I ett TT-telegram läser jag att Ragtuna kommun i Jämtland försöker ragga (kunde inte låta bli…) invånare genom IVF. Gratis IVF. Eller åtminstone billigare IVF. ”Flytta hit så hjälper vi dig att få det barn du så hett önskar men inte har råd med”. Typ.
För IVF kostar. Det har vi själva fått erfara. På Sophiahemmet, där vi gjorde våra två första försök eftersom kön till landstinget i Stockholm då var nästan två år, kostar det numera 32000. Per försök. Och tänk då att vi fick göra tre. Det sista var dock ett av våra gratisförsök via landstinget.
Hade vi inte gått privat först, hade vi alltså troligtvis använt upp våra gratisförsök utan att bli gravida. Om vi då inte haft råd att göra en privat behandling. Ja då hade vi alltså fått finna oss i att vara barnlösa. Eller flytta till Ragtuna…
En annan sak jag funderat på. Vi försöker ju nu få ett syskon till lilla V. Det är aldrig gratis. Oavsett om vi bara använde oss av ett av gratisförsöken. Får man barn så tickar man ner på noll igen och får ta fram plånboken. Om inte, och hör på den här, om inte jag skulle träffa en ny man som inga barn har, då – då skulle vi två få hjälp att få ett barn. Visst, jag ser poängen – alla ska ha rätt att (försöka) få ett barn. Men samtidigt tycker jag det rimmar illa med prat om kärnfamilj.
Dessutom kan man fråga sig var man drar gränsen för vilken sjukvård som ska bekostas själv. Att få ett syskon till sitt enda barn är tydligen något man ska betala själv (eller att få sitt första barn om ens gratisförsök använts upp, vilket görs rätt lätt av många, se t ex den här listan), men att korrigera t ex utstående öron kan man få gratis. Jag tror nog båda ”felen” gör (minst) lika ont i själen.