God morgon Miami

Och priset för sämsta morsan går till…

Hon har gjort det miljoner gånger. Men när jag bestämde mig för att filma och skicka till mamma. Då hände det…

Kan tillägga att jag hann fram för att stoppa det värsta. Allt slutade bra. Utom för mitt samvete då. Det gnager en del.

Fredags(ut)Flykt: Kompislunch

Kompisarna från Long Island skulle på teater i NYC. E är lite för liten för att sköta sig i en salong så vi gick på bibblan istället. Braiga bibblan nere vid Bryant Park där riktiga Nalle Puh bor. Med en stor barnavdelning. På vägen ner gick vi via Times Square så V fick se alla kuliga figurer. Hello Kitty och Dora i jättestorlek. Sen möttes vi upp efteråt istället. Kompisarna och vi. För lunch. Och karusell.

Efter shoppade vi fredagskvällens tio godisbitar och lyxfikade hemma. Lekte och myste till Mats kom hem och hämtmaten ringde på dörren. Den intogs framför TVn. Sådär som jag aldrig gillat men som jag börjat gilla nu. För det är en rätt mysig fredagsgrej vi gör tillsammans. Dessutom blir det inte så mycket TV-koma för en snartettåring kan inte sitta still så länge. Och en treochetthalvtåring är alltför nyfiken på vad som händer när man leker med det där snartettåringen i andra rummet för att sitta kvar framför TVn.

Hämtmat och hämtmat förresten. Kidsen fick pannkakor. Det är Vs favvo och jag gör dom med en burk kikärtor så de är bra för magen också. Färska bär på det och vitaminchocken är ett faktum. E hon älskar dom också. Pannkisarna. Så hon fick små bitar till efterrätt.

Efter barnen lagt sig såg vi Silver Linings Playbook. Den var bra. Hon förtjänade sin Oscar. En schysst fredag allt som allt. Over and out. Godnatt!

 

Samtidigt under bordet.

…

Familjen Maskerad

Vad gör man inte för att liva upp tillvaron?

En alldeles särskild typ av hunger

Vid kvällstandborstningen.
V: Mamma jag är hungrig.
Jag: Precis innan vi ska gå och lägga oss?
V: Ja.
Jag: Okej. Det finns äpple.
V: Näe.
Jag: Lite yoghurt då?
V: Näe.
Jag: Kiwi?
V: Nej men mamma. jag är hungrig på en kaka ju!

Fredags(ut)Flykt: Inställt pga influensa

Precis som förra veckan ändrades våra utflyktsplaner. Influensan dröjer sig kvar. Inte bara är jag trött på feber och snor. Jag har ständigt dåligt samvete över att jag är sämsta föräldern. Hemmamamma och sjuk går inte ihop. Turligt nog har Mats kunnat gå lite tidigare från jobbet några dagar (och jobbat ikapp då barnen somnat) plus att vi har grymmegrannen som tog Vera en hel dag tillsammans med sina två tjejer. En dag hade vi också barnvakt (Min TorsdagsTur som blev sängliggande den med). Men igår. Ja då var jag solo med tjejerna hela dagen. En prommis i lite affärer i krokarna med ovan nämnda granne. Lunch hemma. Läggning av liten och film för stora medan jag kunde vila. Var p l a n e n. Om lilla somnat. Det gjorde hon inte. Såklart. Så istället klädde vi på oss och gick en sväng till. Så hon kunde somna i vagnen. Runt våra kvarter. Till leksaksbutiken. Köpte batteridrivet tåg att utöka tågsamlingen med. Och när lillan vaknat i vagnen gick vi hem och byggde tågbana resten av eftermiddagen.

Varför just idag?

Lilltjejen vägrar vila. Vi har försökt snart en timme. Dags att ge upp. Men varför skulle det hända just idag?
#forfarandeinfluensa

Skev uppfattning

Det är märkligt det här med utseende. Och vad hjärnan gör med bilden man ser i spegeln. Mycket verkar det som om jag ser till mig själv. Åt både det ena och det andra hållet.

Kollade genom bilder från vännen Ida. Ser foton från då jag var relativt nyförlöst förra våren. Jag hade gått upp mycket under graviditeten (ca 25 kilo). Jag klädde mig ledigt och visste såklart att jag inte såg ut ”som vanligt” men jag kände mig ändå halvbekväm vissa dagar. Men när jag ser bilderna nu. Aaaaaaaah. Är min första tanke. Ungefär. Jag är ju… Tjock! Ja tacka fan för det. Man blir liksom det när man går upp 25 kilo. Vad trodde jag? Det är som att hjärnan lite lindade in tjockheten i bomull i mitt huvud så jag inte skulle se den ordentligt, eftersom jag hade betydligt viktigare saker att tänka på (kanske Mats också som fnissande sa ”är det en kudde du har där under klänningen eller” när jag visade honom). Eller så gjorde lyckoendorfinerna av att ha fått barn igen att hjärnan helt enkelt sket i det. Vad vet jag. Men om jag såg det här i spegeln idag hade jag väl knappt gått ut.

 

Och sen skevheten åt andra hållet. Kanske ännu värre. När jag såg ut så här för sisådär fem-sex år sen, ja då var jag inte alls nöjd. Tyckte minsann jag kunde gå ner lite. Jamen var då liksom? Vad är hjärnans problem? Eller är det bara min skalle som är helt skev?

Jorå, den här bebisen med

Igår var det ärtsoppepremiär för vår minsta fröken. Vet att många höjt på ögonbrynen då vår annars petiga stora tjej faktiskt alltid älskat ärtsoppa. Första gången hon fick det var hon dryga året och det lät höga ”mmmmm” om henne efter varje tugga.

Lillan var nästan lika förtjust. Men de där ”mmmm-en” kom först på riktigt när pannkakan ställdes fram. I små små bitar så hon kunde äta den själv. Lycka för en snart ettåring.

Fel Fika Tänk #2

Fritt WiFi. Nej inte vi. Vi vill inte ha folk som gör om vårt fik till sitt kontor.

Tre fel.

Första. Det lär vara få som kan driva kontor med cafésorl som bakgrundsmatta.

Andra. Varenda jäkel har en smartphone dessa dagar och vill kunna kolla mailen när man tar en fika. Gratis. Så det handlar inte om en kontorslös snubbe med laptop.

Tredje. Kolla på Starbucks här. Tycker det är exempel nog. A l l a vet att de erbjuder fritt WiFi. Och inte är det så att där finns små minikontor vid varje cafébord där. Själv brukar jag ta en långfika för att sköta mailande och annat på datorn de dagar vi har barnvakt, och jag hamnar nästan alltid på Starbucks. Tack vara WiFi’t. Verkligen inte kaffet…

Bjussa på’t. Gör det bara.

Fel Fika Tänk #1

Vi vill inte ha lattemorsor som sitter och sippar på en kaffe och tar upp plats med sin bebis halva dan.

Tre fel.

Första. Vem kan sitta halva dan med en bebis? Visst. Kan gå någon timme. Kanske två. Med lite tur. Men oftast har man ju inte den tiden över.

Andra. Det är inte bara en kaffe. Nästan garanterat. Ammar den där lattemorsan lär det bli en bulle till kaffet.

Tredje. Gillar man stället kommer man tillbaka. Som förälder finns också lite tid att utforska alternativen. Och så fort ungen blivit över cirka sju månader är de långa fikastunderna ett minne blott. I många, många år. Då är det in, snabbfika, ut. Snacka drömgäster. Dessutom med kids som så småningom kommer få både saft och bulle. Ja eller Vitamin Water och Granola Bar om de bor vid Nytorget då.

Så ta ner den där ”barnvagnar är ej välkomna här-skylten”. Gör det bara.

Borde jag oroa mig?

Städade upp efter treåringen och hittade dessa tu:

Dålig, dålig tajming

Vi har haft långhelg. President’s Day. Så vi for till Baltimore för att hälsa på en gammal skolkompis till Mats. De pluggade tillsammans i Phoenix för tusen år sedan och han mötte kärleken och blev kvar i USA.

E var lite småsnorig. Men ingen feber. Så vi satte oss på tåget. Hade det helmysigt i Baltimore hos bästa familjen med en trettonårig dotter och en tioårig son som gjorde ett kalasjobb med att passa E och V medan vi kunde äta en hel middag i lugn och ro. Kan inte minnas när det hände sist. TACK M & F!

På söndagsmorgonen var jag täppt. Vi åkte tåg igen. Till Washington DC. Tog oss ner till National Mall för att se alla historiska monument och bombastiska byggnader. Jag började känna mig riktigt risig. Tog oss in på The Renwick Gallery of the Smithsonian American Art Museum (vackert!) för att värma oss en stund. Sen fick jag ge upp. Till hotellet. Bädda ner. 39,7. Hej då.

Mats och barnen gjorde fler museum dagen efter sen tog vi tåget hem. Vi fick åtminstone valuta för vårt hotellrum, för idag vet jag inte längre om jag har ont i kroppen av influensan eller av att ha legat still så länge.

Dag tre med dryga 39. Börjar kännas… drygt. Mats kom tidigt från jobbet och tog ut tjejerna medan jag försöker kurera mig med vitaminer och Girls! Låter kanske najs, men jag kan lova att jag hade bytt bort det any day.

Mor-och dotterlunch

Vi lyxade till det i söndags jag och V. Mellan pulkaturerna i Central Park tog vi oss ett par timmar på Times Square. Målet var Disney Store och en Sofiaklänning. Lunchen valdes av V och då blev det en korv i handen. Sedan tog vi vägen om Toys R Us och deras inomhuspariserhjul där korven åts upp på hög höjd bland My Little Ponies och andra pastellfärgade kompisar.

Men han är i alla fall väldigt len nu

Mats: Den där nya tuben i duschen, är det tvål eller?
Jag: Du menar den som det står HÅRinpackning för torrt HÅR på eller?
Mats: Eehh… Ja…
Jag: Näe. Det är inte tvål.

Snö i stan

Snö i stan. Det funkar. När det är så här. Förra helgen åkte vi pulka. Och bara två dagar senare var allt borta, termometern visade sju plus och solen sken. Från snö till sol utan två månaders grå slask däremellan. Så ska det vara!

New York Fashion Week: Rodebjer

Jag fick en inbjudan från en i min mammagrupp. Till Rodebjers Fall 2013 Ready to Wear-visning.

Rodebjer. Kul av flera anledningar. Rodebjer är ju en av mina absoluta favoriter. Sen kändes det lite som att jobba igen. Letade nästan efter micken för att få springa backstage och göra intervjuer efter visningen.

Men vad som inte är som när jag jobbade. Är att här hemma finns två barn som gör att bilderna inte var ute här på bloggen i ett nafs. Utan först nu.

Men de är värda att vänta på. Där fanns en del fantastiska outfits och musiken – ja den sjöngs live av Nina Persson. Om jag filmade så du får höra? Klart jag gjorde!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hur?

Alltså hon hade body. Byxor nedstoppade i strumporna. Overall på det. Och skor. Ändå. Sand i blöjan! Hur? Inte ett par korn, utan en hel skopa.

Strip House – men inte särskilt naket

Utan strip som i strip steak. Strip House är nämligen stans kanske bästa steak house. I alla fall om man frågar New York Times. Och mig och Mats. Vi tillbringade söndagskvällen där förra helgen och åt upp en bröllopspresent. Galet gott. Och hur man efter att ha delat på ett kilo kött (nåja, med ben – vi tog en Porterhouse) lyckas peta i sig Profiteroles också – det undrar jag. Måste varit vinet. För runda både om magen och lite under fötterna rullade vi så småningom hemåt. Mätta och lite småluriga. Tack för en fantastisk kväll, familjerna H och HJ!