället. Kompisarna och vi. För lunch. Och karusell.

Efter shoppade vi fredagskvällens tio godisbitar och lyxfikade hemma. Lekte och myste till Mats kom hem och hämtmaten ringde på dörren. Den intogs framför TVn. Sådär som jag aldrig gillat men som jag börjat gilla nu. För det är en rätt mysig fredagsgrej vi gör tillsammans. Dessutom blir det inte så mycket TV-koma för en snartettåring kan inte sitta still så länge. Och en treochetthalvtåring är alltför nyfiken på vad som händer när man leker med det där snartettåringen i andra rummet för att sitta kvar framför TVn.

Hämtmat och hämtmat förresten. Kidsen fick pannkakor. Det är Vs favvo och jag gör dom med en burk kikärtor så de är bra för magen också. Färska bär på det och vitaminchocken är ett faktum. E hon älskar dom också. Pannkisarna. Så hon fick små bitar till efterrätt.

Efter barnen lagt sig såg vi Silver Linings Playbook. Den var bra. Hon förtjänade sin Oscar. En schysst fredag allt som allt. Over and out. Godnatt!

 

Familjen Maskerad

Vad gör man inte för att liva upp tillvaron?

Varför just idag?

Lilltjejen vägrar vila. Vi har försökt snart en timme. Dags att ge upp. Men varför skulle det hända just idag?
#forfarandeinfluensa

Dålig, dålig tajming

Vi har haft långhelg. President’s Day. Så vi for till Baltimore för att hälsa på en gammal skolkompis till Mats. De pluggade tillsammans i Phoenix för tusen år sedan och han mötte kärleken och blev kvar i USA.

E var lite småsnorig. Men ingen feber. Så vi satte oss på tåget. Hade det helmysigt i Baltimore hos bästa familjen med en trettonårig dotter och en tioårig son som gjorde ett kalasjobb med att passa E och V medan vi kunde äta en hel middag i lugn och ro. Kan inte minnas när det hände sist. TACK M & F!

På söndagsmorgonen var jag täppt. Vi åkte tåg igen. Till Washington DC. Tog oss ner till National Mall för att se alla historiska monument och bombastiska byggnader. Jag började känna mig riktigt risig. Tog oss in på The Renwick Gallery of the Smithsonian American Art Museum (vackert!) för att värma oss en stund. Sen fick jag ge upp. Till hotellet. Bädda ner. 39,7. Hej då.

Mats och barnen gjorde fler museum dagen efter sen tog vi tåget hem. Vi fick åtminstone valuta för vårt hotellrum, för idag vet jag inte längre om jag har ont i kroppen av influensan eller av att ha legat still så länge.

Dag tre med dryga 39. Börjar kännas… drygt. Mats kom tidigt från jobbet och tog ut tjejerna medan jag försöker kurera mig med vitaminer och Girls! Låter kanske najs, men jag kan lova att jag hade bytt bort det any day.

Glad alla hjärtans dag

Finn ett fel

I januari vänner, j-a-n-u-a-r-i!

Året som gick

”Blir det någon årskrönika” frågade Ylva. Och visst måste det väl bli det va, sent omsider, 2012 som gått till historien som ett av de lyckligaste och även sorgligaste. Två nära drabbades av cancer och en av dom, min fina svärmor, Mats mamma, barnens farmor – finns inte med oss längre. Vi är dock glada att hon hann vara med på vårt bröllop, som ju förstås hör till en av årets höjdpunkter. Min vana trogen listar jag månadens bästa året som gick:

Januari: Jag var tjock. Oj så tjock jag var. Och tjockare skulle jag bli. Det kunde ingen tro var möjligt när jag gick som sprickfärdig discokula på årets första 40-årsfirande. Mycket av den varan blev det då både jag, Mats och många av våra bästa vänner är födda samma år – 1972.

Februari: Tjockisen planerade. För ny bebis och för överraskningskalas för Mats. Vi hade kommit överrens om att inte fira något särskilt då bebisen var beräknad två veckor efter hans födelsedag, men jag fuskade. Jag bjöd hem våra vänner i London i smyg, beställde hem smörgåstårta och prinsessdito från bästa svenska bagaren och roddade med pyjamasparty för alla barn. ”Öppnar du till hämtmaten” ropade jag när det ringde på dörren. Och gissa om Mats min var obetalbar när där stod en skock kompisar utanför och sjöng ”Ja må han leva” istället för en snubbe med libanesiskt i en låda.

Grattis älskling!

Kameran glömdes i villervalla mellan sjukhus och surprisepåringning – men han blev chockad Mats, även om själva dörröppnandet inte finns förevigat.

Vänner, kollegor och barn i massor – så kul!

Och massor av tjusiga blommor.

Mars: Enkelt. Lillan. Så på minuten. En halvtimme efter midnatt på beräknat födelsedatum gick vattnet. Jag blev hemskickad och på morgonen tog vi det lugnt. V fick åka till kompisar, Mats for till jobbet och hämtade datorn och jag kollade TV. ”Koka lite pasta” bad jag Mats när han kom hem ”jag tror det är bra att kolhydratladda till lunch för att orka”. Halvvägs genom den pastatallriken var jag tvungen att ge upp. Värkarna var för täta och för kraftiga för att jag skulle klara det själv. Vi gick (ja vad gör man när man bor tre kvarter från sjukhuset? Långt att gå när man är mitt i födsloarbete, men för kort för att vänta på taxi för) till BB och hann knappt komma in förrän det var dags. ”Epidural” skrek jag. ”För sent” sa dom ”den här bebisen är nästan här”. Och en knapp timme senare var hon där, vår andra dotter, vilket mirakel! Och ett par timmar efter det valde Mats att fria.

April: Jo jag fyllde ju jämt jag med. Vi gick på finrestaurang med treveckors bebis i barnstolen. Gick rätt okej. Drack ett glas vin. Mådde prima. Inga åldersnojjor i sikte. Då. Nu när jag smakar på siffran f-y-r-t-i-o känns den så… mycket äldre än jag!

Storasyster var hemma med barnvakt

Men lilla fick följa med ”maten” på restaurang. Gick finfint. För det mesta.

Hem-till-dörren-sushi från favoritrestaurangen, en finfin måndagslunch.

Det här kan jag äta varje dag!

Sen blev jag firad av vänner både med lyxig sushilunch och överraskningsgodfika. Kändes som jag fyllde år en månad! Härligt!

Maj: För firandet fortsatte i maj. Överraskningsfirande. Födelsedag, frieri och bebis – allt på en gång. Fina vänner lurade iväg mig på sightseeing och afternoon-tea!

Juni: Vi lämnade vårt älskade London för den här gången. Flyttade ut. Flyttade hem. Hem till Sverige. Högst tillfälligt, men ändå.

Juli: Sommar och sol, båt till skärgårdsstugan, häng i Smålandsditon och bad på västkusten. Glass, grillning och strandhäng. Underbara Sverige.

Och när dagen på stranden är slut fortsätter den i poolen på farmor och farfars tomt

Mot stranden med jämngamla kusinen

Augusti: Vi bjöd till dop av lillan. Och som ett litet PS la vi till ett bröllop också. Dagen började med sol och den planerade festen på bakgården förbereddes av en cateringfirma. Men så på väg till kyrkan öppnade sig himlen. ÖSREGN! Vi hade bästa prästen som samlade alla barnen uppe hos oss så de fick se allt på nära håll. Så döptes lillan och vi vigdes. Barnen hade kramkalas bakom oss och där var mycket kärlek. När vi sedan kom ut ur kyrkan hade regnet upphört och vår mycket modesta fest kunde gå av stapeln. Eftersom lillan föddes i London och eftersom allt bestämdes väldigt hastigt, ville vi ha det så enkelt som möjligt och så mycket ”vi” som det gick. Så vi struntade i alla måsten och körde på grillade engelska korvar, salt/vinäger-chips och Pimms och med cupcakes en masse istället för bröllopstårta.

September: Efter mycket strul och lång väntan kom vi äntligen iväg till vår nya hemstad – New York! V hade längtat så efter att få börja förskola och när vi gick in för landning tittade vi ut genom fönstret ”ser du New York V” frågade jag ”ja” utbrast hon ”och jag ser min förskola!”

Oktober: I sann amerikansk anda tog V till sig högtiden Halloween med hela sitt hjärta! I våra kvarter hölls värsta bästa gatufesten och det var en lycklig prinsessa som kom hem med en påse godis som räckte till jul!

November: Och vi fortsatte högtidssäsongen med vårt nya hemlands största firande – Thanksgiving. Vi hade turen att få fira med en halvamerikansk familj vi lärt känna som var gulliga och bjöd hem oss! Deras son är jämngammal med V och han hade dukat alldeles särskilt åt dom två.

December: Det var inte mycket till julstämning som infann sig hos mig av någon anledning, men när vi väl kom hem till Sverige och snön och fick fira med alla våra nära och kära – ja då återfanns känslan äntligen!

Den stinkande kylen…

…fick slängas! Varken klorin, ättika eller bikarbonat rådde bot på lukten av död. Idag kom vårt nya kylskåp. Imorgon bitti kan vi åter få smör på mackan och mjölk i kaffet!

Strömlös i NYC

Så var det här när vi kom. Strömlöst. Och har så varit en längre tid av stanken i kylskåpet att döma. Tur Starbucks och lokala lilla delin öppnar tidigt så vi fick frukost ändå.

Om några timmar ska de komma och fixa hoppas vi.

Kl 04.09

Båda barnen är uppe och leker. Söndag morgon. Gäsp.
#jetlag

Närstudie av Kicki

Gott nytt år!

Inte med fyrverkerier, utan med krondill (det mest färgsprakande och raketliknande jag datorlös råkade hitta i telefonen…) på mycket nära håll önskar jag dig ett fantastiskt 2013!

På väg till P

Godmorgon julen