Tummetott

Hjälp. Vår yngsta ratade, liksom vår äldsta, nappen, men har istället verkat hitta tummen… Ska man tro tumsugande barns föräldrar är det ju tio gånger värre än napp den dagen det är dags att sluta…

Gissa fredagsutflykten

Swiper, inte stjäla

Jag fick anledning att tala om Dora och den stjälande räven Swiper häromsistens. Storasyster kom nämligen hem från sångstunden med barnvakten med en kanin. Någon annans kanin. Tack och lov sånglärarens och inte något annat barns, men ändå. Storasyster kände igen Miffy från bokhyllan och tyckte att hon skulle följa med henne hem. Utan att fråga…

Miffy är nu åter hos sin rättmätiga ägare och storasyster är en morallektion rikare.

No napp

Mats sa häromdagen ”vi har ju aldrig upplevt den där wowkänslan av nappen”. Den där wow-vad-lugn-hon-blev, du vet. Storasyster fattade aldrig grejen med napp och lillasyster tar den visserligen ibland. Men bara då hon redan är mätt, nöjd och glad. Lite sådär den-där-var-ju-najs-att-ligga-och-smaska-på-lite snarare än oj-vilken-tröst-jag-slutar-skrika…

Optisk underhållning

Störande Dancing Queens

Fredagsutflykten förra veckan gick till Foundling Museum i Bloomsbury. Ett museum om Londons hittebarn. På första våningen fanns en stor sal med barnböcker, utklädningskläder och en kvinna vid ett piano. Tjejerna rusade ut på golvet och drog av dans på dans:

Det ska tilläggas. Att mellan danserna sprangs det. Titta på rummet. Det nästan uppmanar till tokrus. Och det läts. Så som 2-3-åringar gör. Vi sa naturligtvis till dom när det blev för högljutt, men de är ju barn och de låter mer än vuxna.

Det gillades inte av damen vid pianot. Där trodde vi att hon tyckte det var lite charmigt med några småtjejer som uppskattade hennes musik. Där var ju inga andra. Men nej. Hon sa till oss att ”snart kommer en grupptur, då måste ni gå”. Inte ”då måste ni sänka volymen” utan ”då måste ni gå härifrån”. Utkörda? Ja hon ifrågasatte till och med om våra små barn kunde uppskatta museet över huvud taget. Visst. Det var mycket läsa och många tavlor. Men tjejerna tittar. Och gillar. Och springer och dansar. Kan det vara för tidigt att bringa kultur i barns liv? Tydligen. På The Foundling Museum verkar de tycka det. Där kände vi oss inte välkomna. Så vi gick. Omedelbart.

Två månader

Geggigt och glittrigt

S(pr)inging In the Rain

Den där resan

Den vi gjorde i söndags. Den gick till Oxford:

Detta bildspel kräver JavaScript.

En fin utflykt från London. Tåget tar drygt en timme och kostar runt £20 per person ToR om man prickar in off peak. Ungar gillart också. Både storasyster och lillasyster verkade nöjda och vännernas äldre barn likaså. Vi promenerade runt staden och kikade in på de olika collegen. Jag kände det som att jag var med i Brideshead Revisited. Jag vet att vännerna, som stannade över natten,  skulle till ett barnvänligt museum som heter Pitt Rivers följande dag.

Strike a Pose: Supergirl

Sängläge

Sist blev det bättre av sig själv. Den här gången blev det bröstinflammation av det. 40,1 toppade febern med igår. Hade sjuk frossa. Idag ligger den ”bara” på mellan 38 och 39.
Läkare, antibiotika, paracetamol och ordinerad sängläge tills febern gett med sig. Förmodligen till imorgon kväll eller så då jag fått i mig två dagsransoner av medicinen.

Känner mig riktigt risig faktiskt. Så pass att jag inte ens orkar surfa eller blogga (mer än detta då…) något vidare. Och då vet Mats, då är jag sjuk. Han ser datorn som min förlängda arm!

Ja så var det, vi blidde med ny vagn

Vi har sedan tidigare en dubbelvagn. En Phil & Teds sport som vi är grymmenöjda med. Men. När man ska korta turer till affären eller till parken. När storasyster kan gå eller åka scooter. Eller. När vi utflyktar en hel dag och tar bussen till t ex ett museum och storasyster bara åker vagn dit och hem. Då. Då har jag saknat en vagn där jag kan se lillasyster. Där jag lätt kan plocka i och ur henne. En jag lätt kan styra med en hand när den andra behövs att hålla storasysters dito. Så efter nätter av mobilsurfande under amningsstunderna kom jag fram till att det var en Bee vi skulle ha. En Bugaboo Bee. Och igår kom den. Hembudad från Ebay såklart. Som testkörs i detta nu:

Nu är bara frågan vilken ståbräda vi ska ha. För en sådan tror jag kan vara bra då storasyster blir trött. Bugaboons egen ser ju himla smidig ut, men jag har läst att den är svår att gå med. Och att Lascal Maxi skulle vara bättre. Vet du?

Kvartifem

Och nu vaknade lillasyster för första gången i natt! Mer sånt!

UPDATE: Och sen sov hon till halvnio! Det konstiga är att jag blev mer orolig över att något skulle vara fel, än jag var glad över sömnen…

Bzzz

One, Two, Three, Ten

Sol i sinne

Jag tror vi är inne på vår andra regnvecka här i London. Typiskt för staden, tänker kanske du. Men det är faktiskt bara en myt. London har inte dåligt väder brukar jag säga, bara mycket väder. Man bör alltid ha med både paraply och solglasögon, för oavsett väderlek vet man att det inte behöver vara långvarigt. Men nu alltså, regn regn regn. Hela dagarna. Och prognosen visar samma väder de närmsta två veckorna också. Sommargarderoben lär få vänta. För de flesta… Idag snubblade jag plötsligt över storasysters kläder. I en hög på golvet:

Istället hade hon svidat om. Av allt i hennes byrå valde hon den här outfiten:

En gång ingen gång, två gånger en vana?

Storasyster: Kommer kiss!
Snabb språngmarsch till pottan (ja hon under min arm och jag springandes…).
Storasyster: Kommer kiss!
Och visst var det så. Både två och tre och fyra gånger idag faktiskt!

Camera Obscura

Vi testade konst idag igen. Med bättre resultat. På galleriet Camden Arts Centre i norra London hade de en fotoutställning som tilltalade de små. Dessutom har de ett helhärligt och barnvänligt fik. Gott om plats för vagnar och finfin inhägnad uteplats.

Det var NY-fotografen Zoe Leonard som experimenterat med ljus och form. Hon huserade i tre rum. I ett låg gamla vykort från Niagara Falls i olika högar, högar som återskapade topografin från platsen.

Bild Camden Arts Centre

I ett annat hade hon skapat en Camera Obscura genom ett hål i väggen. På motsatt sida såg man byggarbetet och vägen utanför galleriet projekteras. På stora beanbags kunde man observera utsidan uppochner.

I sista rummet raka motsatsen. Vitt vitt vitt och fotografens faux-pas. Fotografera rakt in i solen. Leonard hade gjort det arton gånger:

På vägen ut sen kunde vi se vad vi tidigare sett uppochner åt rätt håll:

Regnaktivitet

Det regnar. Och det har regnat. Och det ska regna. Så långt min väderapp sträcker sig visar den regn, regn och regn. Det livar vi upp med mer kakbak. Tjejernas baklust tog ju slut efter halva degen sist, men den gjorde jag och storasyster upp i helgen på nya konstverk.