Skev uppfattning

Det är märkligt det här med utseende. Och vad hjärnan gör med bilden man ser i spegeln. Mycket verkar det som om jag ser till mig själv. Åt både det ena och det andra hållet.

Kollade genom bilder från vännen Ida. Ser foton från då jag var relativt nyförlöst förra våren. Jag hade gått upp mycket under graviditeten (ca 25 kilo). Jag klädde mig ledigt och visste såklart att jag inte såg ut ”som vanligt” men jag kände mig ändå halvbekväm vissa dagar. Men när jag ser bilderna nu. Aaaaaaaah. Är min första tanke. Ungefär. Jag är ju… Tjock! Ja tacka fan för det. Man blir liksom det när man går upp 25 kilo. Vad trodde jag? Det är som att hjärnan lite lindade in tjockheten i bomull i mitt huvud så jag inte skulle se den ordentligt, eftersom jag hade betydligt viktigare saker att tänka på (kanske Mats också som fnissande sa ”är det en kudde du har där under klänningen eller” när jag visade honom). Eller så gjorde lyckoendorfinerna av att ha fått barn igen att hjärnan helt enkelt sket i det. Vad vet jag. Men om jag såg det här i spegeln idag hade jag väl knappt gått ut.

 

Och sen skevheten åt andra hållet. Kanske ännu värre. När jag såg ut så här för sisådär fem-sex år sen, ja då var jag inte alls nöjd. Tyckte minsann jag kunde gå ner lite. Jamen var då liksom? Vad är hjärnans problem? Eller är det bara min skalle som är helt skev?

Fucking sjuttiosex…

Första löprundan sedan, ja enligt Runkeeper sedan 5 maj förra året.

Motivationen kom idag hos läkaren. Efterkontroll. Sju veckor sedan förlossning. Och jag väger… sjuttiosex fucking kilo. Sjuttiosex! ”Men det är en hälsosam vikt för din längd” säger läkaren. ”Hälsosam?” protesterar jag. ”Ja, det är ett BMI på 24,8 och allt under 25 är okej”. Två tiondelar tillgodo. Tack då. Men sexton kilo från trivselvikt. Nåja. Där har jag inte varit sen före storasyster, men åtminstone tretton kilo från före-lillasyster-vikten. Det är en bit. Och amning och uppesittarnätter är inte de ultimata förutsättningarna direkt. Vi äter bra, men jag gillar att unna mig ibland. Jag skulle må dåligt av att inte göra det. Och om jag bara ska vänta ut kilona lär det ta en halv evighet. Så ikväll trotsade jag tröttheten och tog fram löparskorna. Tre kilometer. Tre tunga kilometer. Hälften i uppförsbacke i och för sig, men ändå. Det är ju halva min gamla runda. Och nu tog den. Tada… Tjugotvå minuter! Det är en bit till form må jag lova…

Inte utan min Epidural

”Hur gick det nu, var Epiduralen bättre i England”, frågade vännen. Tyvärr är svaret ”vet ej”. För som jag skrev när hon kom, så kom hon snabbt.

Vi skrevs in på sjukhuset klockan tolv. Det första jag sa var ”jag vill ha Epidural”. Sköterskan satte mig på CTG och sa ”jag återkommer om en halvtimme”. Och då först fattade hon. Det var dags. Jag rushades in i en förlossningssal och barnmorskan sa ”ledsen, du är 5 cm öppen, du hinner inte få Epidural, det här barnet är snart här”. Mitt svar på det? ”Det GÅR inte. Jag KAN inte”.

Men jag hade inget val. Som jag önskade att jag kunde lämna min kropp för en stund just då. Jag undrade också varför jag inte svimmade av ren överlevnadsinstinkt?

Ja. Och sen kom hon. Tio-i-två. Knappa två timmar efter att vi promenerat ner till sjukhuset. Moderkakan kom inte ut som den skulle så operation planerades. ”Stackare” sa barnmorskan ”när du nu klarat förlossningen helt utan smärtstillande så ska du behöva ryggbedövas nu ändå”. Som om att det var något mål från min sida att föda utan Epidural. Jag som inget hellre ville. Vad är det för duktighetsgrej med folk som prompt ska föda utan bedövning bara-för-att? Nu finns det ett sätt att lindra smärtan, varför skulle man inte använda det? Jag som hade rätt ont fortfarande önskade inget hellre än den där sprutan. Men sen kom moderkakan av sig själv och smärtan avtog.

Och så här i efterhand måste jag säga att det den här gången ändå kändes bättre än förra. Med storasyster gick jag sönder så fasligt mycket och de trixades mycket med Epidural och värkstimulerande då hennes puls gick ner i samband med mina värkar. Man trodde hon hade navelsträngen runt halsen och till slut togs hon ut med sugklocka.

Men samtidigt. Skulle jag göra om det. Skulle jag göra det med Epidural. Ingen tvekan om det inte.

Inte som på film

Du vet när de får barn på film. När de sen trippar ut från BB smala som vidjor. Allt bara försvann. Bara sådär. Inte så här som på mig. Och som på (gissar jag) de flesta andra. Att man har en sisådär femmånadersmage en tid efter förlossningen. Innan allt liksom hittat tillbaka. Den har ju varit uttänjd ett tag, lilla (stora…) magen menar jag, så det är ju inte så konstigt.

Gjord av en man

I Sverige får man när man fött barn jättebindorna Urban på sjukhuset. Ja åtminstone fick man det när storasyster kom till världen. Och de behövdes. När jag sedan kom hem köpte jag bindor som var som mindre blöjor för allt blod och avslag. Först efter en dryg vecka kunde jag börja använda ”bara” nattbindor. Och skydd behövdes nog i över en månad.

I England får man inga bindor på sjukhuset. Man uppmanas däremot ta med egna. Därför finns här särskilda ”mammabindor”. Ett sådant paket köpte jag. Och hittade nedan supertunna binda, förmodligen med en uppsugningsförmåga som knappt klarar första mensdagen… Är den inte gjord av en man så är den åtminstone framtagen av någon som aldrig fött barn.

Denna väntan

Nu bara väntar jag. Mats har cyklat till jobbet för att hämta datorn så han kan jobba hemifrån och goda vänner har hämtat dottern. Känns skönt att inte behöva oroa sig över den biten. Att hon ska se mig ha jätteont. Att veta att hon har det bra och är med sina största idoler (vännernas barn som är 6 och 8 år).

Det är lite svårt att fokusera. Och svårt att förstå att det kan vara så här också. Med dottern gick ju allt så himla snabbt. Slemproppen gick strax efter lunch. Jag hade milda sammandragningar och värkar på kvällen. Vid fem gick vattnet och då gjorde det sådär dödsont. In till sjukhuset och vid lunch var hon ute. Det där med att ha med sig böcker, korsord, datorer och spel – det fattade vi aldrig för när vi kom in var jag öppen 5 cm och allt var igång.

Nu känns det liksom som jag haft ”småvärkar” (som såklart gör förbannat ont de med, men inte så där nu-föder-jag-snart-ont) i en halv evighet. Även om det bara varit i 14 timmar. Och mellan dom sitter jag här och bloggar och surfar… De senaste har dock varit starkare, så kanske kanske.

Hoppas bebis kommer under dagen. Har inget hänt vid 18.30 ikväll ska jag åka in och få antibiotika. Vad som väntar efter det vet jag inte riktigt. Men jag hoppas jag inte behöver få reda på det heller. Kom nu lillbebben!

BB

Vattnet gick i natt, men efter koll på sjukhuset blev jag hemskickad igen. Nu väntar och klockar vi. Bebisen borde komma under dagen.

Ökad förståelse för överviktiga

Jag tänkte på det i slutet på förra graviditeten också. Att jag känner mig mer ödmjuk gentemot överviktiga. För jag. Jag är en av de där människorna som många gånger tänkt ”om du inte var så lat kanske du heller inte skulle vara så fet”. Jag vet. Det är helt politiskt INkorrekt. Och det är elakt. Men jag tror inte jag är ensam om att ha tänkt så.

Jag brukar i vanliga fall se till att få hyfsat med så kallad vardagsmotion. Med det menar jag trappor istället för hiss, promenad istället för buss osv. Mycket för att jag är lat och inte alltid kommer iväg och tränar.

Men nu. Med 20 extrakilon. Nu förstår jag de som är överviktiga. Det handlar inte om lathet. Det handlar om att det inte går. Eller det är åtminstone väldigt svårt och smärtsamt. Jag har vansinnigt ont i ryggen, det är fruktansvärt tungt och fötter och händer svullnar så fort jag anstränger mig. Det finns inte en hiss jag hoppar över och jag har förmodligen åkt mer buss senaste månaden än jag gjort under hela Londontiden sammanlagt.

Mats föreslog i morse att jag skulle gå lite i trappor för att sätta igång förlossningen (när det finns betydligt trevligare skrönor (?) om hur man kan få fart på det hela, skumpa till exempel). Jag sa ”visst, om du sätter på dig en tjugokilos ryggsäck och hänger med”. För det är så man får tänka. De där extrakilona finns ju inte bara där. De känns också. Och de är sjukt tunga. För vem som helst.

Borde jag kanske?

Solen börjar spricka genom molntäcket och väderprognosen lovar uppemot 16 grader varmt. Själv ligger jag i sängen. Precis som jag gjorde nästan hela dagen igår. Om jag är sjuk? Inte ett dugg. Försöker bara ladda lite inför förlossningen. Jag sover ju rätt kasst om nätterna då jag vaknar av foglossningssmärtor så fort jag vänder mig, så slapp i sängen med en film eller en bok för att samla kraft känns viktigare än sol på nosen just nu. Dessutom ser ju hela veckan ut att bli rätt fin, så det ska nog hinnas med det med:

Sen får jag med jämna mellanrum glada SMS från Mats och dottern som utnyttjar vädret till max på cykeltur. Igår gjorde de lekparken i Mats nya gummistövlar och sedan lunch på puben. Mysigt! Jag får lite ångest av att inte vara med, men jag måste försöka prioritera kraftsamlande så den där bebisen kommer ut på något sätt!

Jämnt skägg

Pojke, flicka, vikt? Än så länge visar resultatet på en treochetthalvtkilos bebis. Tjej eller kille – där står det prick lika. Har du gissat? Klicka i den turkosa rutan till höger. Jag håller fast vid min gissning på pojke, 4kg. Mamma du var ju först ut, vad var det du gissade? Pojke 3,6 va?

Tiden är knapp…

…om magen ska hinna före Maggan. Magnolian utanför dörren. Första knoppen har blivit rosa. Och jag har sammandragningar. Det har jag ju haft sen i fredags till och från så jag skulle säga fördel Magnolian so far.

Ingen solofödsel, puh…

Jag var lite orolig ett tag. Mats har nämligen varit bortrest i helgen, men nu är han på väg hem. Han fyller ju jämt imorgon och en sak han önskade sig var en golf- och whiskeyhelg med en god vän. Och den här helgen var den enda de kunde få ihop. De har bara varit i Cambridge, så en plan för akut hemfärd i taxi fanns hela tiden. Men ändå. Tänk om allt gått supersnabbt…

Kolla kulan

38 veckor. Foto Vicki Petersson.

Eller inte.

Ja vi får se. Bebis eller inte imorgon. När jag fortsatte läsa dagboksanteckningarna såg jag att jag hade samma känsla även en dryg vecka innan dotterns förlossning. Dock inte lika starkt. Men om en dryg vecka vore bättre tajming. Eller åtminstone tidigast tisdag. Mats fyller jämt på måndag och vi vill gärna hinna fira honom. Och så vore det ju fint om han och bebisen hade varsin födelsedag!

Bebis imorgon?

”Mensvärk gånger hundra” så skrev jag i mina dagboksanteckningar natten innan vi åkte till BB och dottern kom till världen. Och exakt så kändes det i natt. Kommer bebisen imorgon?

”Man ser i ansiktet på dig att du ska föda snart”

Det fick jag höra idag. Och det må låta flummigt, men jag tar inte särskilt lättvindigt på sådana kommentarer. Inte längre. Då dottern föddes var vi hos MVC dagen efter hon var beräknad. Jag hade dittills inte känt ett smack. Barnmorskan sa just de orden till mig. Blahablaha, tänkte jag och gick hem. På väg hem gick slemproppen och och bara timmar senare satte det igång.

Själv tycker jag mest att den här är en rätt kraftig (i dubbel bemärkelse) indikation på vad som snart komma skall:

Baby Mary

Vi pratade om den nya sessans namn i morse, jag och Mats. Det sista ”Mary” gillar vi båda. ”Om det blir en tjej kanske hon skulle heta så som för att markera att hon är född i England” tyckte Mats. Och ja. Kanske. Mary… Jag gillart! Men… tydligen spås vi inte bli ensamma om att gillat… Så kanske inte ändå.

Maggan eller magen?

Häromdagen funderade jag. Undrar vem som brister först. Magnolians knoppar eller jag. Blommar jätteträdet utanför vår dörr då nya bebisen kommer hem tro?

Då och nu

Tänk att två graviditeter kan vara så annorlunda. Då den här tiden mådde jag fina fisken och gick omkring på stan i mina Minimarketboots med 10 cm klack. Nu tre veckor innan beräknad födsel är jag förpassad till stödstrumpor, gördel, bussresor och sömn som störs varje gång jag måste vända mig eftersom jag vaknar av smärtan.

Flaggfri födelsedag

Vi tänkte vår bebis kanske skulle få flaggdag på sin födelsedag. Men nu har ju redan kronprinsesseparet fått sin bebis. Ingrid? Det får vi veta imorgon. Idag imponerades jag av Daniel som bara timmar efter födseln höll presskonferens om sitt livs största händelse. Själv kunde jag knappt ringa nära och kära med nyheten då dottern kom till världen, tänk då att berätta det för samlad media!

Bild från Kungahusets Facebooksida