Goda grannar

Gick och lämnade tvätten i morse och tittade in hos nyfunna vänner i kvarteret på en snabb kaffe. Sånt är det bästa jag vet. Att kunna spontan-titta-in hos vänner. Det är nog det jag saknar mest från Londontiden. Där i Hampstead var det lite som i en småstad. Nära till alla och inget konstigt att bara titta in om man råkade ha vägarna förbi. Vet inte riktigt hur vi ska få till det när vi flyttar till Sverige så småningom. Vad säger ni, bekantskapskretsen – kan vi enas om en och samma håla att flytta till?

Tripp Trapp Trull

En eftermiddag i Primrose Hill för ett par veckor sedan. Lillasysters första tur framåtvänd i Björnen. Där har hon hängt en del sen dess. Hon gillart!

Foto Viki Petersson

Blomsterflickor i Regents Park

Canterbury Tales

Vi skulle till kusten. Vi skulle äta ostron i solen. I Whitstable. Men solen visade sig inte vara med oss så vid frukostbordet fick vi blixtändra våra planer. Fram med guideboken. Nära London. Inomhus. Canterbury. Katedralen. Taget! ”Ses om en timme” sa vi till vännerna och packade om från sol och strand till regn och rusk. Snabbt fluktade jag på bokens mattips och tur var nog det, för oj så mysigt The Goods Shed var, som visade sig ligga precis vid tågstationen. Perfekt då vi rullade in i stan lagom till lunchtid. Överblickande stans Farmers Market åt vi en smarrig måltid och promenerade sedan genom staden mot katedralen. Den tornade plötsligt upp på en av sidogatorna till high street. Kändes lätt surrealistiskt att den liksom bara fanns där. Bland allt det andra. Mäktig. Otroligt mäktig. Med en gräsmatta som gjord för små barnfötter att göra av med springet i benen på.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Gissa fredagsutflykten

Störande Dancing Queens

Fredagsutflykten förra veckan gick till Foundling Museum i Bloomsbury. Ett museum om Londons hittebarn. På första våningen fanns en stor sal med barnböcker, utklädningskläder och en kvinna vid ett piano. Tjejerna rusade ut på golvet och drog av dans på dans:

Det ska tilläggas. Att mellan danserna sprangs det. Titta på rummet. Det nästan uppmanar till tokrus. Och det läts. Så som 2-3-åringar gör. Vi sa naturligtvis till dom när det blev för högljutt, men de är ju barn och de låter mer än vuxna.

Det gillades inte av damen vid pianot. Där trodde vi att hon tyckte det var lite charmigt med några småtjejer som uppskattade hennes musik. Där var ju inga andra. Men nej. Hon sa till oss att ”snart kommer en grupptur, då måste ni gå”. Inte ”då måste ni sänka volymen” utan ”då måste ni gå härifrån”. Utkörda? Ja hon ifrågasatte till och med om våra små barn kunde uppskatta museet över huvud taget. Visst. Det var mycket läsa och många tavlor. Men tjejerna tittar. Och gillar. Och springer och dansar. Kan det vara för tidigt att bringa kultur i barns liv? Tydligen. På The Foundling Museum verkar de tycka det. Där kände vi oss inte välkomna. Så vi gick. Omedelbart.

S(pr)inging In the Rain

Den där resan

Den vi gjorde i söndags. Den gick till Oxford:

Detta bildspel kräver JavaScript.

En fin utflykt från London. Tåget tar drygt en timme och kostar runt £20 per person ToR om man prickar in off peak. Ungar gillart också. Både storasyster och lillasyster verkade nöjda och vännernas äldre barn likaså. Vi promenerade runt staden och kikade in på de olika collegen. Jag kände det som att jag var med i Brideshead Revisited. Jag vet att vännerna, som stannade över natten,  skulle till ett barnvänligt museum som heter Pitt Rivers följande dag.

Konst eller bara konstigt?

Sol i sinne

Jag tror vi är inne på vår andra regnvecka här i London. Typiskt för staden, tänker kanske du. Men det är faktiskt bara en myt. London har inte dåligt väder brukar jag säga, bara mycket väder. Man bör alltid ha med både paraply och solglasögon, för oavsett väderlek vet man att det inte behöver vara långvarigt. Men nu alltså, regn regn regn. Hela dagarna. Och prognosen visar samma väder de närmsta två veckorna också. Sommargarderoben lär få vänta. För de flesta… Idag snubblade jag plötsligt över storasysters kläder. I en hög på golvet:

Istället hade hon svidat om. Av allt i hennes byrå valde hon den här outfiten:

Camera Obscura

Vi testade konst idag igen. Med bättre resultat. På galleriet Camden Arts Centre i norra London hade de en fotoutställning som tilltalade de små. Dessutom har de ett helhärligt och barnvänligt fik. Gott om plats för vagnar och finfin inhägnad uteplats.

Det var NY-fotografen Zoe Leonard som experimenterat med ljus och form. Hon huserade i tre rum. I ett låg gamla vykort från Niagara Falls i olika högar, högar som återskapade topografin från platsen.

Bild Camden Arts Centre

I ett annat hade hon skapat en Camera Obscura genom ett hål i väggen. På motsatt sida såg man byggarbetet och vägen utanför galleriet projekteras. På stora beanbags kunde man observera utsidan uppochner.

I sista rummet raka motsatsen. Vitt vitt vitt och fotografens faux-pas. Fotografera rakt in i solen. Leonard hade gjort det arton gånger:

På vägen ut sen kunde vi se vad vi tidigare sett uppochner åt rätt håll:

Lyllos mig!

Vilka fina vänner jag har här i London. Vad jag kommer sakna dom när vi flyttar härifrån. Idag blev jag bjuden på en försenad födelsedagslunch hemma hos Ida. Hennes son är en av storasysters bästisar, så hon var inte svårövertalad i morse. Det var meningen att den skulle bli av på dagen, men då stoppades den av sjukdom. Och det var nästan så den gjorde det även idag. Men jag blev mirakulöst bättre över natten och mådde fint i morse. Konstig sjuka.

Det blev en lång lunch. Vi kom vid tio och gick vid tre. Tack för en härlig dag!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Londonshopping med småbarn

Vår fredagsutflykt gick den här veckan till Westfields shoppingcenter. ”Vadå för barnens skull” sa Mats. Men faktiskt. Det mesta vi gjorde var barnkul:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Finbesök av kusin vitamin

Sol & Syrén

Golfdansen

Mats och tjejerna i morse. Lillasyster sov, storasyster dansade till TV:n i full prinsessmundering och Mats följde Masters på telefonen. Alla nöjda!

Men det gick ju bra ju…

Jag visste det. Man får inte säga att det går bra. För det har det ju. Det har gått över förväntan att vara själv med två små. Idag pysslade vi hemma på förmiddagen och promenerade sedan till svenska kyrkan för deras lekgrupp. Det är en promenad på en dryg timme.

Halvvägs på väg hem kände jag regnstänk. Ytterligare lite längre fram somnade storasyster. Och sen vaknade lillasyster. Ombytta roller… Jag fick stanna och plocka upp lillasyster i bärsele. Men hon fortsatte skrika. Och det fortsatte regna.

Plötsligt övergick stänket till ösregn. Istället för att stanna valde jag att snabba på. Regnskyddet låg långt ner i vagnen. Jag fällde upp suffletten så halva storasyster var täckt. La storasysters ratade jacka över lillasyster i bärselen och drog upp min egen luva på min icke-regntäta jacka. Regnet avtog inte. Det kom bara mer och mer. Storasyster vaknade av att hon blev blöt. Hon grät. Lillasyster grät. Jag snabbade på ytterligare och tänkte. Snart hemma. Bara gå. Nu kan det inte bli värre. Då kom haglet…

Direkt från Disney

SMS från Mats som cyklat till Disneybutiken med storasyster ”Hon tror knappt att det är sant att det finns en sån här affär. puss!”

Bland rosa blommor och blad

Årets första

Mer på temat vår. Årets första mellis i trädgården. Lovely.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Kolla Magnolian. Nu är några nästan helt utslagna. Jag ligger efter.