Super Bowl Sunday

Vettigt mål?

Camilla gjorde det! Hon sprang halvmaran i lördags. Jag är mäkta imponerad. Och redan har hon börjat titta på nästa lopp. Kanske i New York i mars, utmanar hon. Och det är kanske ett vettigt träningsmål för mig. Låter grymt kul! Om vi nu någonsin kommer vidare med vår evighetsflytt till NYC…

Lite misslyckat

Fyra komma trettiofyra. Kilometer. Kort. Fyra komma trettiofyra kilometer kort om de fem mil jag skulle springa ihop innan 31 juli. Mitt löpmål. Får skylla på den där trista förkylningen som hindrade min löpning en hel vecka, annars hade jag kommit en bit över de där milen.

Men ändå. En schysst start på min post-graviditets-träning. Och idag. Första gången under sjuttiostrecket på vågen. Heja! Visserligen stod där 69,5, men ändå. Under. Och alltså bara (?) nio och ett halvt kilo kvar. Ja med tanke på att jag låg plus sisådär 25 innan lillan kom så är nio dryga bara.

Ny månad och nytt mål. Den här månaden ska jag komma upp i distans. En mil ska klaras av innan 31 augusti.

Måååååååål!

Jag vill ju va som duuuuu

Blivande Tigrinna?

Tiger började visst redan innan han fyllt två, så vi är lite sent ute. Men som en tidig födelsedagspresent köpte Mats i veckan två klubbor till storasyster. Jag hoppas hon ska gilla. Det vore en kul grej för dom att ha ihop tycker jag. Golfen.

Prima ballerina

Fucking sjuttiosex…

Första löprundan sedan, ja enligt Runkeeper sedan 5 maj förra året.

Motivationen kom idag hos läkaren. Efterkontroll. Sju veckor sedan förlossning. Och jag väger… sjuttiosex fucking kilo. Sjuttiosex! ”Men det är en hälsosam vikt för din längd” säger läkaren. ”Hälsosam?” protesterar jag. ”Ja, det är ett BMI på 24,8 och allt under 25 är okej”. Två tiondelar tillgodo. Tack då. Men sexton kilo från trivselvikt. Nåja. Där har jag inte varit sen före storasyster, men åtminstone tretton kilo från före-lillasyster-vikten. Det är en bit. Och amning och uppesittarnätter är inte de ultimata förutsättningarna direkt. Vi äter bra, men jag gillar att unna mig ibland. Jag skulle må dåligt av att inte göra det. Och om jag bara ska vänta ut kilona lär det ta en halv evighet. Så ikväll trotsade jag tröttheten och tog fram löparskorna. Tre kilometer. Tre tunga kilometer. Hälften i uppförsbacke i och för sig, men ändå. Det är ju halva min gamla runda. Och nu tog den. Tada… Tjugotvå minuter! Det är en bit till form må jag lova…

Do You Zumba?

Storasysters födelsedagspresent till mig invigdes i helgen. Zumba till mitt Wii.

Men det var Mats  och inte jag som var först ut i dagstagen:

Golfdansen

Mats och tjejerna i morse. Lillasyster sov, storasyster dansade till TV:n i full prinsessmundering och Mats följde Masters på telefonen. Alla nöjda!

Stereotypflata

Kajsa Bergqvist är kär. I Kristina. Jag hörde ryktet någon gång i våras. För två veckor sen klistrade Se och Hör nyheten på sin löpsedel. Något som gick emot en inom media oskriven regel. Den att en kändis själv ska få gå ut offentligt med sin sexuella läggning.

Så det kom inte som en överraskning att Kajsa nu valt att själv berätta. För tidningen QX. ”Man vill få ta det här i sin egen takt, och det är först nu när jag och Kristina varit tillsammans ett tag som vi känner oss trygga med varandra och i relationen. Därför kände vi att vi kunde gå ut med det här. Jag tycker det ska bli extremt skönt att slippa alla spekulationer och rykten. Så, nu är det ute.”

På frågan om hon, med tanke på sitt tidigare äktenskap med Måns Herngren, anser sig vara bisexuell säger Kajsa ”Lika lesbisk som jag känner mig i dag, lika heterosexuell kände jag mig när jag var ihop med Måns. ” Bra svar.

Vart vill jag nu egentligen komma med det här? Om Kajsa hänger med en man eller en kvinna är mig likgiltigt. Jag beundrar, som jag skrivit tidigare, Kajsa som den fantastiska idrottskvinna hon är. Men varför måste man välja bilder där hon plötsligt ser ut som en stereotypflata? Den här bilden skulle kunna dyka upp som förstaträff om man bildgooglade ”lesbisk” (verkligen en parantes, om man faktiskt bildgooglar lesbisk dyker Linda Bengtzing upp som förstaträff!).

Bild QX via http://www.aftonbladet.se

Jag inser att det här förmodligen är dumt av mig att skriva. Att jag kanske har fel. Att jag eventuellt trampar folk på tårna. Det är inte min mening. Jag undrar bara hur en kvinna som vanligtvis framställs så här plötsligt ser ut som en jättelik amason:

På något sätt känns det för mig som att man skulle porträttera übermacho Persbrandt i fjäderboa och läppglans bara för att han skulle råka bli förälskad i en man.

Jag har alltid tyckt Kajsa Bergqvist är snygg. Jag har beundrat hennes oerhört vältränade kropp (som då hon var aktivt åtminstone hade måtten 175cm och 59kg – inte 185 och 90 pannor som bilden högst upp ser ut att visa). Kunde de inte tagit lite snygga bilder på henne och flickvännen istället. Några fina där de ser kära ut istället för en där det ser ut som de är deltagare i en panel på lokal-TV.

Nöjd

Jag blev med nya löparskor idag. Hade inte vännen Jessica berättat om hur glad hon blev varje gång hon såg sina knallrosa dojjor, så hade jag nog sagt nja när försäljaren tog fram dessa till mig att prova:

De var de skönaste paret, så det blev ett köp. När jag kom hem googlade jag de rosa raringarna och hittade ett bäst-i-test-resultat för dom hos Marathon. Då kände jag mig rätt nöjd. Ännu mer nöjd när jag såg det svenska priset. Jag betalade knappt hälften…

Ska du till Storbritannien, så passa på att köpa dina nya träningsskor här. Jag har förstått av flera att de över lag är rätt mycket billigare här. Och går man på superlågpriskedjan Sports Direct, som jag gjorde, ja då kan man göra riktiga fynd.

Nu lär det dröja innan dessa får känna på några löpsteg. Min före-frukost-runda är bytt mot före-frukost-power-walk. Jag vet att man kan jogga fast man är gravid. Jag känner mig bara inte helt bekväm med det.

Jag vill också kunna kite-surfa

Hej Båstad

Zlatan trivdes ”som invandraren i Rosengård”…

Eehhh… Det är 2011. Ska en sådan formulering då få slinka igenom inom vår statliga television? Det var inte ens i ”stridens hetta”, för att fortsätta klyscheriet. Rubriken är nämligen, enligt SVT, ett försök att göra sig rolig över säget ”trivas som fisken i vattnet”. Nej. Det var i ett Sportnyttsinslag. Inte under matchen. Det var alltså läst från ett manus. Suck…

Milen denna vecka: CHECK

Till och med 1,2 mil! Ja, om man börjar räkna veckan från söndag, eftersom första rundan sprangs då. I lurarna den där sista backen:

Slut på ursäkter

Jag kom ju igång bra, men sen har ursäkterna avlöst varandra.

Först kunde jag inte springa för att jag var förkyld, sen för att vi gjorde en Frozen Embryo Transfer i hopp om ett syskon till V, sen ville jag inte för att tyckte lite synd om mig själv över misslyckandet och mensen som kom med det och sedan hängde ett envist halsont sedan förkylningen kvar länge.

Men nu alltså. Slut på ursäkter och den där milen i veckan ska bli verklighet. Jag började igår med 4 kilometer. 28 minuter!!! Riktigt dåligt och riktigt jobbigt. Var grymt tung i benen. Skyller det på de cirka 4 mil på cykel vi avverkat i helgen och laddar om till morgondagens runda. Idag vila.

Ingen överdrift

Man kan ju lugnt säga att Mats var nöjd med sin söndag:

Kan du din golf vet du, har jag förstått. Jag som inte kan hajade först då Mats liksom nästan slutade andas när jag berättade att vännens man frågat om han ville följa med en runda.

Klafs, klafs

Tackar Camilla och J för inspirationen. Här satt jag på söndagseftermiddagen och var nöjd med att i veckan nått mitt uppställda mål att springa två morgnar i veckan innan Mats går till jobbet. Det innebär att det blir innan frukost och på fastande mage har min ork tagit slut vid 3 km. Å andra sidan är hälften i uppförsbacke, så rätt bra ändå tycker jag. Så läser man om Camilla och J som klämde 8 km sådär bara i morse.

På med skorna, ut i lervällingen. 6,37 km senare (enligt Runkeeper) kände jag mig ändå grymt nöjd. Det var inga 8 km (den här gången) men jag kan skryta med 1,2 mil den här veckan!

Heja mig!

Nyss hemkommen från första Londonyogan. Bikram förstås. I ottan. Nu kan dagen börja!